Det blev en tråkig start på andra dagen av Sónar. Både Mura Masa och Annie Mac var tvungna att ställa in kvällens spelningar. Extra tråkigt eftersom legenden Annie Mac skulle göra sin första spelning på svensk mark.
Det kompenserades dock med två starka bokningar som festivalen lyckades presentera med kort varsel. Sameblod och Dorisburg.
Lördagen visar sig bli en samlingspunkt för människor som gillar bra musik. De kalla lokalerna har värmts upp från dagen innan och den mindre scenen, SonarLab är perfekt för återvändande Johann Knutsson. Efter att varit del av första året avslutar hon på den intima scenen med ett set som gärna hade kunnat få fortgå för alltid.
Sveriges kanske bästa exil-dj smattrar på lika taktfast som glödlamporna vilka stavar hennes namn och det genomgjutna dansanta setet avslutar scenen på bästa tänkbara vis. Samtidigt som Knutsson spelar har Jessy Lanza gått på scenen inomhus och fortsätter visa att kvällen är på väg att enbart innehålla bra spelningar.
Jessy Lanza och hennes trummis gör utmärkt live electropop som är perfekt för sin speltid. Det hela är som en modern, analog och vacker version av Stevie Nicks på Sunset Boulevard. Det är en supersnygg svängig spelning vilket inte behöver beskrivas på ett krångligare sätt.
Efter Jessy så är det dags för en av de artister som faktiskt till 100 procent ser ut som sin pressbild, Oneothrix Point Never. För de som trodde att de skulle mysa ihop till låtar som Replica eller Sleep Dealer så blir det ett brutalt uppvaknande till en livespelning i 470bpm tillsammans med en digital gitarrist som i sann metalanda shreddar fram melodier.
Det är raka motsatsen till Jessy Lanza men precis lika bra då den stora scenen blir till en katedral av dissonans. Fatima Yamaha som är den Nederländske producenten Bas Bron är utan tvekan gladast av alla på Nobelberget ikväll. Hans funkiga livehouse smittar av sig och färgar de stora väggarna med pastellfärger av dans och glädje.
När till och med de som sitter lägst bak i den stora salen sittdansar på sin barstolar så tror jag ingen i Sickla lyckas undvika glädjen. Det är också här som storheten med Nobelberget visar sig. I den stora salen finns plats för alla, de som gör festen längst fram, de nyfikna nya lyssnarna och de avvaktande personerna längst bak.
Tack vare den öppna formen i rummet genom bra ljud och öppna barer får alla samma chans att se, vilket skapar en atmosfär som inte har en procent av dålig stämning i sig. Härifrån varvar artisterna varandra mellan de två scenerna. Hudson Mohawk lyckas bygga broar mellan hiphop publiken och gabberhjältarna genom att fortsätta med det tempo som Oneothrix Point Never pitchar upp tidigare. Det är hela MTV’s 90-tal i en hypade modern musikalisk version. Annie Macs ersättare Dorisburg kliver på sist ut på den andra scenen och visar tydligt varför han med all rätta anses vara en av de mest intressanta och bästa Svenska producenterna just nu. Med sitt patenterade sound ringar han in vad Sónar Stockholm är, internationellt, intressant och lokalt på samma gång.
För att verkligen avsluta med en fight mellan giganter så får Numbersbossen Jackmaster stänga den stora scenen och han gör det med ett utmärkt set i vilket han flörtar med publiken och spelar lokalmusik, i det här fallet exempelvis Axel Boman. Jackmaster är en bokning som passar perfekt som avslutning.
Det är glädjande att konstatera att Sónar har hittat hem på Nobelberget.
/Christoffer Reichenberg
