I det senaste avsnittet av Filip & Fredriks podcast kommer Fredrik Wikingsson att tänka på en bok Sven-Bertil Taube skrivit som heter ”London – När alla barnen sover”.
– Den här har du pratat om många gånger med mig, säger Filip Hammar när boken förs på tal.

Det spännande är att det verkar som att Sven Bertil-Taube aldrig har skrivit någon sådan bok, vilket Wikingsson blivit uppmärksammad på i dagarna. ”Fan har jag DRÖMT att mina föräldrar hade en bok som Sven-Bertil Taube skrivit som hette ”London – När alla barnen sover”?”, skriver han på Twitter.

Googlar man på ordkombinationen ”Sven Bertil Taube När alla barnen sover” får man bara en enda träff där boken nämns. Och det är i Filip & Fredriks bok Tårtgeneralen. Bokens huvudperson Hasse P har fått boken av sin tredje fru ”och genast irriterat sig på den där dansante spelmannen som lekte världsmedborgare”.

Nu tycker i alla fall jag att det ska bli kul att höra fortsättningen på det här på torsdag.

Ett ganska tydligt minne från min första dag på journalistprogrammet på Göteborgs Universitet var att föreläsaren frågade klassen hur många av oss som läser Aftonbladet. På allvar var vi tre personer som räckte upp handen. De andra drygt 50 personerna var så äcklade av kvällstidningar att de inte ens ville kännas vid att de någonsin läser en artikel i en sådan.

Alla i min klass ville jobba på Dagens Nyheter. Det ville aldrig jag. Dagens slå sig för bröstet-artikel om att de nu låser upp alla artiklar som handlar om coronaviruset är ett bra exempel på varför.

”I en krissituation är det viktigt att det finns tillförlitlig och saklig information för alla” säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i artikeln.

Det jag är näst mest irriterad på är DN:s övertygelse om sin egen viktighet. På Peter Wolodarski låter det nästan som att det är Dagens Nyheter som kommer att sätta stopp för den här pandemin. Att han genom att riva DN:s betalvägg förskonar oss från mänsklighetens utplåning.

Men det som verkligen driver mig till vansinne är att om de nu tycker att den här informationen är så viktig att den måste vara gratis, varför har de då haft den bakom betalvägg från början? Är det inte som att stolt meddela att man har bestämt sig för att sluta slå sin fru?

I går spelade jag och Maja in det sjätte avsnittet av FrasseMajas Detektivbyrå. Tyckte ni att förra veckans avsnitt var sorgligt och självutlämnande? Vänta bara till ni får höra den här episoden. Den här veckan är vi, eller rättare sagt jag, nere i källaren igen. Vet fortfarande inte om det är rätt att vara så här öppen om ett breakup när man är mitt i det. Men vad gör man inte för konsten? Avsnittet finns i alla fall på exempelvis Spotify nu.

Efter inspelningen tog jag en skattefinansierad taxi till Radiohuset för att medverka i Nordegren & Epstein. De har tydligen avvecklat sin närvaro på Facebook för att istället lägga allt krut på Instagram, vilket har upprört de äldre lyssnarna. Frågeställningen i programmet var varför unga och äldre har så svårt att mötas i sociala medier. Jag tycker att det är Emanuel Karlstenskt att betrakta det som ett fenomen som är isolerat till sociala medier. Unga och äldre har väl svårt att mötas i verkliga livet också? Har de varit på ett släktkalas? Varför tror de att filmen En oväntad vänskap heter just En oväntad vänskap? Världen kryllar väl inte direkt av unga människor som skrattande skjuter sina 50 år äldre vänner framför sig i rullstol? Avsnittet går att lyssna på här.

Sent på eftermiddagen återvände jag till Nöjesguidens redaktion.
– Radiokungen är här igen, ropade jag när jag gjorde entré.

Ingenting i mitt liv går min väg längre. Det är som att jag har drabbats av en förbannelse. Som att jag är en omvänd kung Midas – allt jag rör vid blir till skit.

I går utökades pärlbandet av personliga katastrofer med ännu en pärla. Det är nämligen så att jag fortfarande betalar för bredbandet i lägenheten jag flyttade ifrån i september. Det tog mig till någon gång i december innan jag orkade säga upp abonnemanget. Då sa Com hem att bindningstiden går ut i mars och att jag måste fortsätta betala fram till dess.

Eftersom det snart är mars kikade jag in på Com hems hemsida för att se hur jag skulle gå tillväga för att skicka tillbaka modemet. Det var då jag upptäckte det. Bindningstiden går ut i mars år 2021. Och jag ska betala 379 kronor i månaden fram till dess. 4548 kronor för ett bredband jag inte använder. Mitt livs sämsta affär.

Vissa hade säkert haft energin att krångla sig ur det här. Ringa och skälla på någon stackare i kundtjänst som absolut inte kan hjälpa att man inte orkar läsa det finstilta eller är personligt ansvarig för Com hems villkor. Be att få prata med någons chef. Säga att det kanske vore rimligt om det framgick lite tydligare att det här med att det är en månads uppsägningstid börjar gälla först 24 månader in på abonnemanget.

Men inte jag. Jag kommer att fortsätta betala 379 kronor i månaden med stigande irritation för varje månad fram till mars 2021. Den enda rättshaveristiska åtgärden jag kommer att vidta för att ta mig ur den här dårskapen är att skriva det här blogginlägget och hoppas på att någon vänlig själ på Com hem (om det finns några sådana) läser det och erbjuder mig en väg ut.

Avslutningsvis vill jag uppmuntra alla läsare att se upp innan ni gör affärer med de giriga utsugarna på Com hem.

Det är tisdag! Det är FrasseMajas Detektivbyrå!

I dagens avsnitt pratar jag och Maja om att det inte går att vara med i Första Dejten eftersom man skulle bli så sorgligt porträtterad. Vilket är ironiskt med tanke på att jag i samma avsnitt tecknar ett sorgligare porträtt av mig själv än vad någon sadistisk klippare på SVT skulle kunna göra. Tror det är första gången någonsin jag visar mig svag i ett offentligt sammanhang.

Vad det handlar om får ni ta reda på genom att lyssna. Det kan ni till exempel göra på Spotify här.

En mer upplyftande nyhet är att FrasseMajas Detektivbyrå ska ut på vägarna i sommar. FrasseMajas Detektivbyrå World Tour 2020 inleds och avslutas på Hudikkalaset. Vi livepoddar den 24 eller 25 juli. Det är fortfarande inte riktigt bestämt.