För sista gången denna Sónar-resa tog vi oss ut till det stora nattområdet och rejvbunkrarna, där dagspassen gått åt och det äntligen var fullt redan tidigt. Vi pratade om hur vi sett så få slagsmål under hela Sónar, något ganska ovanligt för festivaler med så mycket fylla och ännu mer folk på en och samma plats. Det enda bråk vi sett var på gatan i Raval mellan en taxichaufför och en äldre, manlig turist som svingade stort en gång och missade. 

Om det inte beror på något slags fredsmedförande i själva musikinriktningen gissade vi att det måste vara för att det är en lyckad högre medelålder och att de allra flesta som tagit sig dit var mer intresserade av specifika akter (en kvinna från Amsterdam berättade för mig att hon egentligen åkt dit bara för att se Gesaffelstein) än att slösa tid på att försöka träffa någon annans kropp så hårt som möjligt. 

Och givetvis för att många kan vara trippade åt ett mer… mjukt håll! 

På dagen glänste t.ex. Dj Harvey och Neneh Cherry i festivalprogrammet, på kvällen var det motsvarande bl.a. Massive Attack, Four Tet, Lykke Li (som tydligen klarade sig bra trots det mest konventionellt bandbaserade upplägget!), Chic med Nile Rodgers och Laurel Halo, som spelade samtidigt som jag stod och funderade på om jag orkade ställa mig i kön till radiobilarna. Sörjer nu att jag inte gjorde det och att jag antagligen aldrig kommer gå på någon annan festival med samma smarta idé. 

Och till slut! Kollektivet som var en av de akter vi alla sett mest fram emot stod samlat på scen, Future Brown. De fyra i Future Brown producerar åt andra artister, spelar live och består av duon Nguzunguzu med Daniel Pineda och Asma Maroof, J-Cush och Fatima Al Qadiri. 

Jag är ju lite smått besatt av Asma Maroof – forna M.I.A.-dj bland annat – och Fatima al Qadiri, kan inte minnas att jag under ett helt dj-set stått vänd mot själva dj-spelandet förut. 

Som att det inte var nog att bara få se dem spela festivalens bästa musik, vara underbara och – jo – coola på så nära håll så bjöd de på att kramdansa ibland. Drömmer nog lite om att de två ska skapa en egen grej. De kanske inte spelade live under just det här en och en halv timme långa setet men allt de spelade var som den klubbmix du hoppas ska släppas när det kommer en bra låt, vare sig det var en perfekt klubbig mix på Rihannas ”Where have you been” eller deras egenproducerade ”Wanna Party” med Tink. 

Och ikväll hörni! Ikväll spelar Fatima al Qadiri på AKAs klubb på F12 i Stockholm. Var inte dum, gå dit. 

Vanligt förekommande på alla festivaler: skamlös peacocking!

Massive Attack hade smygbörjat spelningen vi ska på ikväll redan på torsdagens Sonar by Day och fredagens Sonar By Day hade bokningar som Hucci, Octo Octa, Throwing Snow och Theo Parrish som bjöd på att stå och dansa med ryggen vänd mot publiken. 

Technomannen Jon Hopkins spelade i den massiva bioliknande lokalen längst in i bunkerkomplexet och hade med sig visuals där vi fick se bland annat en blodig skater-Forrest Gump sparkade sig fram genom åkrar, öken och diverse parker. 

Vi åkte kort därefter mot Sonar by Night-området som med buss låg tio minuter bort. Vad används de här ytorna till annars egentligen? Vi hörde för olika mässor men det är svårt att tänka sig vad som kan behöva sju fotbollsstora utomhus och inomhus-lokaler. 

Vi hade skyndat oss för att inte missa något av Röyksopps och Robyns framträdande, antagligen bokat tidigare för att dra ut folk till området? Det pratades om att det inte skulle vara alls det tryck på spelningen som man kunde vänta sig hemma men bara någon halvtimme in i det två-tre timmar långa setet fanns redan tusentals personer där vid en av de största scenerna. Vi kommer aldrig att få stå så långt fram på en Robyn-spelning igen. 

Röyksopp började på delad ensamkvist, de två långhåriga norrmännen hade med sig The Knifes Karin Dreijer som efter lite kärnfamiljskritik och givna och lyckade Happy up here spelade mäktiga What else is there och This must be it, PLUS ensamrejv på scen. 

Så kom hon. I alternativ boxningsrock öppnade Robyn med Be mine. 

Ett par världsmästarshorts och superhjältestövlar har aldrig varit mer befogade eller burits av någon med mer pondus, vare sig separat eller ihop. 

