Den 29 juli kommer Stockholm Music & Arts tillbaka för en tre dagar lång festival med stora namn från musik- och konstvärlden.

Det blir festival på Skeppsholmen i sommar igen. Denna gången kommer bland annat Ms. Lauryn Hill, Titiyo, Sigur Rós, Kraftwerk och den japanska konstnärerna Yayoi Kusama lysa upp festivalområdet, som formats av mönsterdesignern Martin Bergström och graffitimålaren Jonathan Josefsson.

Hela schemat hittar du här och biljetterna släpps den 11 mars.

Läs även: Titiyo återvänder till soulen och  Way Out West släpper nytt.

Prince på Coachella (foto: Wikimedia commons)

Prince kom en timme efter utsatt tid. Det är okej med mig, jag noterar bara att han inte får samma utskällning och hobbypsykologiska diagnoser som Rihanna. Men så är han 1) medelålders man och inte ung kvinna, 2) verksam i en genre som har högre status än radiovänlig R&B, 3) en av pophistoriens mest ikoniska artister vilket borde innebära ett carte blanche till det mesta. Detta carte blanche innebär också att han får göra vilken typ av konsert som helst och alla kommer att älska det, för alla vet att det blir förbannat bra hur han än gör. Prince är inte bara en extremt rutinerad liveartist, han är också – och det är detta som skiljer honom från Madonna och Michael Jackson, de två andra av 1980-talets tre största popgudomligheter – en galet skicklig musiker. Han älskar att lira. Och denna kväll valde han att lira rock’n’roll.

När Prince nämns som en inspirationskälla till dagens artister – från D’Angelo och Andre 3000 till Kaah och Robyn till The-Dream och Pharrell Williams – är det hans funk och hans libido, och i viss mån även hans popsnille, som lyfts fram. Men det är lätt att glömma att det som gav honom hans breda genombrott i mitten av 1980-talet var hur han gjorde rock bättre och coolare än alla andra. Rock, denna vita mainstreamgenre. Gitarrsolon, glam, läder, motorcyklar. Michael Jackson fattade att han behövde den rockälskande publiken och bjöd in Eddie Van Halen som fick göra ett gitarrsolo på ”Beat it”. Prince fattade att han behövde den rockälskande publiken och valde att bli Eddie Van Halen. Mellan all fantastisk funk och utsökta poplåtar fanns det alltid en massa rocklåtar med gasen i botten, vindmaskin i håret och ylande distade gitarrsolon. Det var inte cyniskt publikfrieri – Prince älskade rock. För Prince älskar musik. Han gjorde dock rock så som bara Prince kan göra, med fokus på feelgood, party, hög volym och explosiv musik. ”I like my rock’n’roll funky” fick han publiken att skandera på sin konsert igår, och det är det som är hans grej. När Prince gör rock finns det i grund och botten hela tiden ett sväng, en stenhård groove.

Mycket rock blev det, och det kanske var en besvikelse för alla som ville höra funkmästerverk som ”I wanna be your lover”, ”Controversy”, ”Sexy MF” eller ”Alphabet Street” (som han gav oss ett par sekunder av bara, den lurifaxen). Det var också en besvikelse för den som ville höra Prince popklassiker som ”The most beautiful girl in the world”, ”Cream”, ”Kiss” eller ”When you were mine”. Men det var ändå en bländande show – det finns något speciellt med att se ett band som verkligen rockar, det är gött på ett enkelt och fint plan. Sedan hjälper det att Prince är väldigt långt ifrån rockens machokultur. Bara en sådan sak som att samtliga i hans band – en trummis, en basist och en gitarrist – var kvinnor. Det var en tung symbol. Jag glömmer aldrig när Prince presenterade TLC på MTV:s VMA-gala 1999 och sa ”this is my favorite band, TLC”. Jag tror han menade det. TLC var funky, coola och poppiga – precis som Prince. Och att ha en ung kvinnlig R&B-trio som sitt favoritband är inte heller särskilt macho.

