Som frälst filmentusiast tillhör jag den naiva skara människor som tilltror filmmediet makt att förändra de mest rotade och destruktiva krafter i ett samhälle. Men istället för hopp har det övergripande temat på de filmer jag har sett under Göteborgs filmfestival tonmässigt avlöst varandra i olika nyanser av tröstlöst mörker.
Jag är inget överväldigande fan av omotiverat våld, och visst är flera (japp, det finns flera) våldtäktsscener i Joost van Ginkels Paradissviten onödigt långa och närgångna. Men jag tror att filmen kan vara ett livsviktigt inlägg i den introverta diskussion det lär innebära för de torskar som inbillar sig att det finns något som heter ”sjysta arbetsvillkor” för Amsterdams legala sexslavar i Red Light District, eller om inte annat intalar sig själva att ett ligg med just dem är nice eller okej. Det är svårt att värja sig. Själv pressar jag omedvetet ihop mina tidigare nonchalant utplacerade ben och vänder bort blicken.
Förutom Jenya handlar filmen om en dålig pappa, en ensam pojke och en flykting som trots ett gott hjärta tvingas frångå sina moraliska ideal för att överleva. Paradissviten tillhör den sortens film som på baksidan av ett DVD-omslag sammanfattas med orden ”några människoöden flätas samman…”, vilket är ett upplägg som snarare än att engagera innebär något jag väljer att ha överseende med.
I Mads Matthiesens nya film The Model reser den danska småstadstjejen Emma till Paris för att bli nya Kate Moss. Inför Emmas första fotografering informeras hon om att fotograferingen är avgörande för hennes karriär, men eftersom hon inte är bekväm med att kyssa en främling i nacken blir hon kallad för en ”fuck-up” och uppmanad att åka tillbaka till Danmark. Emma är otröstlig men när hon iklädd egenskaper som ”mystisk och svår” (fast egentligen tyst och tråkig) börjar dejta en av branschens stjärnfotografer öppnas de tungt förseglade portarna in i modevärlden.
Även om filmen håller ett högt tempo är den förutom en angelägenhetsgrad som säkert går att diskutera, så förutsägbar att det är pinsamt. The Model hade kunnat vara en film om girl power och kvinnlig frigörelse, men i stället levererar den en sensmoral av ligga-sig-upp-i-toppen-anda där Emma är en riktigt störig tonåring med sämst moral i hela Paris. Flera av scenerna känns som hämtade frånTop Model, så om du vill injiceras med hierarkier och snäsiga oneliners så lär du få ut mer av att spendera dina pengar på en pizza under en söndagsförmiddag framför Tv3.
I motsats till ovan nämnda film innebar The Childhood Of A Leader med sitt avantgardistiska foto, tätt intill ett minst sagt kraftfullt soundtrack (framfört av Scott Walker) årets hittills starkaste filmupplevelse.
I många avseenden är filmen närmast obegriplig, något som regidebutanten Brady Corbet själv förklarar med att han har tröttnat på ingredienserna i dagens nya filmer, vilka enligt honom ofta kan anas till redan i den förrätt som utgör den första akten.
Händelseförloppet i filmen flyter någonstans mellan riktiga händelser och Inglorious Basterds-liknande tänk-om-scenarier som blandar och vänder på historiska begrepp med en sådan träffsäker självklarhet att jag när filmen är slut inte längre vet vad som är sant. Men klart är att det som utgör filmens kärna som översatt metafor i den mänskliga historien redan har skett flera gånger om.
The Childhood Of A Leader tävlade i kategorin Ingmar Bergman International Debut Award, men det var slutligen Lost And Beautiful i regi av Pietro Marcello som kammade hem det hedervärda priset.
Lost And Beautifuls protagonist är något så ovanligt som en oxe, men handlar om det som förenar den med människan: själen. I oxens själ bor en sorg över att inte ha fötts på månen och en transcendent längtan efter att återfödas på en planet där han inte är dömd att bli medium raw på en arrogant människas tallrik. Filmen rör sig stillsamt mellan torra landskap och stjärnbeströdda nätter omslutna av en poetisk berättarlunk som försäkrande talar om våra medvarelsers rättigheter att leva sida vid sida med människan på jorden.
Philippe Lesages The Demons utspelar sig i en kanadensisk medeklassförort och rör sig mellan busstreck i klassrummet, nyfiket utforskande lekar i pojkrummet och cocktailpartyn med ”hej”, ”hur mår du?” och gälla skratt så falska att livet för ett ögonblick tycks tomt och meningslöst.
Ett lekfullt anslag leder omärkligt in publiken i ett händelseförlopp som när det slutligen tippar över gör det med en sådan kraft att hur mycket jag än upprepar mantrat ”det är fiktion” inte kan värja mig mot känslan av att det som sker på filmen sker på riktigt. I bakgrunden av sisten-i-plask och översittare växer en historia om pedofili och ett samhälle som i stället för att ingripa står handfallet.
Förutom att ta en eftermiddag i anspråk är The Family den i särklass långsammaste film jag har sett i hela mitt liv. Under de fem timmarna som följer får jag se över femton middagar tillagas i tre olika kök. Det är inte utan att jag blir lite hungrig. Förutom att hacka lök hängs det tvätt, spelas kort, sys, grälas och promeneras och även om det inte är mycket annat som sker i filmen hinner man komma karaktärerna i familjen riktigt nära.
Inledningsvis framstår relationerna i The Family (regisserad, skriven och klippt av Liu Shumin) som återhållet opersonliga, men han mejslar fram ett familjeporträtt med drag av livets stilla gång, kompromisslös kärlek och den sociala evolutionens långsamma förlopp som i filmen sträcker sig mellan tre generationer i ett Kina som i en våldsam takt förändras inför världens ögon.
En annan kinesisk filmproduktion, Office, regisserad av Johnnie To och skriven av Sylvia Chang, driver med kapitalismen genom att förkroppsliga det maskineri som i verkligheten vare sig har ett material, en kropp eller ett ansikte.
Den tenderar stundvis åt att vara självgod i sin outsinliga ironisering av kapitalistsamhället och plockar kanske en del billiga poäng genom ett överdrivet jippospektakel som utan att någonsin förnya sina pianoklinkkomponerade och sångframförda vitsar inom kort blir ganska tråkig.
Men visst, om syftet är att exponera ett system som har förlorat kontrollen över sig själv, som i själva verket inte har ett själv, men har en motor vars kugghjul drivs av status och slavgöran under vilken vi alla är lika, når den hela vägen fram.
A Cappella, i regi av Hitoshi Yazaki, är en film som varsamt och insiktsfullt behandlar gränslandet mellan en barnslig världsbild, en framforcerad intellektuell mognad och vuxna drömmar.
Det är slutet av sextiotalet i Japan och Kyuko (Riko Narumi), som går sista året i högstadiet, tillhör en grupp aktivister som kämpar för frihet i en kvävande regim. Men Kyoko lider i hemlighet av självförakt och fyller sitt anteckningsblock med tvivel kring sin egen identitet och frågor om livets mening.
Ett romantiskt bildspråk väller fram i ett växande euforiskt tillstånd som till Tjajkovskijs sviter och lika oförutsägbart som livet själv får ett både abrupt och oförståeligt hänsynslöst slut.
/Maja Waltré