Jag går i seriösa steriliseringstankar just nu vilket medför att jag tänker rätt mycket på graviditet, barn och föräldraskap. Jag trivdes inte så bra med att agera småbarnsförälder. Att ha små barn har nog varit det svåraste och tråkigaste som jag någonsin har upplevt. Så därför är jag helt säker på att jag inte vill uppleva fler småbarnstider någonsin igen.

Jag är så oerhört lättad att det är över. Varje dag som jag ser mina barn, den yngsta sju år gammal, så drar jag en lättnadens suck. Så tur! De är inte treåringar i dag heller! *konfetti*

Bara vetskapen om att jag har lämnat småbarnslivet bakom mig höjer livskvaliteten. Bara det faktum att jag inte behöver byta blöjor, ta på varenda jävla plagg som behövs både inom- och utomhus, jaga barn som planlöst springer iväg, att jag inte behöver ligga vaken hos dem halva nätterna för jämnan, och så vidare, gör mig glad. 

Men ändå undrar jag: hur hade det varit att föda en bebis idag?

Svaret jag kommer fram till är: Mycket skulle ha varit annorlunda.

Jag fick mina barn när jag var 20 respektive 22 år gammal. Jag har således fått mogna och växa väldigt mycket sida vid sida och tillsammans med barnen. Jag är inte öm och omhändertagande ”av naturen” så det är något som jag har fått lära mig i mångt och mycket, och som jag därför nu behärskar bättre än för nio år sen.

Jag tror att det skulle gå betydligt bättre att ha ett småbarn idag. Jag står på en annan plats i livet nu. Som en naturlig följd av att ha umgåtts med mig själv i ytterligare nio år så känner jag mig själv bättre. 

Något barnen som jag har redan har får njuta av, eller vad man ska kalla det. Shit vad jag inte vill ha fler barn.

Jag har slutit ett ej ouppnåligt mål denna sommar, och det är att jag alltid ska ha så pass rent under möbler, främst sängar, att barnen ska kunna krypa där under utan att deras kläder ser ut som ”TJÄRA OCH FJÄRDRAR” efteråt. 

Hittills har jag inte bara lyckats bra – jag har lyckats superbt i mitt egna tycke. 

Och jag har blivit som en helt ny människa: lugn, harmonisk, tålmodig och vis. Ja, det är i alla fall vad man hade kunnat önska.

Och i morgon är det fullmåne. Appropå inget. Värt att nämna! 

Puss och kram så ses vi ikväll, för nu ska jag in till stan (Göteborg) och äta sushi. 

Här har ni min surfot mot instrumentbrädan i en bil på en motorväg. Kan det bli mer somrigt fräscht? Ty jag är på väg till havet i Falkenberg. Där ska jag svänga med mitt våta hår så att fibonacci – det gyllene snittet – bildas utav vattendropparna. Sen ska jag så klart springa längs strandkanten med handduken i vinden som om den vore en sjal-cape.

Idag har Cissi Wallin skrivit en krönika om att utrota toffeln (länk metro) och jag känner direkt att jag är osäker på vad som definierar en toffel.

I hennes krönika är en toffel helt klart ett jättebarn som behandlar sin partner som en mammafigur. Den hon syftar på är alltså en lat man som inte orkar ta ansvar över vare sig sitt liv och sina relationer och helt sonika överlåter allt till partnern.

Men det är inte vad jag förknippar med användandet av uttrycket ”toffel”. 

För mig är ”toffel” ett nedlåtande skällsord för den man som inte har ”pli på sitt fruntimmer”. Toffel är för mig något som används mot någon som inte följer den ensidiga mansnormen som ”alfahanne”, ”dominant”, ”ledare” eller liknande ”det är jag som är herran på täppan”-ord. 

Jag uppfattar alltså uttrycket ”toffel” som ett begrepp som används för att kastrera, alltså skära av ”manligheten”, på den som får ordet uttryckt mot sig. Och att mannen bör skämmas över sig själv när han hör detta. Cissi Wallins krönika är ej undantag i detta. Krönikan är väldigt skuldbeläggande mot förmodade så kallade ”tofflar”.

Jag gillar inte uttrycket toffel. Oavsett om det används för någon som är ett jättebarn, för någon som ”inte har kontroll över sin partner” eller för någon som blir kontrollerad av sin partner så tycker jag inte om hur det används och vad det attackerar.

För det attackerar manligheten. Den som utbrister ”toffel” menar ju mer eller mindre att mannen ska vara stark och dominant i relation till en (kvinnlig) partner, och att personen ifråga ska skämmas om den inte gör detta.

”Du är svag”, ”vem är det som bestämmer egnetligen?”, ”din mes!” ”toffel!”

Kan ingen i stället fråga hur den så kallade ”toffeln” mår. Han kanske mår skitbra? Eller skitkasst. Och partnern! För guds skull partnern! Hur mår partnern? Trivs partnern med en toffel eller är han oduglig i hennes ögon?

Ska jag ge min del i debatten om tofflarnas vara eller icke vara, så anser jag att det är uttrycket toffel som ska.. ja kanske inte utrotas men åtmisntone tänkas igenom och kanske omvärderas och eventuellt förkastas.

Underbara Clara skriver på sin blogg och frågar om vad vi drömde om som barn. 

Själv säger hon att hon drömde om ett Barnen i bullerby-liv som hon nu i princip lever med höns, förskolehämtning på spark och fina små hus som ser ännu mindre ut i tilt shift. 

Och jag tänker på vad jag tänkte när jag såg Barnen i bullerbyn då jag var liten: jag trodde att alla hade det ungefär så, fast lite modernare. 
När jag såg Astrid Lindgren var igenkänningsfaktorn stor, även i Emil i Lönneberga och Ronja Rövardotter, och jag trodde att de flesta kände igen sig i det. Att det var ”typiskt svenska standarderfarenheter” som det rörde sig om (obs jag var inte fullväxt).

Jag växte upp med massor av små fina hus, med djur, natur, höskullar, kallkällevatten och framförallt (och det här tycker jag nog var nästan det bästa utav allt): riklig tillgång till tystnad. 

Här ser ni centrumet av Latikberg, byn där jag växte upp. Bilden är hämtad från Latikbergs hemsida. 

Fast det var kanske inte exakt en rosenkantad Astrid-idyll som jag växte upp i trots detta. Men naturen! Alla ställen att leka på, alla platser att sitta på, att gömma sig, att klättra i. Och jag älskade vintern – att åka längdskidor, bygga kojor och köra skoter. Tusen tummar upp och jag skulle aldrig vilja byta det mot något. Blir nästan lite deppig när jag ser ”bra lekplatser” dit stadsföräldrar vallfärdar för att barnen ska leka av sig lite. Så torftligt. 

Vad drömde jag om när jag var barn då? Jag drömde att jag skulle bli författare, att jag skulle få en luden svans, att jag skulle lyckas tämja en älg att rida omkring på och att om jag nån dag skulle skaffa barn så skulle det vara med en person som var snäll mot oss. 

Det är inte omöjligt att jag flyttar tillbaka till nåt lite lantligare nån gång. Just nu är jag dock nöjd med att försöka vara tillfreds med där jag är.