Oavsett vad man tyckte om rocken så var konsertens höjdpunkt, i alla fall för mig, de tillfällen som Prince satte sig bakom pianot och spelade ballader. ”Purple Rain” och ”Nothing compares 2 U” var härliga, men ”The Love We Make”, ”Diamonds and pearls” och ”The Beautiful Ones” var ännu bättre. Allra finast var de låtar som i originalversion var upptempolåtar men som gjordes om till ballader – ”Something in the water” och ”I could never take the place of your man”. Han sjöng så otroligt bra. Jag fattar inte hur han kan ha en sådan röst, fortfarande. Men så gör han väl ingenting annat än att spela musik. I ett litet mellansnack sa han: ”Music is a wonderful thing, isn’t it? I don’t know about you, but when my day starts, no matter what mood I am in, when I listen to my music, when the day ends I always feel all right.” Det lät som det kom från hjärtat. Och Prince, den dokumenterat coola och integritetsfixerade, blottade sig för ett ögonblick. Det var fint. Tanken på Prince som är lite hängig en morgon men muntras upp av att lyssna på Sly Stone eller vad han nu lyssnar på, eller lira lite själv, och sedan mår lite bättre, den tanken fick mig att älska honom ännu mer.

Trots att Prince gjorde tre encores och spelade i sammanlagt två och en halv timme skulle jag nog inte säga att denna spelning var bättre än den på Way Out West häromåret. Men det var en riktigt bra spelning hur som helst. För övrigt insåg jag varför Prince är så mån om att ingen ska fotografera honom: han gör de sjukaste minerna när han spelar gitarrsolon, hans mun, ögonbryn och haka förvrids i grimaser som är alldeles för fula för att vara fejkade. Men så går det när man förlorar sig själv i ett gitarrsolo, i en ton, i ett musikaliskt ögonblick. Så går det när man är Prince.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Söndagen, den sista festivaldagen, var en utmaning i uthållighet. Frågan som alla ställde sig var: hur långt innan Prince konsert pallar man stå och vänta för att få en bra plats? Hur bra eller intressanta konserterna innan än var så rådde det ingen tvekan om vem som var dagens, ja hela festivalens, höjdpunkt. Eftersom jag var våldsamt opeppad på Billy Bragg nöjde jag mig med att se konserten innan Prince, Laura Mvula, och sedan stå kvar. Jag hade turen att hitta en plats typ en meter från stängslet, mitt framför scenen. Tyvärr tilläts ingen fotografering under hela denna dag, så jag kunde inte dokumentera denna treat.

Hur som helst. Laura Mvula: asbra! Hon släppte sitt debutalbum tidigare i år, och det tillhör genren neo-neosoul, eller helt enkelt den nya generationen neosoul. En given jämförelse är Janelle Monae, men där Monae känns spexig och forcerad, liksom glättig och ytlig, där briljerar Mvula. Bandet var en intressant konstellation: en harpist, en cellist, en violinist, en kontrabasist, en trummis (alla utom trummisen sjöng kör) och så Laura Mvula själv på Wurlitzer (det ljuvligaste elpianot i världen) och sång. Låtarna var komplexa men inte jobbiga, de var svängiga och med starka melodier. Och Laura Mvula hade, förutom en makalös sångröst som hon inte slösade på meningslöst wailande, en underbar scenpersonlighet: varm och ödmjuk, hon fick alla att le.

Innan hon spelade den svävande balladen ”Is there anybody out there?” frågade hon om publiken kunde sjunga med, och det gick vi med på. Refrängens fråga fick rungande ”yeeeeahwooooh!”-vrål till svar, men det visade sig att det inte var call-and-response som Mvula var ute efter, utan regelrätt allsång. Hennes låt gick nämligen över i, otippat nog, Bob Marley & The Wailers ”One Love/People get ready”. Jag brukar inte vara ett fan av organiserad allsång. Men något hände när Laura Mvulas konsert, full av avancerade arrangemang och intellektuellt stimulerande musik, plötsligt övergick i en tung reggaerytm, klassiska, kristallklara popackord, en melodi som känns helt självklar och ett budskap som känns förtvivlat relevant. ”One love / one heart / let’s get together and feel alright” – det är inte barnsligt, det är inte bullshit, det är den enda axiom som skiljer oss från sverigedemokraterna. I dessa tider när klassiska demokratiska värden ifrågasätts, allt är löst, en världsartist inte släpps in i Sverige på grund av att han kommer från Syrien och ett av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemsländer trappar upp sin statligt sanktionerade homofobi, så gick denna enkla sång rakt in i mig.

