Ännu en slutsåld festival från vad som troligen är Sveriges mest framgångsrika festival. Om jag inte missminner mig så inledde jag förra årets första inlägg med samma vördnad och fascination inför det som har blivit ”konceptet”.
Inför detta år är det ändå något som även en inbiten lojal följare som jag måste erkänna – bandutbudet är svagare än på länge. Inte för att det nödvändigtvis är sämre band, det är däremot en sämre bredd och de åldrande banden börjar kännas något nötta.
Högt värderade gäng som Running Wild, Scorpions, Ratt, Saxon, Doro och Kix känns föga upphetsande. Jag menar inte att de kommer misslyckas leverera eller att de är dåliga. Men krocken mellan en hårdrocksvärld som utvecklas och en festival som vältrar sig i nostalgi blir inte mindre intensiv direkt.
Det är just därför som jag applåderar Sweden Rock att boka den danska artisten Myrkur. Amalie Bruuns folkmusikaliskt präglade black metal (eller är det tvärtom?), gör sig perfekt på onsdagskvällen i Rockklassikertältet när regnet börjar falla. Med en enkel fast mystisk inramning av lila ljus och rök gör hon entré som ett demonisk skogsrå.
Hon håller mellansnacket minimalt och behåller på så sätt en stämning som liknar mer en klassisk konsert än en traditionell rockfestivalspelning. Ljudet är en av de bästa mixer jag har hört på Sweden Rocks scener. Även om ljudbilden är dränkt i reverb finns det utrymme för alla instrument utan att drunkna i det drömska ljudlandskapet. Amalie Bruuns röst skiftar utan problem mellan demoniska skrik och hennes klassiska och felfria rena sång.
Efter denna inledande fantastiska kväll hoppas vi innerligt att nederbörden håller sig på samma minimalistiska nivåer som Amalie Bruuns mellansnack resterande dagar.
/ Christoffer Bertzell
”Appreciate your encouragement! Thanks for motivating me to consistently create top-tier content for impactful backlinks.”
barbie jacket
Each sentence is a philosopher’s stone, transforming the mundane into the extraordinary in the crucible of readers’ minds.I Love La Hoodie