Det är supervalår i år och det betyder att Almedalen har supervalårs-bopbopwopiwopi. 

Nöjesguiden är naturligtvis där och spelar in webb-tv i samarbete med tv4. 

Här hittar ni Nöjesguidens Valvaka som hjälper er att orientera er i snackisar, rubriker, debatter och what not. 

För att påverka innehållet i webb-tvn kan ni även gå in här och rösta vad Jimmie Åkesson kan ha menat när han pratade om ”kladdigt kladd” i ett tal. 

En del saker tror man är oviktiga när de egentligen är helt avgörande. En sådan sak är vilken landskapsblomma man har. Jag skäms när folk inte vet vilken landskapsblomma de har. 

Sen kommer jag på att jag inte har Kung Karls spira längre, då jag inte har bott i Lappland på tio år. Jag vet knappt ens landskap jag bor i nu.  Är det Bohuslän? I så fall har jag Vildkaprifol, vilket är Kaprifol fast med ADHD.

Har aldrig sett. Har bott i Bohuslän i tio år men har aldrig sett denna typ av blomster. Fast det blir värre: Jag bodde i Lappland i 19 år och jag såg aldrig någon Kung Karls spira heller. 

Men sen fryser jag hastigt då jag kommer på: jag bodde ju i Lappland. Kung Karls spira är ju VÄSTERBOTTENS landskapsblomma. Jag hade egentligen FJÄLLSIPPA!

Har aldrig sett den heller, såvitt jag minns.

Vad fan var det för fel på de som valde landskapsblommor? De ba ”nu tar vi den ovanligaste mest utsökta blomma vi har i vårt landskap, skit samma om den aldrig kommer ses igen på 200 år”. Jag avskyr när ”fint folk” ska bestämma ”fina saker” som sedan påverkar befolkningen i århundranden. De som bestämde landskapsblomma ansåg uppenbarligen att ”vanliga blommor” inte var ”fina nog” för att representera deras ”fina landskap”. 

Åt helvete med sånt där högburet tänk. 

Tacka vet jag Medelpad som har gran. Medelpad symboliseras av en barrig kvist med en torr kotte på. ÖDMJUKT! 
Eller Skåne som har prästkrage. Finns det nåt landskap där invånarna generellt har en så tight relation till sin landskapsblomma, som i Skåne? Det är för att de sket i att ”verka fina” och valde ett ogräs.

Finns det nån som sett, älskat och har en relation till sin landskapsblomma?

Jag är i dagsläget 29 år gammal och har precis slutat känna mig bekväm med att kalla mig för ”ungdom”. Jag är ingen ungdom. Jag är en tvåbarnsförälder som lagar ärtsoppa på torsdagar och jag har börjat gnida in min kropp i kroppslotion då jag duschat. Det är obekvämt och jobbigt att gnida sig med kletiga handflator som luktar ”blomster” men jag ser det som en semi-yoga-övning nu och det behöver jag verkligen för min ryggrad har blivit stel. 

Ja jag har blivit stel, jag känner inte igen mig själv. Ibland när jag ligger i ”seductive pose” på sidan, ni vet som adliga greker gjorde förr när de blev matade med vindruvor, så känns det som att jag ska drabbas av ryggskott. 

Och exakt så här som den här bilden känns det, fast påklätt och utan en ljuv fågel som biter av mig fingret. Där ligger jag på sängöverkastet. Och stånkar.

Jag funderar ofta på hur jag ska underhålla min rygg så att den ska hålla för framtiden. Jag har alltså börjat se ryggraden som en framtidsinvestering. Och det är då jag förstår att jag kanske har börjat 30-årskrisa. 

Samtidigt blir jag osäker. Häromdan när jag klättrade i klätterställning så sa min son till mig: ”DU ÄR SMIDIG SOM EN ORMBUNKE MEN STARK SOM EN OXE!”

Det låter inte som en ryggrad på dekis det. Det låter som något barn skriker till en riktigt smidig person. En apa.

Eller? Min son har en tendens att se mina svagheter för att sedan stärka det med komplimanger och lovord som låter bra först men som vid eftertanke kanske bara bekräftar farhågorna. Vad menade han med ”smidig som en ormbunke” till exempel. Är ormbunkar verkligen smidiga? Och vadå ”MEN stark som en oxe?”. 

Hur som helst så är jag osäker nu på om ryggraden verkligen är så stel. När jag tänker efter, kanske den är smidigare än nånsin. Kanske har jag alltid haft känslan av att få ryggskott när jag ligger i ”seductive pose”. Just ”seductive pose” är ju utmanande även för OS-atleter. Shit jag vet inte. Men jag kanske borde skaffa en sån där fodrad, mjuk toaring för säkerhets skull, så att jag inte belastar kroppen i onödan, helst då jag tycker så mycket om att sitta på toa länge.

När jag tänker på det kommer jag nog inte ha nån 30-årskris. Tror jag gjorde bort det när jag var 23.

Shit vad ”typiskt” det känns att sitta och uttrycka sig cyniskt om Almedalen men vad ska man göra? Va? Kan nån svara på det? Det småregnar ju och det är rätt kyligt ute så det är inte direkt så att jag tänker gå ut och göra kullerbyttor i stället.

Alltså grejen är att jag trodde att Almedalen pågått i ca två veckor och när jag fick veta att det drog igång först i förrgår fick jag en smärre chock. Först VM och sen det här. Hur många ”viktiga” grejer ska man behöva ignorera i den här världen innan man dör? 

Och jag hoppas verkligen att VM är över så att inte det också drar igång ”en gång till”.

Vet ni vad min bild av Almedalen är? Jo jag tänker mig en äng med massa björkar, och på den ängen har folk ställt upp massa podier och vid de podierna står folk och delar ut broschyrer om hur viktiga de är för samhället. Och det är klart att de är det. Jag tänker inte sitta här och påstå att diverse människor vid podier i Almedalen inte är viktiga för samhället, jag tänker inte ens påstå att det de gör är meningslöst bara för att JAG inte är där. Men det är som när nån som har dålig koll på bebisar helt plötsligt upptäcker att 45% av dens vänkrets på facebook har fått barn.

Statusarna.

”Dagens värsting! Vi glömde köpa blöjor!”

”Nu har plutten vänt sig från mage till rygg”

”Här är en tio minuter lång video där vi leker tittut”

Fast med Almedalen ser det mer ut så här:

”Isabella Löwengrip diskuterar sparande”

”Så skapar du välfärd med en liten dosa du förvarar i medicinskåpet”

”Paneldebatt om Göran Greider”

Och ja, jag förstår att det handlar om människors intressen, åsikter, passioner och plikter och ja, det är lite småaktigt att sitta och smyghåna andras arbete och nöjen och favoritfestival och Gotland.

Men herregud vad ska jag göra! Det är ju så tillfredsställande! *fnissar till mig en röd ansiktsfärg när jag medvetet blandar ihop Almedalen med medeltidsveckan*

För er som aldrig hört talas om Almedalsveckan ni kanske läsa denna gamla krönika från 2012 (länk N24) 

Det finns ett missförstånd som är lätt att falla ned i, och det är att man bara kan duga om nån annan suger i motsvarande mängd.

Typ för att jag ska kunna vara +10 bra så måste nån vara -10 dålig, ”för sån är lagen”. 

Detta syns inte minst i den här typen av obehagsframkallande bilder: 

(Jag har pixlat för jag tror inte att det är sunt att sitta och förgifta hjärnan med såna här bilder i onödan. De flesta har ändå sett bilden ifråga)

Visst utnämns några som ”vinnare” i detta men alla är förlorare då samtliga personer på bilden avhumaniseras och värdesätts utefter något så tortfligt som kroppsform.

Men det värsta av allt är nog ändå att de ställs mot varandra fastän de här personerna nästan helt garanterat aldrig haft nåt otalt. De görs till nån slags ”fiender” där några får rollen som ”sunda (döda?) sexbomber” medan några andra får rollen som ”fula” och mer eller mindre ”oanvändbara”. Anledningen? För att några med lite hull ska kunna känna sig lite mer ”samlagsvänliga” och som ”äkta varor” (VAROR!). Och för att nån man ska känna sig ”snäll” som ”tar avstånd från magra kvinnor”. Bara en massa såna osköna anledningar.

Hur som helst verkar personen som har satt ihop bilderna tro att enda sättet för de undre kvinnorna att duga, är om de övre tjejerna (de som lever idag) inte duger. Nån måste liksom offras  för att nån annan ska kunna få vara värdefull. 

Så är det så klart inte. Typiskt missförstånd. Typiskt dumt. 

Det är som om jag skulle säga: 

”Taylor Swift är asful”

Och göra såhär:

Och lägga upp det på sociala medier och få massa likes av folk som ”HÅLLER MED!! Taylor Swift är verkligen inte på riktigt! Men du med en degbytta i skrevet, DU är på riktigt!”

Men hur är det tänkt att jag ska kunna må bra och känna *inre frid* om hela mitt värde vilar på förhoppningen att Taylor Swift ska vara värdelös? Hur kan jag känna ett stabilt självälsk om Taylor Swift/eller nån annan måste utplånas för min självbilds skull?

Hur kan jag leva tryggt om jag känner att jag måste spränga massa kvinnor med TNT för att känna att jag ska ha ett existensberättigande?

Snacka om att bygga hus på grus.

Lady Dahmer uttrycker det bra i inlägget ”Kvinnor kan inte objektifiera sig själva. Det är något hon utsätts för av en yttre part”:

”Vi lär oss att se varandra som motstånd. Vi lär oss att alltid betrakta varandra som objekt som ska recenseras och värderas och det lär oss att recensera och värdera oss själva utifrån dessa snäva skalor. Vi letar fel hos andra och fel hos oss själva och under tiden så lutar sig patriarkatet bakåt och låter oss göra grovjobbet.”

Ett sånt otrevligt slöseri med energi. Jag är glad att det har börjat bli ordning på det här nu för shit vad man inte orkar med det, eller hur?