ÄLSKADE NI,

Är snorig och har låga blodvärden, men vad gör det när ni är världens bästa personer????? Kommentarerna och mejlen jag fått senaste dygnet är BEYOND ….allt. Några av er skriver att jag ger er ork, men förstå vilken styrka ni ger mig? Oj oj oj. Ska spela in en kärleksserenad till er snart (ett ord jag för övrigt enbart använder mig av då det är ett val på sims när du vill ”flörta”). 

En till som jag känner en enorm kärlek till är Kenza (ok, har druckit ett par glas rödvin så detta KAN eventuellt spela in i att jag är tårögd nu….). Tänk att flera hundra tusen läser din blogg, människor du inte har någon aning om vart det står åsiktsmässigt eller om de är äkta psykfall (jag har ju ändå hyfsat koll på er), och ÄNDÅ vågar du gå emot populismen. Säga något från hjärtat och som känns. Hon har gjort det om gaylagar, mänskliga rättigheter, alkoholism och nu feminismen. Hon ”behöver” inte, men hon gör det. All cred till henne för det.

Ibland kan jag känna att vi behöver gå tillbaka till viktiga kärnfrågor när vi snackar om feminismen. Typ som när en stor bloggare går ut med att det här med feminism skulle vara en fråga om image med tillhörande attribut så som rödvin. Att det här med pronomet hen och ifrågasättande av heteronormen inte handlar om en mer inkluderande och rättvis värld, utan om något vi använder för att känna oss ”2014”. 

Det gör mig visserligen glad att feminismen uppfattas som något modernt eftersom det därmed innebär att feminismen är aktuell och viktig i vår samtid. Men att missta feminismen för en ”image” där ett gäng vita medelklasskvinnor vill dricka rödvin, bära sotarmössa och besitta ett slags hippt kulturellt kapital, är direkt respektlöst mot den stora mängd feminister som lägger ner otroligt mycket tid och energi på att försöka inkludera människor som på många sätt är exkluderade (t.ex. kvinnor, svarta, hbtq-personer) och därmed kämpa för en annan värld än den vi lever i.

Istället för att se feminismen som det den faktiskt är; en kamp för rättvisa, avfärdas den i stället som en del av ett slags poängsamlande hos en ”pk-elit”. Något vita rikemansungar håller på med på fritiden när barerna på Södermalm i Stockholm inte erbjuder tillräckligt med stimulans.

Tro mig, som den vita rikemansungen jag är, om feminismen bara hade handlat om poängsamlande hos en pk-elit hade det varit otroligt skönt och bekvämt. 

För det är i det mest skaviga och obekvämaste stället i kroppen som min feminism växer och brinner som starkast. Det är i hur jag kramar knogen vit och väljer omvägar i ren självbevarelsedrift för att slippa bli våldtagen, det är i mitt outtörstliga bekräftelsebehov hos män, det är i tanken på kompisen som blev våldtagen i en stund då inte ens jag själv fattade att det var en våldtäkt eftersom hon ju var ”så full”, det är i tankarna på de tjejer som dagligen går igenom precis samma sak som henne, det är i mitt tillgjorda skratt för en kille jag aldrig tyckte var rolig, det är i min osäkerhet att våga ta plats där jag förstått att jag inte ska vara, det är i fokuset på en programledares armhår, det är i fokuset på min egen kropp och det är i alla kommentarer, mejl, nyhetsrubriker, artiklar och samtal med kvinnor som drabbas av och utsätts för orättvisor just för att de är kvinnor. 

Det är där min feminism fötts, växt sig starkare och tagit sig uttryck. 

Det är ingen hitte-på-dricka-rödvin-image som jag, och feminister med mig, har tagit på oss. Det är en strategi för att överleva, det är en kunskap om att allt det som skaver i och runt oss inte per automatik innebär att det är VI som är ”känsliga”, ”ohanterbara” eller ”hysteriska” (ett vanligt ord om kvinnor med åsikter), utan att det handlar om något större.

Jag vill inte använda begrepp som ”strukturer” eller ”normer” av den anledning att jag tror att jag tappar de jag faktiskt vill nå med den här texten då. Men låt oss kalla det ”modell”. 

Det är kunskapen om att befinna sig i en modell som innebär att jag drar en nitlott när jag är i den som kvinna. Det är att titta på modellen utifrån, räkna på statistik i löner, makt, våldtäkt, våld mot kvinnor, hålla koll på antalet kvinnojourer som faktiskt är överfulla, att fundera på varför den här modellen ens behöver kvinnojourer och sedan räkna ut att; ja, det finns något som inte riktigt stämmer med den här modellen på väldigt många sätt.

Adderar vi detta med folksjukdomar som bulimi och anorexi hos unga tjejer, hur flickor antingen är horor eller offer och sedan plussar vi med bristande representation av kvinnor i styrelser eller nyhetsmedier har vi plötsligt en modell som ger minus åt vissa människor i den. 

Det är alltså en modell du förlorar eller vinner på BEROENDE på vilket kön, sexuell läggning, etnicitet, kroppsfunktion eller klass du befinner dig i. Det är en orättvis modell som feminismen hela tiden diskuterar, ifrågasätter och vill förändra.

Och tja, sker en sådan diskussion över ett glas rödvin på Södermalm är kanske sannolikheten ibland större att någon vid bordet bredvid håller med, men aldrig att feminismens kärna och låga bottnar i något annat än det som är verkligt och på riktigt.

LÄS!

Idag var jag på demonstrationen mot sexuellt våld och för samtycke. Det var länge sedan jag kände så mycket hopp för att en annan värld står och väntar på oss runt hörnet. Vi var flera tusen som lyssnade på fantastiska talare, och tillsammans stod vi upp mot det sexuella våldet och kriget som förs mot kvinnor världen över. Förra året och början på detta ger mig en känsla av hopp som jag aldrig tidigare haft, kanske kommer generationer efter oss att få upp leva ett jämställt samhälle. Kanske. Något är i alla fall på väg att hända.

Jag filmade lite under Gudrun Schymans tal och klippte ihop detta till något slags feministiskt manifest, hoppas ni gillar det.

PUSS!

(Musiken står otroliga Seinabo Sey för med låten Younger)

Som med flera andra rörelser som växer sig stora, växer även motrörelsen stark. När det blåser feministiska vindar i Sverige vaknar antifeminismen och misstron upp. ”Det här med genus, samtyckeslag och hen… vad ska det vara bra för?” frågar en sig och kliar sig misstänksamt under hakan. ”Jag förstår inte feminismen, det låter främmande och läskigt” kanske en tänker, men säger hellre ”KVINNOR ÄR KVINNOR OCH MÄN ÄR MÄN! SÅ ÄRE MED DET” och hoppas på att det en fått lära sig sen födseln inte ska rubbas och skapa otrygghet.

Ikväll sändes ett program som ifrågasatte feminismen. Programmet har diskuterats i varenda mediekanal jag rör mig i, och tidigare i förra veckan blev jag inbjuden till SVT Debatt med anledning av programmet. Jag tackade nej. Mest för att jag såg framför mig hur mina känsliga hjärtefrågor skulle komma att bli underhållningsteve.

Men jag kan förstå att en väljer att ifrågasätta feminismen, när något växer snabbt och stort kan det vara en idé att ifrågasätta. Men vet ni? Det görs. Varje dag. Jag som feminist blir ifrågasatt på middagar, i forum, på sociala medier, i tidningar, bland vänner, på krogen, i skolan, i krönikor, på jobbet och till och med på självaste julafton.

SAMTIDIGT kan en fundera på vad det är för sinnessjuka åsikter som jag går omkring och bär på som människor gärna vill ifrågasätta? Att jag tror att du kan vara mycket mer än din könsroll? Att jag vill ge barn fler möjligheter än två? Att jag tycker att lönen inte ska avgöras av könet? Att jag inte klarar av att läsa om ännu en våldtäkt? Att jag inte vill möta ännu en fri våldtäktsman? Att ”hen” är ett använtbart pronomen i det svenska språket? Att jag ser sinnessjuka i att var femte kvinna i Sverige någon gång blivit misshandlad av en man i nära relation? Att kvinnor ska finnas i många fler maktpositioner i samhället? Att abort är en mänsklig rättighet? Att vi ska ge alla människor lika förutsättningar så långt det bara går? Att jag är övertygad om att världen inte behöver vara såhär?

Vet ni? Ibland vill jag bara grina. Kasta i handduken och förlika mig med tanken på att det kanske inte var den här tiden vi kunde göra världen mer rättvis, att vi kanske är fel ute. Att motståndet för stort och energin inte värt det. Kanske är det någon slags ekvation i mänskligheten att världen inte ska vara rättvis?

Men så påminner jag mig själv om sufragetternas rösträttsrörelse, Martin Luther King, Mandela, Gudrun Schyman och …ER. Hur alla vi som bryr om oss en rättvisare värld kanske måste se oss själva som ett gäng draghästar som jobbar på trots att det går tungt och vinden pinar oss i ansiktet. För tids nog är världen mogen. Till dess trampar vi på.