Bäst: Allt. Sämst: Inget. Skoja. 

Robyn levererade sina mest välkända, älskade låtar som Indestructible, Call Your Girlfriend och Dancing on my own i om möjligt ännu starkare format, vare sig det var med större influenser av rock eller hårdare electro, och med With Every Heartbeat var det slutligen som att den överväldigande allsången och kollektiva känslan i rummet exploderade, när alla tänkte på just sina egna erfarenheter som för alltid kommer att vara sammanflätade med just den låten. 

Det gräts, kort sagt. 

Efter ett kort, falskt avslut kom de in på scen tillsammans. Robyn i en slags lysande silverpuppa på ryggen som tyvärr förde tankarna kort till Dannys lysmasksdräkt från Melodifestivalen och Röksyopparna i varsin Kanye-aktig blingmask, som resten av det stora bandet också hade dragit på sig.  

Till deras tidigare ”The Girl and the robot” fick ena Röyksoppen agera robot i Daft Punk-aktig mask. 

Konfettiklimax till nya singeln Do it again och en av de mest energiska, egensinniga spelningar jag varit på var slut. 

Gesaffelstein-publiken. Något färre bara överkroppar jämfört med spelningen på Münchenbryggeriet nyligen. 

Och så Kaytranada, som spelade på samma scen där bland andra Todd Terje, Caribou och Martinez Brother sen spelade till sex-sju på morgonen. 

Ikväll: Massive Attack! Lykke Li! Nile Rodgers! Four Tet! FUTURE BROWN!

/Parisa Amiri

Love Lagerberg på Sónar 2013.

I vårt inför-Sónar-mys pratar vi lite med olika personer som vi på ett eller annat sätt förknippar med festivalen. Nu har turen kommit till Love Lagerberg, som är innästlad lite överallt när det kommer till klubb och musik.

Hur skulle du beskriva Sonar-festivalen?
– När den håller till i Barcelona så är det ganska hängigt, framförallt på Sónar By Day. Strosar runt, intresserar mig för någon genial installation i Sónar +D-programmet, fastnar där i två timmar. Har missat ett bra set på någon av scenerna i det mässhallskomplex som är Sónar By Day. svär för mig själv. Försöker ha samma slappa kroppshållning som spanjorerna i linnen som står framför SónarVillage-scenen och gungar i takt med något eftermiddags-disco-set. Förra året hade de en fett sockrig margarita i sådan där slushmaskin. Bra med det isiga när det är gassande sol. 

– När klockan blivit typ elva kanske det är middag innan Sónar By Night drar igång. I år är det massa bra spelningar som är tidigt på By Night så måste ta mig dit tidigt i år. Typ Massive Attack och Röyksopp & Robyn. Det hela huseras i ett ännu större mässhallskomplex. 100 000 pers tror jag, eller mer. Sjukt mäktigt i alla fall. Typ fem scener. Och radiobilar! Sen är klockan jättemycket men det blir kanske ändå någon efterfest på någon av alla inofficiella kalas som hålls runtom i stan. 

Kan man säga att du är en Sónar-veteran? Hur många besök blir det nu?
– Det är bara andra gången, förra året som Nöjesguiden-skribent (sweet!) och detta år för att jag tillsammans med Luger och Sónar Reykjavik ska arrangera Sónar Stockholm nästa år,13-14 feb! Men har varit ett stort fan av Sónar rent spirituellt sen jag frälstes av techno typ 2004.

Besökte du Sonars första stockholmsfestival? Lyckades de med Sonar-känslan?
– Ja, det var mega! Nästa är blir det dock dubbelt så stort på Waterfront. Fett va?

Vilka är dina favoriter av årets bokningar?
– Future Brown, Massive Attack, Machinedrum, Four Tet, Röyksopp & Robyn, Kaytranada, Tokimonsta, Octo Octa, Sinjin Hawke, missar Koreless pga sen flight, dammit. Och någon högtalarinstallation James Murphy ska göra.

Hur ser den genomsnittliga Sonar-besökaren ut?
– Ganska ordinär liksom, i dess mest positiva klang. Ganska obrytt utseende på ett avslappnat sätt. Själv ser jag ju ganska idiotisk ut: typ onödigt vita skor som bara är vita första dagen, efter det ölfärgade. Färgglad hipphetskjorta som är för varm för den inte andas pga plastmaterial eller nåt. Vita ben med shorts. Dvs dålig Sónarlook, men så blir det ju.

Vad betyder Sónar för den elektroniska musiken, för klubbarna, artisterna och bolagen?
– Det är en institution som inte kan överskattas. Med 21 år på nacken som fanbärare för kvalitativ elektronisk musik som utvecklats med konferensdelar, installationer, gränsöverskridande musik, mat och jag vet inte vad, kan man bara konstatera att alla andra elektroniska eller bra musikfestivaler har Sónar att tacka för hur man bygger en innehållsrik upplevelse som är så mycket mer än summan av alla artister som spelar. Barcelona blommar upp från sin bästa sida och många av artisterna försöker stanna hela helgen och festa istället för att åka vidare på turné, bra kvalitetstecken tänker jag. 

Bjud på några starka Sónar-minnen!
– Stod väldigt själv och skakade framför väldigt stora högtalare på en Leisure System-fest när, ehhh, tror det var Rustie, spelade. Det var så mycket bas. Väldigt lite folk också så inget kött som dämpade basen. Hela huset föll typ sönder. Det var någon sorts kärlek i det där. Vet inte varför jag minns det. Men i övrigt minns jag det softa hänget mkt, flyter runt mellan alla scenerna på festivalen och typ njuter/kliar sig i skägget av nöjdhet (obs har ingen skäggväxt typ).

Hur kan man sammanfatta bokningarna i år överlag, dominerar bokningar ur någon särskild genre eller från någon region?
– De lyckas alltid balansera upp allt bra. Det känns som att dessa parametrar tas i beaktning, varpå båda sidor ges plats i schemat: balla-ur-dansant/tänka-efter-klurigt, livekonserter/djs, väldigt-kända-artister/mindre-kända-artister, långsamt/snabbt, digitalt/analogt samt episkt/spralligt

Hur lyckas de generellt med mångfaldstänk?
– Inom ramen för vad festivalen utger sig för att vara: en festival för avancerad och elektronisk musik – extremt mycket mångfald.

– Vi ses i Barca! Och om inte så i Stockholm 13-14 feb 2015. Puss.

/Parisa Amiri

Hej Johanna! Vad betyder Sónar för den elektroniska musiken, för klubbarna, artisterna och bolagen?

– Varumärket Sónar är sjukt creddigt och något som många gärna har på sitt CV. Samtidigt som det känns som att Sónar är för den något bredare elektroniska musiken, och inte för dansmusik på samma sätt. Däremot så händer ju allt det ”off Sónar” – vilket jag antar med åren har blivit mer och mer en del av festivalen och helhetsupplevelsen?!

– Det förvandlar ju HELA Barca till en fest vilket typ alla vinner på. Klubbarna med mer smal musik är ju lika mycket dragplåster som själva festivalen, alltså de djs som är ännu mer underground får också skryta om att de spelar på ”Sónar”. 

Vilka är dina favoriter av årets bokningar?

– Det är så himla tråkigt och förutsägbart att jag är mest peppad på off-Sónar-grejerna lol! Men där är jag t ex sjukt peppad på en dagspicknick med massa rumänsk minimal. Rhadoo ska spela imorgon och på Nina Kraviz första egna fest på lördagen och ikväll ska jag till nåt ställe där Midland spelar. Men Richie Hawtin på nån skitstor scen på själva festivalen vill jag ju se… och kanske Paul Woolford, Mø, Recondite, Harald Björk och Robyn då!

Hur ska du klara av att t.ex. gå på Four Tet 04.15 på fredagsnatten?

– Jag är ju ett partyproffs, jag dricker spirulina – ja, jag har packat spirulina… pinigt – och sover tills det jag verkligen vill se börjar spela. 04.15 är fan ingenting. Jag proffsminglar ju på Under Bron till 05 varje helg och tar hand om våra bokningar. Det där är NEMAS PROBLEMAS! 

Du jobbade med första upplagan av Sonar Stockholm sist, vad fanns kvar av Barcelonas Sónar i den?

– Alltså typ hela konceptet. Allt bokades ihop med deras team och jag skötte PR tillsammans med team Barcelona osv. Det är sjukt mycket kring deras varumärke som tex konst, ljus osv som gör att de var väldigt noga med att deras ”vibb” finns kvar i alla städer de har festival i… även i Stockholm. Och de var ju supernöjda, så lite Sónar-vibes måste vi ju ha haft!

Vad ser du fram emot utöver bokningarna?

– SKATERBOYS!! Inga jävla longboards!! PLAYAN!! Har en ny bikini!!

Och, vem hoppas du se i publikhavet?

– Eh… skaterboys?

/Parisa Amiri