Det är tunga kroppar som lufsar sig fram över festivalområdet för tredje dagen i ordningen.

När Mark Kozelek från Sun Kil Moon kliver upp på Linnétältets scen är det som om Göteborg flyttas ner till ekvatorn. Inte så mycket för att Sun Kil Moons grinig-gubbe-med-gitarr-rock innehåller subsahariska rytmer, utan för att solen vill oss illa. Endast backad av en gitarrist slår Mark på en bastrumma medan han sjunger om massmördare, sex och ålderskrämpor. Hans kondenserade livshistorier om att leva, åldras, älska och dö är så självutplånande att han skapar ett svart hål på scen. Och när doritoskanonen avfyrar en salva chipspåsar undrar jag om den i själva verket inte saluterar Sun Kil Moon.

Efter spelningen måste jag cykla hem för att byta tröja. Anledningen: Svettdöden plus att jag såg för många personer med samma Steve Zissou-tischa för att jag ska känna mig bekväm. När jag återvänder har jag missat Todd Terjes norgedisco men är i god tid för Chic.

Då händer detta:

Jag flyr till VIP-området, dricker två öl under öltältet och tittar på fyra ankor som simmar i formation. Får tag i en regnponcho och staplar ut ur vippen som ett regntätt reklamtält i tid till Nile Rodgers hitlistemedley; We are family får killarna i falafelståndet att sjunga med och tjejerna i toakön att fullkomligt tappa det.

Beger mig oavkortat till Linné, som hittills stått för festivalens bästa spelningar (och sämsta ljud), där Amason snart ska rocka sina reklamfilmsjinglar. Att publiken rinner ut ur det fullsmockade Linnétältet visar att Amason hade trivts bättre på en större scen. De spelar en “det låter precis som skivan”-konsert och kör en postironisk cover på Foreigners I want to know what love is som får indiebarnens hjärnor att smälta. I periferin skjuter den uppmärksamhetstörstande chipskanonen laddning efter laddning som för att säga “titta på mig titta på mig”.

Hellre än att hetsa till Azalea för att få se en skymt av punkdrottningen Patti Smith stannar jag kvar vid Linné för att få bra platser till Run the Jewels. Det var gott. För ångvältsrap är exakt vad jag behöver för att glömma bort att mina skor nu rymde lika mycket lera som fötter. Killer Mike och El-P verkar uppriktigt glada för att vara här, publiken jublar när de tillägnar en låt (jag kommer tyvärr inte ihåg vilken) till Ferguson och jag kan inte avgöra om det är en passande reaktion eller inte.

Dricker en chokladhavredryck för att fylla kroppen med andra vätskor än flasköl. Det smakar bara lite bättre än vad jag föreställer att sörjan i mina skor gör.

Kikar förstrött på ett styck Ellie Goulding. Publiken verkar ha en behållning av det, i synnerhet “50 shades of grey-låten”. Innan jag drar tillbaka till Linné igen för att avsluta Way Out West 2015 med shoegazingscenens finaste hinner jag höra vackra The lion’s roar med First Aid Kit.

I det folktomma tältet bygger Ride skira sömnader av gitarrer och stämsång. Med låttexter som sällan är mer avancerade än “Aaaaa-aaaaa-aaa”, “Wooo-oooo-oooo” och “It’s alright, it’s alright, it’s alright” är det inga större svårigheter att hänga med. Att Ride är det bästa som shoegazinggenren någonsin har producerat märks tydligt i setlisten. Låtarna från mästeralbumen Nowhere och Going blank again rinner in i varandra och tillsammans med publiken transformeras bandet till en pulserande, encellig organism under ett blått tälttak.

Ride ger festivalen den sista smörjelsen och det är gudanbenådat vackert. Inte ens att jag får lera upp till anklarna när jag zombiemarscherar ut ur området och ser ett killgäng som står och ringpissar vid Flamingoscenen kan ta den känslan ifrån mig.

/Jimmy Håkansson