Jag avskyr reklam. Jag är av åsikten att reklam på många sätt utgör en subtil mobbning och psykisk misshandel i vardagen. Det är bland annat därför som jag undviker att läsa tidningar och se på tv. Jag vill inte bli bombarderad med budskap om att jag borde göra mig till eller ”förbättra” saker åt höger och vänster. För även om jag oftast inte blint lyder budskapen så blir jag påverkad och jag behöver inte den komponenten i mitt liv. 

Samtidigt anser mig själv vara relativt tekniskt snidad. Jag har inga problem med att installera grejer eller ordna så att saker fungerar på en dator. 

Men ändå har jag inte installerat en adblocker på datorn förns nyligen.

Jag förmodar att alla som läser min blogg redan har fixat bort all reklam när ni surfar men är det inte så, så kan jag tipsa om adblocker för chrome. 

Det tar tre sekunder att installera. Det är noll svårt. 

Har ni någon annan browser sök ”adblock + [browser]”. Förmodligen kommer ni hitta något som passar jävligt snabbt.  

Jag gjorde lite bildsök på grejer (säger inte vad) och så dök den här bilden upp

Det ser ut som att nån har bett Victoria att avgöra om bilden på Chris O’Neil är tagen precis efter förlossningen av Leonore eller om bilden är tagen precis efter en champagneblöt natt på Maldiverna. 

Men det är det här. Och ja det kanske stämmer. Konstigare saker har hänt.

Och när jag ändå var inne på den där sidan lyckades jag tillskanska mig oväntad information om Leonores framtid

LIFEHACK OF A NEW YORKER: bemästra trappen. It might come in handy. Jag visste inte att det var ett problem men nu när det tydligen är ett problem så känns det bra att New York-pedagogerna drar sitt strå i stacken och lär befolkningen att gå i trappor från det att barnet fyllt minst två år (man vill ju inte börja för tidigt). 

(skriver inga direkta spoilers men är du nitiskt petnoga kanske du ändå bör varnas)

Igår såg jag första avsnittet av femte sässongen The Walking Dead. Det var länge sen jag fick mig en dos av ”CÅÅÅÅRL” men nu var det dags. 

Och jag kan säga att det här avsnittet var värre än Fångarna på fortet. 

Jag var stressad i över 40 minuter. Hade jag sett avsnittet själv hade jag snabbspolat mig genom hälften men nu var jag så illa tvungen att plåga mig igenom alla pressade situationer som uppstod hela episoden igenom. 

Och nåt verkar ha hänt sedan förra säsongen – The Walking Dead has gone GORE, för visst heter det så när det är nästan lite over the top blodigt och slafsigt? För inte kan jag minnas så mycket slafs från tidigare avsnitt. Det liksom… rann. Och det var väldigt visuellt.

Bästa tycker jag var när den här snubben sitter och tvivlar och säger detta:

Jag vet inte om jag har fått till citatet korrekt, men är det såhär han säger så är det himla kul. 

Och den största upptäckten var att den här snubben saknar ögonbryn: 

Jag trodde att han tappat dem till nya säsongen, blev så fundersam när jag såg att de inte existerade, men efter en enkel googling såg jag att han faktiskt aldrig haft ögonbryn. 

Så frågan är varför jag upptäckte det såhär sent. Kanske har det nåt att göra att jag valde att se i HD-upplösning igår. 

Tycker avsnittet var helt okej. Lite väl spännande för mig bara men, men.

Idag gick jag och hunden som vi lånat, Bella, för att möta barnen efter skolan. När vi mötte dem halvvägs var de exalterade och de berättade att de mött Bellas bror. 

”Han lukta på oss och han kände lukten av Bella!”
”Ja! Han trodde nog att vi dödat henne!”
”Han trodde nog att vi kommit för att döda honom med!”

Har ni nånsinn varit med om att nån ni umgås med mycket förvandlas till något riktigt oattraktivt? Det har jag. 

Och extra tydligt har det varit två gånger i mitt liv. 

 1. Påskön-statyn

Den här personen tyckte jag var söt till en början, vi blev till och med ihop. Men allt eftersom jag lärde känna honom växte hans huvud och till slut var han helt förvandlad till en påskön-staty. Allt jag kunde se när jag såg på honom var ett enormt huvud som stirrade på mig med iskallt möker i blicken. Men till skillnad från påskön-statyerna så hade den här personen även gigantiska, blålila fötter. 

2. Kamelen

Denna person var väl inte direkt nån snygging till att börja med men vi umgicks ändå och hade rätt trevligt. Efter att vi umgåtts ett tag såg jag dock hur han allt mer började anta formen av en kamel. Hans leende, hans tänder, hans hår, hans ögon, hans klädsmak. Han var verkligen en kamel och när han till slut även gläfste och luktade otvivelaktigt unket kunde jag inte med att träffa honom mer.

Tankar kring dessa förvandlingar: Vad båda dessa förvandlingar har haft gemensamt är att personerna pö om pö har uppvisat oattraktiva beteenden, tex oberäknelighet och svartsjuka.

Lärdom: När en person som jag umgås med börjar förfära mig useende- och luktmässigt så är det ett tecken på att personen ifråga är ful.

Tillägg: Jag tycker att vare sig påskön-statyerna eller kameler är fula i sig, men när en helt vanlig människa i vardan antar dessa former så är det en annan femma.