Hej älskade ni

Sorry för radiotystnad. Jobbet drog igång, jag åkte båt, var ledsen, spelade in intervjupod och städade lägenheten. Crazy helt enkelt!! Ska vi kika på lite bilder från hur det har sett ut? Ok, vi kör.

Jag och min nya kollega Edvin. Svinrolig och duktig. Här firade vi ”kräftpremiärens dag” till jobbets instagram och jag fick pröva på VEGANSKA kräftstjärtar. Alltså gjorda på typ soja och färgämnen. Smakade inte helt oväntat RÖV.

Sen var jag ledsen igen. Men det gick över när jag satt helt ensam i lägenheten och snackade högt med farmor rakt ut i luften. Tror det är en bra grej? Även om jag har så svårt att ”tro” på att någon finns ”med mig” så KÄNNER jag ändå så. Även om det lilla intellektet man är född med säger annat.

Sen blev det podinspelning med GOTT FOLK. Fotade mina skor istället för gästen. Har släppt två avsnitt nu. Ett med skådisen Jerka Johansson och ett med artisten Jonas Lundqvist. Vem jag spelade in med igår och som kommer ut på fredag? Börjar på L och slutar på Jinder. ”Vadå vem är Ljinder?!” säger ni nu och gapar.

Jo men Little Jinder ju!!!! Är ju ett megafan av henne och har lyssnat på precis allt hon gjort. Men det vågade jag inte tjata om. Lyssna i morrn!!!

Sen åkte jag båt och drack eventuellt EN LITER rosévin med Klara. Henne tycker jag väldigt mycket om!!! Och hon gjorde det mest perfekta dyk jag sett. ”Slurp!” sa det när hon försvann under vattnet.

Lägger ut den här bilden där jag tycker att jag var lite gullig. Känt mig så f r u k t a n s v ä r t FUL de senaste dagarna. Hände typ samtidigt som jag lämnade Sundsvall. Hatar att gå runt och känna så men vad fan ska man göra. Operera sig???? Träna en massa??? Nä, va jobbigt. Man får nog ändra *mindset* och gå vidare i livet.

Puss alla och tack för att ni finns (på riktigt!!).

Haha så förstörd person loggar in här

Först och främst: TACK för alla fina ord och kommentarer både här och på Instagram. Helt otroligt vad fint och personligt ni skriver.

Fastnade speciellt för det en tjej skrev i ett DM på instagram

Att sorg är priset för kärlek.

Och precis så är det ju. Det är livsfarligt att gå genom livet och älska människor, dela saker med dem och bygga kärleksband med dem eftersom det gör så ofantligt ont att förlora dem. Jag trodde jag var beredd på hur ledsen jag skulle bli när farmor gick bort men det var jag inte.

Först tänkte jag att jag ville skriva om henne när jag precis fått beskedet. Ge henne ett syfte på något sätt, skapa rättvisa och dela med mig av den här stora personen och vad hon betytt för mig. Sån *innehållsperson* är man ju, skapar innehåll av allt i sitt liv……. Så jag satte mig och skrev texten om farmor (efter att jag köpt och sen druckit en likör som hon gillade).

Men sen då? Texten var ute, jag hade gråtit i timmar men så var jag fortfarande så otroligt ledsen. Hur gör man då? Jo man kanske fortsätter sörjer. Lite då och då. Men så skrattade jag också rätt mycket åt saker.

Det som gör mig ledsen nu är ju det faktum att jag aldrig kommer få träffa farmor igen. Aldrig känna hennes doft, höra hennes röst säga mitt namn, spela Skittunna ihop eller höra henne busa med mina syskonbarn. Det gör mig också ledsen att tiden går, att vi alla ska dö och att det är så farligt att älska människor om priset är den här tyngden i hjärtat.

Men det som gör mig glad är så mycket större. Att jag fått leva samtidigt som min otroliga farmor, vårt kärleksband, allt hon gett och lärt mig och hur det får fortsätta forma mitt liv. Att man få leva ett liv på jorden med människor som jag älskar och de älskar mig. Att jag har faktiskt finns och har ett liv, det är glädje. Att jag har nu

och nu

och nuuuuuu

NU med!

Tjoho! I nästa ”nu” kan jag nog vara ledsen igen. Men just nu är jag okej.

Och om sorg är priset man betalar för kärlek så är jag trots all smärta ändå beredd att betala. Den kärlek jag haft och fortfarande har ihop med min farmor är värt vad som helst.

Att få va med dig var att ha kontakt med en annan tid. Du ägde givetvis ingen mobil, hade svårt att förstå hur en skrivare faktiskt fungerade och allra helst lyssnade du på radio och läste korsord. Men precis allt annat än just det där nya kunde du. Safta, sylta och laga. Mangla lakan till perfektion, få bort omöjliga blåbärsfläckar, bära tungt, cykla långt och alltid ställa upp för andra. När du lagade maten åt oss satt du ofta kvar på en pall i köket, du ville inte störa och tyckte det viktigaste var att vi åt upp.

