C: Hanna! Jag behöver dina expertråd och tips. Jag flyttade till Stockholm från en pytteliten stad för 1,5 år sedan. Jag har till och från, såklart, haft hemlängtan men nu står jag liksom i kvalet och valet om jag ska ge upp min storstadsdröm och flytta hem. Till saken hör att jag är fruktansvärt trött på bostadssituationen (jag vet, det får man räkna med), mitt jobb känns inte så kul och motiverande (även om jag älskar mina kollegor) och att jag rent allmänt inte mår på topp. Jag har extrem framtidsångest trots att jag bara (?) är 23 och ägnar dagligen väldigt mycket tid åt vad jag ska göra med mitt lilla liv. Ingen kan ju ta ett beslut åt mig men hur vet man att man gör rätt och hur vet man vad man vill??? HJÄLP!

Hanna svarar:
Kära C

Jag har funderat på vad det är som gör att så många fler unga människor mår mer röv än vad jag och min generation gör och gjort (nåja, men skillnad finns faktiskt). När jag jobbade mot en ung publik på svt fick vi läsa mycket om ungas psykiska ohälsa och en bidragande faktor var just; prestationsångesten, en stark ångest kring framtiden och vem man själv är i den. Sin plats i världen, att ”vara lyckad” etc.

Det som för mig och mina vänner handlade om prestationsångest inför ett beslut eller viss uppgift har nu förvandlats till prestationsångest inför LIVET.

Och jag skulle vilja skriva de rätta orden för att den skulle försvinna för dig. För att gå runt med framtidsångest är ju att missa nuet – vilket trots allt är det enda vi har. Men samtidigt; ska man gå runt och ha ångest över det också?!

Kanske är mitt svar till dig såhär:

Det är nog lättare att känna av ”trycket” och ”pressen” i en stad som Stockholm. Där frågan ”vad gör dudå?” ofta ersätter ”hur är läget?”. Jag är såklart inget facit eller heligt orakel men jag tycker mig kunna se att när jag besökt andra platser i världen att det är en tydlig skillnad i hur prestationsfixerade vi är i Stockholm jämfört med andra större städer.

Så kanske finns det där en idé i att flytta hem till mindre staden. Hitta andra värden i livet. Försöka hitta det som gör en glad och inte bara göra saker som man tror att man måste göra för att man tror att andra vill att man ska göra dem. Det är inget misslyckande att lämna Stockholm. Man får alltid ångra sig och det är sånt som kräver riktigt mod.

Eller så stannar du och försöker hitta alla de sakerna inom dig i Stockholm, men det är inget beslut jag kan ta åt dig.

Däremot vill jag verkligen att du bär med dig följande:

Jag vet inte heller vad jag vill. Jag vet inte vad jag gör och vilka beslut som är de rätta. Och jag tror vi delar den känslan med väldigt många andra. Man går igenom livet på chans och det är jätteläskigt för det innebär nån slags förlust av kontroll och att man alltid lever i ovisshet.

Men. Vad är alternativet då? MAN KAN INTE veta saker i förhand. Det enda man kan göra är att pröva, testa, våga, ångra sig och pröva igen. Det är det som är att leva.

Och ju fler år man lever desto oftare kommer man till insikten att det mesta löser sig ändå. Den där ovissheten blir lättare att förhålla sig till. Och så inser man att all den där oron varken gjorde från eller till oavsett vad det gällde.

Du har redan en självklar plats i livet som du inte behöver kämpa för.

Stor kram till dig C.

Ja hörreni.

Nu blev det såhär, en spontan bloggpaus! Tror jag helt enkelt haft lite för mycket i hjärnan och känt att jag velat gömma mig under en sten …eller gömma mig i *fest* vilket jag verkligen gjorde i helgen då Anton fyllde år och vi besökte självaste elitloppet med allt vad det innebar.

Mer om det i podden idag.

Så kul att jag v a r j e måndag tänker att ”nu jävlar!” eller ”det här är min vecka!” och ”de är nu det händer!”. Vet inte heller riktigt VAD jag förväntar mig ska hända eller vad jag ska göra? Men de är ju kul att jag har stora framtidsutsikter för mig själv.

Aja i bloggen kommer det här hända i veckan i alla fall; klädtips till bröllop! Får frågan varje vecka från er och nu håller jag på med en stor klädspecial. Kul va!

Kram och tack för visad förståelse under de här senaste tomma bloggveckorna

I samarbete med EF så står jag utanför skolan och ser väldigt pillemarisk ut. 

Så var dagen kommen då jag tänkte sammanfatta mina tre veckor engelskakurs med EF!

Lite kul att jag senast i förmiddags var i en butik och behövde hjälp med att hitta en grej (ja det var Antons födelsedagspresent så tänker inte avslöja vart än) och butikspersonalen pratade engelska OCH JAG KOM PÅ MIG SJÄLV TYCKA ATT DET VAR KUL?

Det har alltså aldrig hänt tidigare. Att jag sett fram emot att få prata engelska? Och det är ju de här tre veckornas förtjänst. Att jag fått övat och övat och övat.

Tänkte att vi kunde lista tre sammanfattande punkter kring vad som faktiskt hände på kursen som gjorde att det ”släppte” och jag blev totally amazing på engelska (nåja nästan iaf):

• Odömande klimat. Kanske är det bara här i Sverige vi är så jävla dömande och noga med uttal och hundra procent korrekt engelska, för redan första dagen kände jag hur vänligt och hjälpsamt klimatet var mellan lärare och studenter. Aldrig blev man rättad av en annan ”elev” och istället tyckte jag hela tiden människorna jag omgav mig i skolan var väldigt inkännande och lyssnade tills jag pratat klart eller gjort mig förstådd.
• Engagerade ämnen. Var ju i princip OMÖJLIGT att vara tyst när det skulle diskuteras moraliska frågor. Tyckte det var rätt smart i kursplanen ändå, att vi hela tiden behandlade allmängiltiga ämnen men som alla elever hade helt olika ingångar i. Tex ”what’s a good life?”.
• Lagom mycket. Man kan ju förstås välja olika längd och mängd på lektionerna men för mig passade upplägget med ca 3-4 h per dag perfekt! Lagomt mycket för att hinna lära sig nya ord men också möjligt att vara ”ute bland folk” och faktiskt öva på det man läst under lektionerna. Nu menar jag inte att jag gick fram till vilt främmande människor och bah ”how you dooooing?” men att man började snicksnacka lite med folk i barer eller butiker etc.

Slutligen vill jag poängtera hur GLAD jag är att EF ville göra det här med mig och hur mycket det faktiskt kom att betyda! Att bli säkrare och mer bekväm i ett språk – som att öppna dörren till en helt ny personlighet?! En personlighet jag aldrig kunnat uttryckt utanför svenskan tidigare :-)

Tack EF! Och känner ni att ”men guuu vad kuuul det låter” så kan ni läsa mer här.

Cheers!

Hej älskade ni

Nu är jag hemma i Stockholm igen efter min nästa månadslånga vistelse i Toronto. Ni är många som frågat hur min kompis där borta, alltså Linnea, mår och det har jag och Linnea tyckt varit så himla fint! Att ni brytt er.

När hon blev sjuk googlade hon (såklart) på diagnosen och fann tröst/gemenskap i andra som varit eller är med om samma sak – därför har hon nu skrivit ihop lite tankar kring första tiden som gravid med bröstcancerdiagnos. Kanske googlar någon och hittar den här berättelsen.

”Jag har aldrig varit en orolig person. Jag kan räkna på en hand antalet gånger jag varit hos doktorn under hela mitt liv. Kanske var det för jag hade en liten bebis i magen som jag bokade tid hos doktorn på en gång när jag kände knölen i bröstet, för att jag hade ju inte bara mig själv att bry mig om längre. Min husläkare försäkrade mig att det inte var någon fara, brösten förändras så mycket under graviditeten men skickad ändå en remiss till ett bröstcenter och sa att jag antagligen skulle få komma dit om en månad.

Jag kikade på remissen och såg att det stod ”Non urgent”. Jag som litar på läkare och som sagt aldrig är orolig tackade för mig och gick hem. 

Min pojkvän Johan höll inte med, han tyckte det var bedrövligt att jag skulle behöva vänta så länge och ringde nästa dag till bröstcentret dit remissen skickats och tjatade att jag skulle få komma så fort som möjligt och ordnade så att jag fick en tid veckan därpå.

På bröstcentret fick jag träffa en läkare, hon ställde frågor om familjehistoria med bröstcancer (finns ingen) och sen undersökte hon mina bröst. Hon kände länge på min lilla knöl och sa sen att det var jättesvårt att säga vad det kunde vara för något. Hon ville att jag skulle stanna kvar så dom kunde göra ett ultraljud, man undviker helst mammografi under en graviditet. Ultraljudet genomfördes och man valde då också att göra en biopsi på knölen. När allt var klart och Johan mötte mig i väntrummet, bröt jag ihop för det kändes verkligen inte bra.

En vecka senare var vi tillbaka för att få resultatet. Efter mötet hade vi bestämt att vi skulle åka och köpa en vagn. Men det blev ingen vagn den dagen, det blev en bröstcancer diagnos istället. Jag minns väldigt lite från det mötet men min första tanke var – Varför ska jag få cancer?? JAG SOM ÄR SÅ LYCKLIG? Världens bästa liv och en efterlängtad bebis i magen.

En timme senare vinglade jag och Johan ut från sjukhuset. En sjuksköterska klämde min axel och sa ”mommy is gonna be alright, baby is gonna be alright – You got this”.  Om hon bara visste hur många gånger jag sagt det till mig själv sen dess.

Första veckan var ett vakuum, ovissheten åt upp mig. Jag gjorde allt man inte ska göra, Googlade och gick vilse i statistik och skräckhistorier. Efter några dagar av panik så insåg jag att det inte tjänade mig att älta ett sorglöst förflutet eller oroa mig för en framtid som inte hänt än. Det enda som är på riktigt är det som händer just nu och jag beslutade mig för att det där jag ska befinna mig – i nuet. Mina svar går inte att hitta i någon annans historia.

Efter diagnosen har jag behövt navigera mig mellan otaliga besök med kirurger, onkologer, barnläkare, genetiker, psykologer och människor jag knappt vet vad dom gör. I ett sjuksystem jag inte är hemma i, på ett språk som inte är mitt.

Jag har legat livrädd under screenings för eventuell spridning av cancern. Jag har fått lära mig att vänta och vänta och vänta. Jag har fått försöka lära mig acceptera att mitt nya normala är att leva med ovisshet.

För en vecka sedan hade jag min första cellgiftsbehandling av åtta och efter det väntar operation. Mellan tredje och fjärde rundan ska jag också hinna bli någons mamma, jag ska bli Florens mamma.

Att få ett cancerbesked är som att förskönande filter över livet försvinner, man ser hur bräckligt allting är och man kommer aldrig kunna gå tillbaka till hur det var innan.

Men vet ni vad? Jag tycker fortfarande att jag har världens bästa liv och jag är fortfarande lika lycklig. Kanske ännu lyckligare än innan? Jag har en frisk dotter sparkar i magen, en pojkvän som inte släpper min hand, en helt otrolig familj och vänner som aldrig slutar höra av sig. Även fast det värsta tänkbara hände så går det på nått sätt ändå, en dag i taget.

Kolla brösten, våga hör av er till den som går igenom något tuff och donera pengar till cancerforskning. 1 av 8 kvinnor drabbas av bröstcancer. Inget kan få mig att gråta så mycket som vetskapen om att någon jag älskar kommer behöva vara med om det här. För när det kommer till cancer är tyvärr inte frågan om utan när.”

PS. Vill man göra en riktigt god gärning idag kan man swisha valfri summa till Cancerfonden på 901 95 14 så är man med och stödjer forskning som räddar liv.

Hanna är jetlaggad och har haft stora problem med att fylla i en blankett hos skatteverket, Martin är nervös och ängslig kring mindre tydliga saker. Att trösta franska tjejer, bränd tunga och det sköra livet. Ps. Kvällen 7:e juni blir det livepod på trädgården i Stockholm!

Ni hittar podden där poddar finns.

Sätter du upp håret med kvistar, är god vän med lokatt och dricker ur vattenkanna på gymmet? Tryck play nedan: