Inlägg taggade: Glastonburyfestival

1:14 26 Jul 2014

På söndagen strålar solen. Vi vaknar dock som vanligt i en vattenpöl. Dagens dilemma består av att se Sam Smith eller Dolly Parton. Världslegenden väger över och vi får återigen en plats rätt långt ut på kanten. Dolly stormar, efter ett öronbedövande DOLLY DOLLY DOLLY, in på scen till Baby I’m burning. I sin vita dress är hon underbart energisk, amerikansk och skön. Alla har tagit sig hit. 

Vi tvivlar på att Glastonbury är Dollys vanliga scen men hon ser ut att älska det, på samma sätt som vi och övriga festivalbesökare älskar henne. Hon kör igång ett medley av sina största hits, varvat med mellansnack så som de ska göras. Underbart ärlig bjuder hon på en riktig show och är på många sätt helgens bästa akt.

aaaimg_7483_0.jpg

img_1188_0.jpgAlva ”råkar” mellan Dolly och Ed Sheeran falla i leran, och hamnar i flera av landets största tidningar.

Ed Sheeran är nästa artist på schemat. Solen strålar och han sjunger till och med bättre än i studio. Nästa band spelar på samma scen, och är några vi sett tidigare. The Black Keys (eller var det Black Eyed Peas, Alva?) spelar till ett skymmande Glastonbury på dess allra sista dag. Smått nostalgiskt och riktigt bra. Både gammalt och nytt men bäst är såklart Lonely Boy och Tighten Up.

oooimg_7783_2.jpg

oooimg_7757_0.jpg

oooimg_7822_0.jpg

Rätt sent dj’ar Disclosure igen på West Holts, ett område en bit bort. Disclosure får igång publiken. Vi känner igen en del men fortsätter rätt snart mot Shangri-la, precis som The Park rätt mytomspunnet och beryktat. Shangri-la består av allt möjligt från karaokebooths, till 50-talsdansgolv och dj-scener. En verkstad som för varje år har ett nytt politiskt tema.

oooimg_7830_0.jpg

oooimg_7846_0.jpg

oooimg_7849_0.jpg

oooimg_7832_2.jpg

oooimg_7853_2.jpg

Glastonbury är så otroligt stort men ändå så litet. Man träffar på samma personer om och om igen och det går att ta sig hyfsat snabbt överallt. Samtidigt som det verkligen känns att det är en av världens största festivaler, lyckas den behålla den familjära känslan. Kanske är det på grund av att allt är så accepterat. Här hittar man alla typer. Det är nytänkande. Det är musik blandat med lek blandat med politik och här ryms alla typer av konstformer. Electroband spelar jämte Dolly Parton och Metallica samsas med cirkusartister och konstinstallationer. Dröm och verklighet blandas friskt och det blir tydligt vilket projekt Glastonbury är. Att det inte är en festival som enbart lever upp 5 dagar om året, utan ett ständigt pågående arbete. Kanske är det det som gör att det fortfarande bara ökar i besökare.

Sent, då vi trycker i oss varsin pizza, hoppar pizzabagaren ut över disken med saxofon i hand. Killen bredvid drar fram ett munspel och vi hamnar mitt i en improviserad jam-session.

Då vi vaknar upp sent på måndagsmorgonen är det till gröna ängar och kullar. Endast ett par kvarglömda tält och några flyttbilar vittnar om det som varit.

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com

4:15 21 Jul 2014

Efter några få timmars sömn vaknar vi upp i ett blött tält. Solsken blandas under Lördagen med ihärdigt regn och våra ponchos åker ständigt upp och ned ur väskan. Våra låga ankelboots sjunker ned i leran och förvandlas till gigantiska lerklossar på fötterna. Men vi är glada ändå. Först på listan står Lana Del Rey.

oooimg_7646_0.jpg

oooimg_7630_0.jpg

oooimg_7650_0.jpg

Lana Del Rey spelar på Pyramid Stage, och då hon intar scenen står tiotusentals beredda. I batikklänning kör hon igenom sina största hits, och rösten håller. Vi hade fått för oss motsatsen. Dock finns det bättre liveartister. Lana använder kanske en kvadratmeter av scenen och de fåordiga mellansnacken hjälper knappast. Det blir tillslut, trots en fin röst, rätt platt.

Glastonbury är en fest för alla. Vare sig du reser med barnvagn eller rullstol passar du in. Lika naturligt som skjorta och jeans är tigerdräkt, och ölbongar blandas här med hörselapparater och blomsterkransar. Inget känns påklistrat bara för en helg, även om vissa utstyrslar såklart är det. Kanske späs känslan på av vetskapen om vart vi faktiskt befinner oss. På en av världens största  och mest legendariska festivaler.aaaimg_7421_0.jpg

ooimg_7428_0.jpg

aaaimg_7418_0.jpg

aaaimg_7414_0_0.jpg

oooimg_7583_0.jpg

oooimg_7592_0_0_0.jpg

oooimg_7716_0.jpg

Nästa spelning blir Imagine Dragons, där vi snabbt förälskar oss i sångaren. De kommer utspringandes i leriga kläder och det är energi från början till slut. Under sista låten blir sångaren så rörd att tårarna är nära, och vi kan bara känna likadant. Som artist innebär att spela på Glastonbury en slags milstolpe, och höjdpunkt, i var artists karriär. Att man gjort ett avtryck.

oooimg_7613_0.jpg

oooimg_7617_0.jpg

oooimg_7624_0.jpg

På väg tillbaka kommer vi på att här finns nog chans till kändisspaning. Tio sekunder senare, bokstavligen, flyger kameraväskan genom luften och landar med ett plask i dyngan. Tack för den. Vi får avböja ett tv-team som vill fråga om Metallica (vi skulle ändå inte ge några vettiga svar). Hurts sångare Theo Hutchcraft, Alvas drömman, står tydligen några meter ifrån oss. Ytterligare tio sekunder senare ser vi Paolo Nutinioooimg_7657_0.jpgBild 1 av 3 

oooimg_7658_0.jpgBild 2 av 3

oooimg_7659_0.jpgSådärja.

Mot kvällen drar vi tillsammans med nyfunna vänner upp mot The Park. Någon vill se Disclosure men det är för mycket folk och vi tar oss vidare genom vad som måste vara ett av festivalens märkligaste, och häftigaste, områden. Övergivna karuseller, plastblommor högre än oss själva, gipsgiraffer i naturlig storlek. Torn gjorda av tygband, och barer, scener och klubbar i allt från övergivna Londonbussar till tekoppsliknande krypin. Det är som att ha hamnat mitt i Alice i Underlandet. Eller på en övergiven cirkus som fyllts av en massa folk. Härifrån kan vi blicka ut över en stor del av festivalområdet och i takt med de blinkande ljusen i detta surrealistiska virrvarr tar vi oss fram i leran. Den är nu så tjock att skorna nästan fastnar vid varje fotsteg. Uppför backarna är det ett steg fram, två bak, som gäller. Men tillslut befinner vi oss vid målet. Rabbit Hole

Vi har ryktesvägen hört talas om detta ställe, en plats vi bara är tvungna att se. Det vi möts av ser inte mycket ut för världen. En lång lång kö och vårt sällskap gör klart att det kommer ta oss evigheter att komma in. Tillslut kommer någon på den briljanta idén att fult uttnyttja våra presspass. Tydligen får repliken ”we have two swedish journalists here” oss att gå förbi den långa kön. Ibland har man flyt.

Vakten lyfter på ett skynke och fram träder en liten liten öppning, närmast en kattingång. Hukande tar vi oss igenom och kommer in i en bunker med bar. Därifrån går vi igenom ytterligare ett hål i väggen vilken i en snirklande trång tunnel tillslut mynnar ut i en än större bunker. Bland rosa belysning dansar man som i trans och det knaprades nog mer än morötter i detta Wonderland.

Vi stannar inte länge men förvirrar oss på väg hem. Frågar någon i tigerdräkt om vägen till presstältet, vårt enda riktmärke, och möts av ”I don’t think I’m the right person to ask. Look at me, I’m a tiger with a cider”.oooimg_7823_0.jpg

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com

5:56 14 Jul 2014

Nu är det tre veckor sedan. Tre veckor sedan vi begav oss från ett regnigt London mot ett ännu regnigare Glastonbury. Glastonbury Festival är en av världens största och populäraste musikfestivaler. Beläget i engelska Somerset förvandlas kohagar och ängar till leriga dansgolv, en vecka om året. I år lockade festivalen omkring 200 000 besökare och vi hade turen att vara två av dessa.

 

oooimg_7737_0.jpgHär har ni oss!

Vi är sist av bussen där den stannar utanför Gate A. In släpar vi våra fem proppfulla matkassar, en trasig rullväska samt övrig packning in på området. Det enda vi hoppas är att hinna slå upp tältet innan det mörka molnet ovanför ska hinna ifatt.

 

Området är inringat av meterhöga staket. Vi får höra att under en sommar hade en tredjedel av besökarna plankat sig in. Då festivalen startade 1970, dagen efter att Jimi Hendrix dött, kostade en biljett endast en pund. Då ingick även mjölk. Ganska stor skillnad från idag, då biljetterna tar slut på ca timmen, och kostar drygt 200 pund.

oooglastoskyltimg_7402_0.jpg

Vi har genom vänner på plats hört att stövlar och regnkläder är ett måste, något vi fram tills dagen innan inte haft en tanke på. Tio minuter före stängning kvällen innan rusar vi på varsitt håll, från butik till butik, för att inhandla de sista nödvändigheterna. Ett eluttag på Primark blir de döende telefonernas livlina då beslutsångesten kring stövelval och regnponchofärger tar över. Snålheten avgör och vi går därifrån med varsin poncho och ett par ankelstövlar. Att dela på.

Med regnet nära inpå får vi tillslut upp tältet. På väg vidare mot pressområdet faller den första skuren. Den övergår snart i hagel. Då vi kommer fram är samtliga kläder dyngsura, och vi ställer oss i kö till värdeskåpen. Väl framme ska formulär efter formulär med uppgifter fyllas i och vi får frågan ”what is your housenumber?”. Hon får det IQ-befriade svaret ”right now we stay in a tent”.

Väl inne stöter vi som av en slump på två vänner från London och beger oss tillsammans mot helgens första spelning – Foster The People.

aaaimg_7453_0.jpg

aaaimg_7445_0.jpg

oooimg_7681_0.jpg

oooimg_7700_0.jpg

glastoimg_7699_0.jpg

oooimg_7551_2.jpg

Då vi kommer fram till festivalens näst största scen Other Stage, har Foster The People redan satt igång. Att de inte riktigt levererar som vi hoppats gör inte så mycket. Det är en härlig känsla bara det att vara framme och att snart få höra en av våra absoluta pepplåtar- Pumped Up Kicks. Dock är Foster The People som sagt lite av en besvikelse. Kemin mellan band och publik lever inte upp till förväntningarna. Då konserten går mot sitt slut har solen återigen tittat fram och vi går mot tältet för att byta till torra kläder, blanda en drink, och hälsa på våra nya grannar för helgen.

Framåt kvällen spelar två utav våra favoriter. Svenska Lykke Li, där förväntningarna är riktigt höga efter otaliga timmars lyssnade på nya skivan I never learn. Samt Paolo Nutini, som vi dagen efter stöter på och får ett foto med. Spelningarna är bland det bästa vi sett.

Paolo Nutini är riktigt bra live. Med ihopknipna ögon levererar han samtliga låtar med fullständig känsla och närvaro. Helgens bästa, speciellt då Scream (Funk My Life Up) och Iron Sky kör igång. Med en röst som från en annan tid är han det perfekta avslutet för dagens konserter.

oooimg_7696_0.jpg

Det börjar mörkna, och i takt med att leran stelnar runt smalbenen, vaknar en annan typ av scen till liv. Ansikten vänds från scen mot varann och dansgolv efter dansgolv skapas i leran. Alla ska någonstans. Plötsligt känns det som att vi är dubbelt så många och området hälften så litet. 

Glastonbury är en festival dygnet runt. Det blir därför inte samma campinghäng det ofta blir på svenska festivaler. Här är klubbarna och barerna öppna natten igenom och är lika mycket en anledning att komma hit, som dagens akter. På många sätt påminner Glastonbury nattetid om en fantasivärld. Blinkande ljus, utklädda människor och musik från alla håll. Vet man inte vart man ska är det bara att sälla sig till folkströmmen. Den leder utan tvekan till något nytt och annorlunda.

Då vi närmar oss ett av områdets silent discon hörs inget förutom dåliga Whitney Houston-imitationer. Utan hörlurar beger vi oss in.

oooimg_7828_0.jpg

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com