I det här inlägget skriver Underbara Clara om sin vän som har svår reuatism och hur glad hon är att hon inte är sin vän. Hon skriver om hur hennes egna (gravid-)smärtor snart är över vilket är en lyx hennes vän inte har. Det måste kännas bra för Underbara Claras reumatismdrabbade vän att känna att hon bidrar med så mycket positivt till sina medmänniskors liv på det här sättet. Ett win-win.

Det får mig att tänka på när jag var på ett gruppmöte en gång där var och en pratade lite om sina erfarenheter och så. Och en kvinna harklade sig och bara ”jag är så himla glad att jag kom hit. För jag trodde att jag hade det illa men flera av er har det ju rent förjävligt. Jag kommer att gå härifrån som en lyckligare människa” typ. 

Det är något behjärtansvärt när andras elände skänker folk ödmjukhet inför livet. Det är vackert att få beskåda dessa små ögonblick. Det ger kärlekspirr i magen.

Snart tänker vi i alla fall gå och handla för att göra Underbara Claras recept på isglass. 

RÖRELSEGLÄDJE!

Jag såg den här bilden på 9gags instagram. Och jag undrar: om man känner såhär för jeans, varför då ha jeans över huvud taget? Varför inte ha pyjamasbyxor jämt? Varför ska man välja ”socialt accepterade” klädkoder framför sin egna bekvämlighet? Inte undra på att bilden föreställer en get, för det är ett jävla getbeteende att gå omkring och plåga sig själv. Inte för att jag tror att getter gör detta, självplågeri är en mänsklig företeelse.

Idag har jag simmat i havet. Solen har skinit in i mina ögon trots hatt och solglasögon och jag kan inte sluta tänka på den här mannen som bodde i djungeln och livnärde sig på solen genom att göra fotosyntes genom ögonen.

Vilken enastående gåva det måste vara att inte behöva äta men ändå inte svälta. Det är ett av mina livsmål. Har dock långt kvar då jag får en känsla av att solen endast vill grilla mig och göra mig till aska.

Jag är i alla fall väldigt trött och skriver mer i morgon. Ska skriva om yoga så är ni intresserade av det återkom gärna.

”Du måste tro på dig själv”

Det är en typisk floskel. Den kan betyda allt, men den kan också betyda inget. För mig har den betytt inget. Jag har inte förstått vad det betyder. ”Du måste tro på dig själv”. Vadå måste. Ingen ska komma här och säga vad jag måste göra och inte göra. Och vad betyder det att ”tro på sig själv” egentligen, tänk om man ljuger och har fel? Då är ju ”tro på dig själv” ett stort misstag!

Att tro på sig själv förutsätter alltså att man är ärlig mot sig själv från första början, och det är det ju inte alls säkert att man är. 

Det är först på senare år som jag har börjat praktisera ärlighet mot mig själv med större allvar, och tycka att jag själv är värd att lyssna på. Och nu menar jag inte ”värd för andra att lyssna på”, utan värd att lyssna på inför mig själv. 

Jag har sakteligen börjat ge mig själv tolkningsföreträde när det gäller mitt egna liv.

För att ta ett ganska till synes banalt exempel (dock viktigt för mig själv!): 
Jag är inte särskilt förtjust i glass, och det har jag aldrig varit. Ändå har jag lyckats övertyga mig själv att jag gillar glass och jag har ätit glass i hela mitt liv , då det ”är så det ska vara”. Folk har sagt till mig att glass är gott! Vem är jag att ifrågasätta denna universala sanning?

Att erkänna för mig själv att jag inte gillar glass, och känna en faktisk lättnad när jag avstår från den, har inneburit en stor frihetskänsla för mig. För om jag kan lyckas lura mig själv att jag gillar glass i ett helt liv, vad mer kan jag lura mig själv till att tro?

Och så vidareutveklades och öppnades ett helt nytt kapitel i ”the great quest after the truth about Sonja”. 

Antar att det är lite såhär det är att närma sig 30. Att man börjar hitta sig själv och grejer. Jag klagar ej. Eller okej ibland. Men oftast inte.

Ni läsare, har ni några floskler som ni känner ökad förståelse för senaste tiden?

Skål.

Ibland känner jag på grund av ångest ett starkt behov av psykofarmaka. Men då jag är en person som skyr sjukvården (typiskt åldrigt! ändå visade ett test på facebook att min mentala ålder är TVÅ ÅR) så har jag naturligtvis inga starkare mediciner än alvedon supp hemma.

Då finns det egentligen bara några grejer jag kan göra: 

• meditera – det vill säga sätta mig ned i lotus och fokusera på andningen. Det funkar, då ångest är något man endast kan praktisera i ett tankfyllt tillstånd. Men det kräver självdiciplin att komma igång. Har lyckats kanske fem gånger.
• göra en fysisk ansträngning, till exempel en promenad eller en åtta kilometers cykeltur förbi en liten damm med harmoniska ankor som kvackar en gång varje kvart. Även detta kräver en stark vilja i en tid då man ara vill krypa ihop till en boll. 
• Skapa något, till exempel skriva. Kräver egentligen ingen självdiciplin att tala om men det kräver ändå att det inte ligger massa grejer på bordet till exempel. 
• äta massa chips med dip. Man måste handla chipsen men annars kräver det ingenting.

För det mesta gör jag något av grejerna som kräver självdiciplin, då de inte är jobbiga när man väl börjat men som kan vara jobbiga mentalt att påbörja när jag känner mig yrig vilket ställer till det ibland då min mentala ålder är TVÅ ÅR.

Så i kväll åt jag chips och dip. Det är gott med chips och dip.

Jag har förstått från populärkultur att man ska känna sig värdelös efter att ha ”gett efter” för en så låg instinkt som fysiskt gottebegär men jag känner mig som en drottning på Mount everest. Det vill säga: jag är kanske inte helt nöjd med min position men jag känner mig ”crispy”.