¨Malik Bendjelloul sa i något sammanhang att när han gjorde ”Searching for Sugar Man” så var han orolig för att Rodriquez musik inte skulle vara bra. Detta var alltså innan han hade hört den. Berättelsen om singer-songwritern som försvann, antogs vara död och blev stor i Sydafrika utan att veta om det själv var bra nog i sig själv – det hade blivit en bra film även om musiken hade varit dålig. Nu var musiken faktiskt rätt bra, Malik kunde andas ut, och hans välgjorda feelgood-dokumentär kunde påbörja sitt välförtjänta segertåg över världen.

Men hur bra är egentligen Rodriguez musik? Det är fullsmockat med människor framför scenen när han uppträder på Stockholm Music & Arts. Alla har sett filmen, alla älskar honom. Men föremålet för all denna kärlek är, skulle jag vilja påstå, inte musikern, låtskrivaren och sångaren Rodriguez så mycket som levnadsödet Rodriguez. Att gå och se honom uppträda är en manifestation för feelgood, och det är ju trevligt, men själv är jag inte så mycket för konserter där musiken kommer i andra hand.

En del av legenden om Rodriguez bygger på att han ”var lika bra som Bob Dylan” och att det är totalt oförtjänt att han inte blev superstor. Jag kan inte skriva under på det. Hans två skivor som släpptes i början av 70-talet är rätt trevliga, det är folkrock med fina arrangemang på sina ställen. Men det var smått daterad musik redan då, Rodriguez låtar är låtskrivarmässigt inte fantastiska (många texter är fulla av klichéer och platta metaforer) och hans sångröst är bra men inte trollbindande bra. Det är trist att hans karriär avbröts så fort, men det är ingen superstor tragedi, det var många som gick samma öde till mötes. Och har gjort det sedan dess. Musikbranschen är en vidrig och brutal bransch, inget nytt med det. Det som var ovanligt med Rodriguez var att han blev stor i en annan del av världen tio år efter att han lagt ner sin musikkarriär. Hade filmen gjorts om det inte hade skett? Givetvis inte, men det hör inte hit.

Det jag försöker säga är att Rodriguez konsert på Stockholm Music & Arts inte var så himla bra. Och det var inte på grund av att Rodriguez, som nu är över 70 år gammal, är för rostig för att göra sitt material rättvisa – det var för att materialet i sig var mindre-än-briljant. Att han var gammal märktes dock – hans röst var svag (utan att vara bedrövligt kraxig à la Bob Dylan), han spelade långsamt, allt var lite segt. Det blev en del pauser – Rodriguez hade lite problem med att öppna vattenflaskan som han skulle dricka ur. Och när allt var slut fick han ledas av scenen av sin dotter. Gulligt i och för sig, men ändå lite deppigt att behöva en ledsagare för att kunna rocka.

”Crucify your mind” är en riktigt bra låt, det ger jag er. ”I wonder” är däremot rätt bull. ”Sugar Man” har en ödslig kvalitet som jag uppskattar, men det kändes konstigt att höra denna deppiga historia framföras på en mysig musikfestival. Den fick följande eftersnack:  ”Sugar Man is a discriptive song, not a prescriptive song. Enjoy hugs, say no to drugs. Be smart – don’t start.” Man undrar hur mycket droger Rodriguez själv har tagit genom åren – det kanske inte bara är åldern som gjort honom så svag och sävlig. Men det ska jag inte spekulera i. Övriga låtar var i alla fall rätt horribla, seg bluesrock som kändes mer som Eric Clapton än Bob Dylan. Rodriguez som scenpersonlighet var inte jättekul, fast det var soft att han såg ut som snusmumriken i sin slokhatt och sin coola attityd. Mellansnacket var dock inte lika coolt. Han drog bland annat detta skämt: ”Mickey Mouse is having a nasty divorce with Minnie Mouse. Mickey speaks to the judge about the separation. ”I’m sorry Mickey, but I can’t legally separate you two on the grounds that Minnie is stupid”. Mickey replies: ”I didn’t say she was stupid, I said that she’s fucking goofy!” Man vände bort ansiktet i genans.

Förlåt, vad negativ jag låter. Jag önskar Rodriguez all framgång, det är grymt att han har det bättre nu och får försörja sig på sin musik. Men om ni som ska till Way Out West funderar på om ni ska se Rodriguez eller Angel Haze (som uppträder samtidigt) skulle jag bara vilja säga: se Angel Haze.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli