Nu är det tre veckor sedan. Tre veckor sedan vi begav oss från ett regnigt London mot ett ännu regnigare Glastonbury. Glastonbury Festival är en av världens största och populäraste musikfestivaler. Beläget i engelska Somerset förvandlas kohagar och ängar till leriga dansgolv, en vecka om året. I år lockade festivalen omkring 200 000 besökare och vi hade turen att vara två av dessa.

Här har ni oss!

Vi är sist av bussen där den stannar utanför Gate A. In släpar vi våra fem proppfulla matkassar, en trasig rullväska samt övrig packning in på området. Det enda vi hoppas är att hinna slå upp tältet innan det mörka molnet ovanför ska hinna ifatt.

Området är inringat av meterhöga staket. Vi får höra att under en sommar hade en tredjedel av besökarna plankat sig in. Då festivalen startade 1970, dagen efter att Jimi Hendrix dött, kostade en biljett endast en pund. Då ingick även mjölk. Ganska stor skillnad från idag, då biljetterna tar slut på ca timmen, och kostar drygt 200 pund.

Vi har genom vänner på plats hört att stövlar och regnkläder är ett måste, något vi fram tills dagen innan inte haft en tanke på. Tio minuter före stängning kvällen innan rusar vi på varsitt håll, från butik till butik, för att inhandla de sista nödvändigheterna. Ett eluttag på Primark blir de döende telefonernas livlina då beslutsångesten kring stövelval och regnponchofärger tar över. Snålheten avgör och vi går därifrån med varsin poncho och ett par ankelstövlar. Att dela på.

Med regnet nära inpå får vi tillslut upp tältet. På väg vidare mot pressområdet faller den första skuren. Den övergår snart i hagel. Då vi kommer fram är samtliga kläder dyngsura, och vi ställer oss i kö till värdeskåpen. Väl framme ska formulär efter formulär med uppgifter fyllas i och vi får frågan ”what is your housenumber?”. Hon får det IQ-befriade svaret ”right now we stay in a tent”.

Väl inne stöter vi som av en slump på två vänner från London och beger oss tillsammans mot helgens första spelning – Foster The People.

Då vi kommer fram till festivalens näst största scen Other Stage, har Foster The People redan satt igång. Att de inte riktigt levererar som vi hoppats gör inte så mycket. Det är en härlig känsla bara det att vara framme och att snart få höra en av våra absoluta pepplåtar- Pumped Up Kicks. Dock är Foster The People som sagt lite av en besvikelse. Kemin mellan band och publik lever inte upp till förväntningarna. Då konserten går mot sitt slut har solen återigen tittat fram och vi går mot tältet för att byta till torra kläder, blanda en drink, och hälsa på våra nya grannar för helgen.

Framåt kvällen spelar två utav våra favoriter. Svenska Lykke Li, där förväntningarna är riktigt höga efter otaliga timmars lyssnade på nya skivan I never learn. Samt Paolo Nutini, som vi dagen efter stöter på och får ett foto med. Spelningarna är bland det bästa vi sett.

Paolo Nutini är riktigt bra live. Med ihopknipna ögon levererar han samtliga låtar med fullständig känsla och närvaro. Helgens bästa, speciellt då Scream (Funk My Life Up) och Iron Sky kör igång. Med en röst som från en annan tid är han det perfekta avslutet för dagens konserter.

Det börjar mörkna, och i takt med att leran stelnar runt smalbenen, vaknar en annan typ av scen till liv. Ansikten vänds från scen mot varann och dansgolv efter dansgolv skapas i leran. Alla ska någonstans. Plötsligt känns det som att vi är dubbelt så många och området hälften så litet. 

Glastonbury är en festival dygnet runt. Det blir därför inte samma campinghäng det ofta blir på svenska festivaler. Här är klubbarna och barerna öppna natten igenom och är lika mycket en anledning att komma hit, som dagens akter. På många sätt påminner Glastonbury nattetid om en fantasivärld. Blinkande ljus, utklädda människor och musik från alla håll. Vet man inte vart man ska är det bara att sälla sig till folkströmmen. Den leder utan tvekan till något nytt och annorlunda.

Då vi närmar oss ett av områdets silent discon hörs inget förutom dåliga Whitney Houston-imitationer. Utan hörlurar beger vi oss in.

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com