Ibland fick jag och mina syskon en inblick i den tid du kom från – genom dina många historier från barndomen slungades vi tillbaka till en tid där du åkte spark till skolan och sov skavfötters med familjen i kökssoffan. Ibland tyckte du själv att historierna var roligare än oss och då skrattade du så tårarna rann, kanske rann de också för att du saknande den där tiden innan allt det nya.

Smart var du också. När jag en gång fick höra hur få år du faktiskt gick i skolan kunde jag inte tro det, du som kunde och visste så mycket. Men så var du, intelligent på ett sätt som inte går att plugga. Och förutom det: så otroligt snäll och oegoistisk på ett sätt jag knappt vet om det existerar idag.

För mig som i princip alltid kände mig orolig och rädd var du en enorm tillgång. Ibland tänker jag att du var avgörande för min självbild, för i dina ögon var jag ”morsk” och duktig. Du berömde mig när jag packade min egna gympapåse(!), skröt om mig för folk du kände och tyckte mina teckningar eller texter var ”väldigt fina”. I dina ögon var jag modig och klarade allt jag tog mig för. När jag blev äldre och du såg något jag gjort kom du ofta med kommentaren att ”ja du har alltid varit så morsk du Hanna”. Det du kanske aldrig förstod var att ju du var en av anledningarna varför jag vågade.

För fyra dagar sen sa jag hejdå till dig, då var du bara ett skal av den du en gång varit och på väg bort. Och idag dog du. Att säga hejdå till dig är en av de jobbigare grejerna jag gjort men jag lovar farmor, jag ska vara morsk.

❤Elsa Paulina Persson 1923/08/16 – 2018/08/06❤

HEJDÅ SEMESTERN

hejdå torpet, hejdå mamma och pappa, hejdå gula huset, hejdå svärisarna, hejdå bryggan, hejdå gräset, hejdå syskonen, hejdå barna, hejdå kaffekopp på bron, hejdå svalorna, hejdå aborrarna, hejdå trasiga yogamattan, hejdå sova länge, hejdå kravlöshet, hejdå grilla, hejdå korsorden, hejdå björkarna, hejdå sjön, hejdå bilåkningen, hejdå grusvägarna, hejdå byarna, hejdå blommorna och hejdå ledigheten.

Tack för i år.

Mycket kan ändras till nästa år. En farmor är med all sannolik borta och kanske gör jag något annat, bor nån annanstans eller känner på andra sätt än den här sommaren. Men jag är så tacksam för de här fyra lugna kravlösa veckorna. Dom kom när jag behövde de som mest.

Tack också till er som läser och skriver fint och känner igen sig osv.

Den här hösten ska inte bestå av långa att-göra-listor och känslan av att aldrig komma ifatt. Jag ska göra allt för att den ska kännas öppen, fri och lustfylld. Så måste livet få vara!

Mina fötter är förstörda pga att de enbart består av knöligt ben med väldigt tunn hinna skinn på. Så VARJE gång jag har en sko som inte består av bomull så får jag skavsår. Helt otroligt.

Igår var jag och tjejerna ute på stan! #rosé #tjejer #passaer. Carro har ju flyttat hem hit till Sundsvall igen och jobbar som sjuksköterska på sjukhuset. Är så jävla intressant jobb och jag lyssnar som en liten gris när hon berättar om sina arbetsuppgifter. Vad gör man själv? Jo sitter framför en data eller kamera hela dagarna. Herregud.

Jag skulle ju yoga varje dag hela semestern. Hahahahahahahaha hahahahahah hahahahahahahaha hahahahahahahahaha hahahahaha hahahahahah haha hahahah haha. Förlåt men. Hahahahahahahah hahahah haha hahaha hahaha hahahaaaa.

Så blev det INTE.

Men i morse mediterade jag lite inför mitt besök hos farmor på hemmet (ja tvära kast i bloggen nu)

Hon var sämre än sist och jag förstod direkt att det här skulle bli sista gången vi sågs. Bröt ihop inför personalen gjorde jag och blev djupt förtvivlad över den dödsångest farmor verkade ha mitt i dimman. Det var helt fruktansvärt verkligen.

Är dock väldigt glad att morsan jobbat inom äldrevården hela sitt liv och kan förklara exakt vad det är som sker och hur det kan vara. Också helt otroligt fin personal på hemmet, en av dem kramade mig när jag grät och det kan eventuellt vara första gången jag blev tröstad av en främling. Kändes så fint i den stora sorgen som fanns i rummet.

Älskade fina fina farmor. Vill så gärna att hon ska komma till ro och få dö smärtfritt nu.