Vanligt förekommande på alla festivaler: skamlös peacocking!

Massive Attack hade smygbörjat spelningen vi ska på ikväll redan på torsdagens Sonar by Day och fredagens Sonar By Day hade bokningar som Hucci, Octo Octa, Throwing Snow och Theo Parrish som bjöd på att stå och dansa med ryggen vänd mot publiken. 

Technomannen Jon Hopkins spelade i den massiva bioliknande lokalen längst in i bunkerkomplexet och hade med sig visuals där vi fick se bland annat en blodig skater-Forrest Gump sparkade sig fram genom åkrar, öken och diverse parker. 

Vi åkte kort därefter mot Sonar by Night-området som med buss låg tio minuter bort. Vad används de här ytorna till annars egentligen? Vi hörde för olika mässor men det är svårt att tänka sig vad som kan behöva sju fotbollsstora utomhus och inomhus-lokaler. 

Vi hade skyndat oss för att inte missa något av Röyksopps och Robyns framträdande, antagligen bokat tidigare för att dra ut folk till området? Det pratades om att det inte skulle vara alls det tryck på spelningen som man kunde vänta sig hemma men bara någon halvtimme in i det två-tre timmar långa setet fanns redan tusentals personer där vid en av de största scenerna. Vi kommer aldrig att få stå så långt fram på en Robyn-spelning igen. 

Röyksopp började på delad ensamkvist, de två långhåriga norrmännen hade med sig The Knifes Karin Dreijer som efter lite kärnfamiljskritik och givna och lyckade Happy up here spelade mäktiga What else is there och This must be it, PLUS ensamrejv på scen. 

Så kom hon. I alternativ boxningsrock öppnade Robyn med Be mine. 

Ett par världsmästarshorts och superhjältestövlar har aldrig varit mer befogade eller burits av någon med mer pondus, vare sig separat eller ihop. 

Bäst: Allt. Sämst: Inget. Skoja. 

Robyn levererade sina mest välkända, älskade låtar som Indestructible, Call Your Girlfriend och Dancing on my own i om möjligt ännu starkare format, vare sig det var med större influenser av rock eller hårdare electro, och med With Every Heartbeat var det slutligen som att den överväldigande allsången och kollektiva känslan i rummet exploderade, när alla tänkte på just sina egna erfarenheter som för alltid kommer att vara sammanflätade med just den låten. 

Det gräts, kort sagt. 

Efter ett kort, falskt avslut kom de in på scen tillsammans. Robyn i en slags lysande silverpuppa på ryggen som tyvärr förde tankarna kort till Dannys lysmasksdräkt från Melodifestivalen och Röksyopparna i varsin Kanye-aktig blingmask, som resten av det stora bandet också hade dragit på sig.  

Till deras tidigare ”The Girl and the robot” fick ena Röyksoppen agera robot i Daft Punk-aktig mask. 

Konfettiklimax till nya singeln Do it again och en av de mest energiska, egensinniga spelningar jag varit på var slut. 

Gesaffelstein-publiken. Något färre bara överkroppar jämfört med spelningen på Münchenbryggeriet nyligen. 

Och så Kaytranada, som spelade på samma scen där bland andra Todd Terje, Caribou och Martinez Brother sen spelade till sex-sju på morgonen. 

Ikväll: Massive Attack! Lykke Li! Nile Rodgers! Four Tet! FUTURE BROWN!

/Parisa Amiri