Laura Mvula gjorde helt enkelt ett starkt intryck, och jag ser fram emot att följa hennes karriär i framtiden. Inte för inte avslutade Prince sin presentation av sitt band med ”and my name is Laura Mvula”.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

¨Malik Bendjelloul sa i något sammanhang att när han gjorde ”Searching for Sugar Man” så var han orolig för att Rodriquez musik inte skulle vara bra. Detta var alltså innan han hade hört den. Berättelsen om singer-songwritern som försvann, antogs vara död och blev stor i Sydafrika utan att veta om det själv var bra nog i sig själv – det hade blivit en bra film även om musiken hade varit dålig. Nu var musiken faktiskt rätt bra, Malik kunde andas ut, och hans välgjorda feelgood-dokumentär kunde påbörja sitt välförtjänta segertåg över världen.

Men hur bra är egentligen Rodriguez musik? Det är fullsmockat med människor framför scenen när han uppträder på Stockholm Music & Arts. Alla har sett filmen, alla älskar honom. Men föremålet för all denna kärlek är, skulle jag vilja påstå, inte musikern, låtskrivaren och sångaren Rodriguez så mycket som levnadsödet Rodriguez. Att gå och se honom uppträda är en manifestation för feelgood, och det är ju trevligt, men själv är jag inte så mycket för konserter där musiken kommer i andra hand.

En del av legenden om Rodriguez bygger på att han ”var lika bra som Bob Dylan” och att det är totalt oförtjänt att han inte blev superstor. Jag kan inte skriva under på det. Hans två skivor som släpptes i början av 70-talet är rätt trevliga, det är folkrock med fina arrangemang på sina ställen. Men det var smått daterad musik redan då, Rodriguez låtar är låtskrivarmässigt inte fantastiska (många texter är fulla av klichéer och platta metaforer) och hans sångröst är bra men inte trollbindande bra. Det är trist att hans karriär avbröts så fort, men det är ingen superstor tragedi, det var många som gick samma öde till mötes. Och har gjort det sedan dess. Musikbranschen är en vidrig och brutal bransch, inget nytt med det. Det som var ovanligt med Rodriguez var att han blev stor i en annan del av världen tio år efter att han lagt ner sin musikkarriär. Hade filmen gjorts om det inte hade skett? Givetvis inte, men det hör inte hit.

Det jag försöker säga är att Rodriguez konsert på Stockholm Music & Arts inte var så himla bra. Och det var inte på grund av att Rodriguez, som nu är över 70 år gammal, är för rostig för att göra sitt material rättvisa – det var för att materialet i sig var mindre-än-briljant. Att han var gammal märktes dock – hans röst var svag (utan att vara bedrövligt kraxig à la Bob Dylan), han spelade långsamt, allt var lite segt. Det blev en del pauser – Rodriguez hade lite problem med att öppna vattenflaskan som han skulle dricka ur. Och när allt var slut fick han ledas av scenen av sin dotter. Gulligt i och för sig, men ändå lite deppigt att behöva en ledsagare för att kunna rocka.

”Crucify your mind” är en riktigt bra låt, det ger jag er. ”I wonder” är däremot rätt bull. ”Sugar Man” har en ödslig kvalitet som jag uppskattar, men det kändes konstigt att höra denna deppiga historia framföras på en mysig musikfestival. Den fick följande eftersnack:  ”Sugar Man is a discriptive song, not a prescriptive song. Enjoy hugs, say no to drugs. Be smart – don’t start.” Man undrar hur mycket droger Rodriguez själv har tagit genom åren – det kanske inte bara är åldern som gjort honom så svag och sävlig. Men det ska jag inte spekulera i. Övriga låtar var i alla fall rätt horribla, seg bluesrock som kändes mer som Eric Clapton än Bob Dylan. Rodriguez som scenpersonlighet var inte jättekul, fast det var soft att han såg ut som snusmumriken i sin slokhatt och sin coola attityd. Mellansnacket var dock inte lika coolt. Han drog bland annat detta skämt: ”Mickey Mouse is having a nasty divorce with Minnie Mouse. Mickey speaks to the judge about the separation. ”I’m sorry Mickey, but I can’t legally separate you two on the grounds that Minnie is stupid”. Mickey replies: ”I didn’t say she was stupid, I said that she’s fucking goofy!” Man vände bort ansiktet i genans.

Förlåt, vad negativ jag låter. Jag önskar Rodriguez all framgång, det är grymt att han har det bättre nu och får försörja sig på sin musik. Men om ni som ska till Way Out West funderar på om ni ska se Rodriguez eller Angel Haze (som uppträder samtidigt) skulle jag bara vilja säga: se Angel Haze.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Många avgudar Mattias Alkberg och Bear Quartet. Jag håller också honom väldigt nära hjärtat, men inte så mycket på grund av hans och Bear Quartets skivor som för att han i flera år var en flitig kommentarskribent på min blogg, vi hade små samtal där och även på Mattis egen blogg som jag läste ibland, och vi mailade varandra lite också. Han var alltid så himla sympatisk, butter och svårimponerad men aldrig dryg och överlägsen, alltid otroligt ödmjuk. Jag blev förtjust i personen Matti Alkberg innan jag tog mig an hans musik. Men när jag började lyssna på den älskade jag den – Bear Quartet-låtar som ”Helpless” och sololåtar som ”Helgen v 51” är ju helt underbara.

För mig var Mattias Alkbergs Begravning – som både är namnet på hans nuvarande band och på hans senaste skiva som släpptes i våras – fredagens självklara höjdpunkt på Stockholm Music and Arts. Det var en svinbra konsert. Mitt på scenen stod en gravsten där det stod ”ALLT HAR ETT SLUT – DET TAR ALDRIG SLUT”. Musikerna i bandet – fem unga snygga killar – var alla svartklädda, likblekt vitsminkade i ansiktet med svart runt ögonen. Matti klev in på scenen, dubbelt så gammal och dubbelt så tjock som musikerna, med samma smink i ansiktet men med slitna ljusblå jeans och en ännu mer sliten jeanskjorta. Han vaggade, dansade, imiterade två olika sätt att dö på (elektriska stolen och hängning), slickade sig runt munnen och sjöng, sjöng, sjöng. Han var så totalt inne i känslan, han gav allt. Visserligen på bekostnad av att man sällan hörde texterna, och det är ju synd eftersom Matti Alkberg är en av de mest litterärt begåvade inom svensk musik, men det var ändå okej. Hade han varit behärskad och välartikulerad hade konserten förlorat något.

Sjuk grej nr 1: mitt i konserten hade Matti ett långt tal om sverigedemokraterna, högervindarna, moderaterna, nyliberalismen, individualismen, kylan, empatilösheten – och då hånglade en kille och hans tjej! Alltså jättemycket och jättelänge, de fick verkligen feeling. Så konstigt. 

Sjukt grej nr 2: när Matti spelade ”Skända flaggan” som jag älskar sjöng jag med och dansade som om jag var på karneval. Det var härlig stämning. Min syster och min bror bredvid mig dansade också. Och då kommer en kvinna som står bakom mig och knackar mig på axeln och säger ”om du fortsätter att dansa sådär så kommer du snart armbåga mig i huvudet”. Man ba okej. Vet inte vad jag tänkte, det är en musikfestival, vi är utomhus, det är sommar, allt är härligt, vi står framför ett band som spelar sin hitlåt, alla blir glada, vissa dansar – det var riktigt sjukt gjort av oss. ”Kan ni snälla låta bli att ha så kul? Skulle ni kunna njuta lite mindre av att ni är på en musikfestival? Tack.” – den stämningen. Aja.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli