Ett kök. En ny bekantskap. En bekants pojkvän jag bara har träffat ett par gånger tidigare. Jag tror han vet att jag är feminist, kanske har han hört det av någon annan eller kanske förstod han det när jag tidigare ikväll pratade om vilket parti jag röstar på. Jag vet inte, men jag tänker att det borde vara något självklart och ingenting jag behöver skylta med. Tänker samtidigt att jag hoppas att han vet så att han kan se hur självklart det är för mig och på så sätt få det att bli lite mer självklart för sig själv.

Vi pratar våldtäkt, han och jag. Samtalsämnet är på hans initiativ, därav min direkta misstanke att han vet var jag står. Jag är van, för på något sätt, oavsett var jag är, hur jag gör och vilka som är omkring gäller ofta diskussionerna den här typen av ämnen. Jag kan inte rå för det. Vill inte rå för det. Det är ju trots allt där det känns som jag vill vara.

Han berättar om en tjejkompis, någon han kände. En skön och rolig tjej enligt honom, men hon blev våldtagen, berättar han. Killen som våldtog var världens schystaste och han blev aldrig dömd. Så han våldtog nog inte, förklarar han som berättar. Tjejen hade förutom sina sköna egenskaper ett rykte om sig, så det kan ju ha varit lite ”hur som helst”. Han konstaterar att ingenting är väl svart eller vitt.

Och där sitter jag. På en pall i ett kök och känner igen diskussionen från flera gånger förr. Funderar hur jag den här gången ska attackera problemet. Eller om attack ens är möjligt? Jag stirrar på ugnens digitalklocka. 23.34 lyser den grönt. Och jag funderar på hur många tjejer som blir våldtagna denna fredagskväll? 

En gästföreläsare jag hade en gång berättade om sin forskning av tusentals våldtäktsanmälningar, och hur det där det endast var minimal procent som tydde på att en kvinna ljög om våldtäkten. Att det egentligen är en extremt utbredd myt, det om att kvinnor anmäler våldtäkt som en slags ånger/hämnd -grej. Kvinnor som anmäler våldtäkt upplever det som en våldtäkt, förklarade föreläsaren. Samma föreläsare berättade också om de drygt 6000 anmälda våldtäkterna under 2012, och hur endast några hundra av dessa gick till åtal och hur låg procent av åtalen som faktiskt fällde mannen/männen som våldtagit kvinnan/kvinnorna.

Jag tittar på killen jag knappt känner. Det har bara gått någon sekund sen han berättade om sin våldtagna tjejkompis som enligt honom nog inte blivit våldtagen. I hans blick ser jag hur han väntar på ett svar. Jag funderar på vad begreppet ”sanning” egentligen innebär, hur jag omöjligt kan veta vad som hänt, men hur jag bara kan berätta om vad jag tror grundat på den fakta jag besitter. Grundat på föreläsningarna, böckerna men också mejlen.

Jag tänker mycket på mejlet jag fick i somras från tjejen som inte visste om hon blivit våldtagen eller inte. Hon var ju så full. Men hon var ju aldrig vid medvetandet, inte ens när han tog sig in i hennes säng, det visste hon. Ångesten som var närvarande i varje bokstav i mejlet och hur jag, en människa på avstånd, fick bli en ventil. Jag funderar på alla de andra berättelsena jag läst från kvinnor i liknande situationer, hur sexet blivit något annat, något obehagligt, påtvingat och något utom deras kontroll. Framför mig ser jag årets tidningsrubriker om våldtäkterna där våldtäksmännen gått fria trots stark bevisning. Jag tänker på rättssalarna, där kvinnornas sexuella historia beskrivs tydligt medan våldätktsmännens aldrig tas upp, trots att deras sexuella handling är den kriminella.

Killen i köket fortsätter titta på mig, och klockan lyser fortfarande 23.34. Har säkert bara gått några sekunder, men nu vill han verkligen ha ett svar. Som om jag har något? Som om jag är ansvarig att ge något. För att jag, i min roll som feminist, ska ”sätta dit honom” för att han kanske någonstans känner att det han sagt inte passar sig. Inte är tillräckligt pk, för en sådan pk-tjej som mig. Istället för att ta reda på fakta själv, blir jag den som ska upplysa och ta ansvar. Samtdigt förstår jag honom, jag har mött samma blick flera gånger förr och känner ju på något sjukt sätt ett jävla ansvar.

Jag är tyst. Men i mitt huvud ekar berättelserna från alla kvinnorna. Mejlet. Rubrikerna. Jag harklar mig plötsligt och samlat försöker jag förklara att jag inte sitter på någon sanning i just det fallet, men att det är en vanlig myt om att kvinnor ljuger om våldtäkt. Att kvinnor med rikt sexuellt förflutet ofta misstänkliggörs och skuldbeläggs är inget ovanligt. Jag förklarar innebörden av att ”en hora inte kan våldtas” och tittar honom i ögonen mycket. Jag tror det är viktigt så att han inte får en chans att tänka på något annat.

Jag hinner nästan prata klart, sen byts låten på spotify inifrån ett sovrum och han kliver snabbt upp för att dansa. Kvar sitter jag anfådd efter min utläggning som inte blev så samlad som jag hoppats på. Jag tittar in mot sovrummet han försvann in i, obekymrat sjunger han med som om ingenting har hänt. Jag tittar på ugnsklockan, 23.38 lyser siffrorna nu.

Jag går in till hallen. Tar på mig jackan och skorna. Går ut i höstblåsten och försöker andas bort känslan av bortgjordhet. Känslan av hur jag på en sekund brunnit för något han egentligen knappt ville höra. Känslan av att mitt engagemang var fjantigt. Att jag bara borde leva livet som det är. Inte hålla på som jag gör. Inte vara jobbig och skavig.

Men jag tar det personligt. Så fruktansvärt personligt. För mig handlar det inte om främlingar eller siffror i en statistik, för mig handlar det om attityden mot hela min sexualitet. Som ung sexuellt aktiv kvinna. Mina rättigheter och mina möjligheter. Min skuld och min skam. Hur någon tar sig rätten att avgöra hur mycket min vilja är värd och inte.

Att det blir personligt gör mig generad. Jag vill bort därifrån. Tårarna trycker på, trots att det inte är jag som blivit våldtagen. 

Jag har svårt att få tillbaka någon känsla för fest. Istället ringer jag efter en taxi hem trots att det bara är tio minuter bort, jag vågar nämligen inte gå ensam hem om kvällarna.

Det här tv-programmet såg jag på som tonåring. Kanske var jag till och med yngre än så när jag satt bänkad framför tv3 när tv-programmet The Swan sändes. Jag tyckte att det var bra. Spännande! Precis som alla de där ”FÖRE” och ”EFTER” -reportagen i VeckoRevyn, men mer avancerat. I The Swan fick ju personerna helt nya ansikten och kroppar istället för den svenska varianten med ny frisyr, nya kläder och på sin höjd en tandblekning. 

När jag ser programmet idag är det självklart med ett helt annat synsätt. Och en annan känsla i magen. I just det här avsnittet har kvinnans man varit otrogen och hon känner sig otillräcklig. Hon vill göra något ”för sin egen skull” eftersom hon aldrig har ”lagt ner tid på sig själv”, så vad gör hon? Jo, hon operar om hela sitt utseende.

Och det är ju ofta så det förpackas, de olika skönhetsbehandlingarna. Vi gör en manikyr ”för vår egen skull”, vi åker på spa och gör ansiktsbehandlingar ”för att ta hand om oss själva”. Vi ”pysslar om oss” med ett frisörbesök.

Paradoxen är ju att idéer om vad skönhet är aldrig kommer inifrån oss själva, det är alltid idéer och ideal som kommer utifrån. Från tusentals tidningsomslag, reklambilder, tumblr-bilder, film, modereportage, tv etc. Att operera sin näsa, sina bröst, sina ögonbryn, sina läppar och sin mage och att förpacka det i att ”ÄNTLIGEN gör jag något för mig själv” handlar ju egentligen om att göra något för någon annan. För något annat. För att idéerna och idealen utifrån är såpass starka att du måste följa dem för att kunna ”må bra i dig själv”.

För några år sedan hade jag en attityd om att skönhetsoperationer är upp till var och en. I ett svagt ögonblick tänkte jag att ett framtida bröstlyft efter framtida ammning inte vore helt omöjligt. Idag ser jag det inte så. Skönhetsoperationer är aldrig något som ligger på en individuell nivå. Det är inte EN kvinna som ensam bestämmer sig för att hennes bröst inte duger.  Det är en miljardindustri. En industri som tjänar på att kvinnor lever i en struktur som säger att ”lägga ner tid på sig själv” är detsamma som att FÖRÄNDRA sig själv.

Och som om det inte vore nog med att lägga tusentals kronor och smärta på att försöka ”må bra i sig själv”, så hånas många av kvinnorna som genomgår skönhetsingreppen. De är nu plötsligt ”onaturliga” och ser ”inte kloka ut” (lite mer okej är det om de i alla fall OPERERAR sig NATURLIGT …logiskt?). 

Detta hån mot kvinnor som skönhetsoperar sig är en enorm dubbelbestraffning. Först duger hon inte i ett samhälle som säger att snygghet är normen, men när hon sedan försöker anpassa sig efter detta genom de mest smärtsamma sätt – är hon bara korkad och galen enligt en hel massa människor. 

Kvinnan i The Swan är inte på något sätt korkad, däremot lever hon i en struktur och en kultur där kvinnorna på EFTER-bilderna framställs som de lyckade. Där snygghet är framgång. Där kvinnans utseende är det som betyder något. Där vackra kvinnorna aldrig behöver oroa sig över otrogna män.

Och det är den här världen som är galen. 

Ser att det cirkulerar blogginlägg om nya webbutiken ”MISS SKINNY” här i cyber world. Jag själv fick i morse en pressinbjudan till företaget som vänder sig till den ”allt växande marknaden med size zero” (som butiken själva uttrycker det). Jag tänkte först att det var en smaklöst skämtsam PR-grej, men då företaget har pressvisning på Berns i veckan och fysiska annonser ute på stan i Stockholm så verkar hela grejen alltså vara på riktigt. En kan tycka att ”SKRIV INTE OM SÅNT HÄR FÖR DÅ FÅR DET MER UPPMÄRKSAMHET” …men det sista jag tror på är att en inte ska prata om problem för att lösa dem, det funkar ju precis tvärtom. 

Ja hörrni, DO YOU FIT IN? Inte bara i storleken 32 (som är den enda storlek butiken säljer), utan också i den här samtiden. En samtid där socialstyrelsen räknar bulimi och anorexi till folkhälsosjukdomar, en värld där sjuåringar tar sig på magen och vill banta, ett samhälle där vi samlar på kvinnokroppar i datamappar som ”inspiration” och där varenda tidning riktade just till kvinnor handlar om kroppen.

DO YOU FIT IN? Ja, vi försöker ju. Det är ju därför vi har ätstörningar och sjuåringar som bantar.

I det stora hela är jag nog inte trött och ledsen på bara just den här typen av butiker. De är ju i alla fall, precis som Kakan skriver, ”ärliga” med sitt budskap. Det är inte inlindat i en massa lullull och dubbla budskap om att ”starka kvinnor bär klackar och powersuits”, när allt egentligen bara handlar om utseende. Eller bara tysta kring sina smala retuscherade modeller. Som t.ex. stora klädkedjorna Gina Tricot och h&m.

Jag tror att jag har utvecklat en allergi mot det där lullullet och dubbelmoralen sen jag jobbade på tidningen Egoboost. En allergi mot när saker förpackas i något som säger att ”vi vill bara väl mot alla kvinnor” och så sätts en naken kvinna på en tidning med ett budskap om att vi inte ska ha fokus på kvinnors utseenden. Allergi mot dubbelmoralen och förvirrande budskap som säger sig bekämpa patriarkatet men gör det bara på patrarkatets regler.

Men även om Miss Skinny saknar dubbelmoralen, så beror det på att de saknar moral över huvudtaget. Vilket kanske är lättare att se och provoceras av. Hela konceptet spelar ju på patriarkatets planhalva och efter dess regler. Konceptet tjänar patriarkatet och spelar ut korten mot kunderna de vänder sig till; kvinnorna. Aldrig att en kvinna ska få vara nöjd i vår samtid, och om vi håller på att hamna där måste vi hela tiden påminnas genom att ställa oss frågan ”DO I FIT IN??????”.

Och svaret? Det kommer alltid bli negativt i en värld som denna. 

På så många sätt älskar jag Internet. Det är fritt (nåja), lättillgängligt, ger alltid svar och många människor får en röst de kanske aldrig hade haft annars. Nackdelarna är väl ungefär desamma som fördelarna – när de missbrukas, används av personer som förtrycker, hotar och hatar. De senaste dagarna har vi kunnat läsa om 45-åringen som utnyttjat ett dussintal flickor i åldrarna 11-14 år över Internet. Han har hotat, filmat och fotat när de har klätt av sig, för att sedan hota med att sprida materialet. Skicka bilderna och filmerna till en lärare. En tränare. En förälder.

Idag kom också nyheten om att ännu ett Instagramkonto har skapats med syftet att publicera nakenbilder på unga tjejer och skriva vilka horor de är som legat med ”halva stan” osv.

Det här händer nästan uteslutande flickor. Eftersom det värsta som kan hända en flicka är att omvärlden får reda på att hon på något sätt har en sexualitet. Gränsen är ständigt hårfin mellan att vara en ”snygg tjej med sex appeal men mycket värdighet” och en ”jävla hora”. Bara ett litet rykte i från. Ett litet ”snedsteg”. Flickorna känner det här, jag själv har känt det här, rädslan för att bli en hora kan bli så stark att döden känns mer smärtfritt. Som hos en av flickorna som 45-åringen hotat, där blev beslutet att kliva framför ett tåg och ta livet av sig ett rimligare alternativ än att omvärlden skulle få ta del av en liten bit av hennes sexualitet, oavsett om den var frivillig eller påtvingad.

Och kanske är det frivilliga värre? Att av egen vilja klä av sig framför kameran, röra sig själv eller skriva snuskiga meddelanden av egen lust. Där är du försvarslös på ett annat sätt. Då blir du en slags ”hora” på riktigt och inte bara ett oskyldigt offer som blivit tvingad. Eftersom omvärlden ständigt påminner om att en bra flicka, en fin flicka, en duktig flicka inte har någon sexualitet på det sättet. Medan föreställningarna om killarna på andra sidan skärmen aldrig handlar om att de är horor, hur unga de än är. 

Det är inte heller för att hänga ut tonårspojkar som ”horor eller ”orrar” som Instagramkonton startar. De är inte pojkarna som får skuld när de ligger runt. Det är alltid flickorna som ska skämmas i den här världen. Skambeläggning av tjejers sexualitet (slutshaming) är inget nytt fenomen, men skillnaden är just Internet. För Internet är långt ifrån en värld fri från patriarkala strukturer, tvärtom har patriarkala strukturer som just skuldbeläggning av tjejers sexualitet blivit lättare att utföra på Internet, och i allt större grad. Ett klotter på en skoltoalett är en liten sak jämfört med ett Instagramkonto med tusentals följare, även om principen är densamma.

När jag följer offentliga diskussioner från krönikörer, debattörer och journalister tycker jag mig ofta kunna läsa om att lagastiftningar borde ändras, pojkarna och männen borde skämmas och en övergripande attityd om att det är synd om de stackars flickorna som tvingats till detta.

Men frågan är om den sistnämnda attityden stjälper mer än den hjälper?

Självklart är det synd om flickorna och många blir tvingade att klä av sig på olika vidriga psykologiska och fysiska sätt. Men det framförallt är det synd om flickorna av en annan anledningen än den som debattörerna ofta syftar på – den att flickor över hela världen aldrig äger sin egen sexualitet. De får inte vara kåta, råa, grupponanera, ligga runt, följa sin lust, och SAMTIDIGT bli behandlade med respekt och aktning. Antingen är flickan en hora, eller så är hon ett tvingat offer.

Jag tänker ibland på den trettonåriga Hanna, hur hon tänkte och såg på världen. Att hon aldrig någonsin hade förstått att det var samhället det var fel på om hon blev uthängd som en ”hora” på ett Instagramkonto eller blev hotad av en 45-åring. På sin höjd hade hon förstått att det var fel av dem som hängde ut henne, men inte att hon faktiskt hade RÄTTEN att klä av sig naken eller vara kåt, utan att någonsin vara en hora. 

Det går inte återuppliva de många flickor som tagit sitt liv på grund av den här skuldbeläggningen, men vi kan fortfarande hindra att fler drabbas. Vi måste uppmärksamma och ifrågasätta skuldbeläggandet och ge alla flickor den sexualitet de har rätt till. 

Igår mejlade en läsare mig den här insändaren. Hon hade sett den i Nynäshamnposten och fick ”ont i magen” vid läsningen och undrade nu vad jag tyckte.

Låt oss titta lite på kontentan i den här insändaren. Signaturen ”Moraltanten” menar alltså att det är kvinnans eget ansvar om hon blir med barn om hon ”går med på” samlag utan skydd. Diverse medierapportering som säger att kvinnor ”tvingas till olagliga aborter” far därför med osanning enligt Moraltanten, kvinnor har ju möjligheten att säga nej och borde hålla på sig tills de är mogna för att ta det ansvaret. Männen i insändaren omnämns med en mening där de frånsägs något större ansvar eftersom det är en ”illusion” att tro något sådant. Ironiskt nog konstaterar Moraltanten i samma mening att vi faktiskt inte lever på 1800-talet.

Lustigt. För det kändes precis som det när jag läste insändaren.

Moraltanten har rätt i en sak, vi är mer upplysta idag, vi vet hur heterosex gör bebisar. För det krävs en kvinna och en man. På vilka grunder är mannens ansvar i bebistillverkningen en illusion? Kan män inte ta ansvar? I chefspositioner och bolagsstyrelser går det tydligen bra. 

I en patriarkal struktur handlar den klassiska kvinnorollen om att bejaka mannen på olika sätt, om inte genom barnhämtning, städning, mat på bordet, så genom kroppen och sex. Mansrollen i sin tur handlar ofta om att bli bejakad, att njuta av kvinnokroppen, klämma, känna, pumpa och när han väl har ejakulerat är samlaget fullbordat. Mannens sexuella njutning står helt enkelt i fokus, och med den allmänna kondomfobin är det lättare sagt än gjort att ”be om” kondom när allt du vill är att han ska ha det skönt.

Och varför denna förväntning på att kvinnan är den som ska ställa frågan? Är det för att hon föralltid kommer vara dagisflickan som ännu en jävla gång ska ha ”pli” på dagispojken? Ta ansvar. Skydda. Sopa under mattan. Göra allting bra och duktigt. 

Samma strukturer gör också att kvinnors nej, tvärtemot det Moraltanten skriver, inte alltid är ett nej. Visst finns ”möjligheten” att säga nej rent verbalt, men valfri läsning av våldtäktsfall vittnar om att nej inte alltid är ett nej, oavsett om du säger det med kroppen eller munnen. Men allt som oftast fastnar ju faktiskt nej:et någonstans i hjärnan, eftersom vi fått lära oss att hela tiden BEJAKA.

Inget tröttar ut mig mer än de här patriarkala strukturerna som lägger krokben för oss alla gång på gång. Enligt Moraltantens modell om kvinnligt ansvar ska vi anamma de patriarkala strukturerna istället för att skrota dem, men är det inte helt sinnessjukt att ge kvinnor hela ansvaret för något man ALLTID är två om?! Skyddat sex är ett ansvar som ska delas, att tro något annat är verkligen att snacka om en illusion.