Fanny Åström har skrivit om kvinnolobbyns senaste kampanj som uppmärksammar sexistisk reklam och hur femininitet framställs på allmäna ytor över huvud taget.

Hon ställer sig mycket kritisk till kampanjen och tycker att den är för mjäkig. Jag håller inte riktigt med.

Jag känner att det spelar ingen roll hur medveten jag blir om hur läget ser ut, bilderna som befäster imaginära skillnader mellan de imaginära binära könen finns fortfarande där och infiltrerar min hjärna på ett sannerligen otrevligt vis.. Häromdan såg jag till exempel ett par slätrakade ben på en bild och då funderade jag på om jag kanske inte borde raka benen ändå. Det är en mycket enkel sak, men det gör det ändå tydligt för mig att bilder i det offentliga påverkar val som jag gör i min vardag och med min kropp.

Bilder i det offentliga får mig att överväga saker som jag är helt ointresserad av vid en närmare eftertanke.

(Bild härifrån) 

Jag önskar att jag kunde säga att jag är för ”medveten”, ”smart” och ”stark” för att påverkas men det kan jag tyvärr inte säga, mycket för att jag tror att det inte har så mycket att göra med huruvida man är ”medveten”, ”smart” och ”stark”.

För att jag personligen ska få lite bot på problemet och frid i livet så har jag slängt ut tvn, slutat läsa tidningar och så har jag installerat reklamspärr på datorn. Och att jag har gjort detta har helt klart bidragit till en ökning av min livskvalitet generellt.

Bilder på allmäna utrymmen är ett ENORMT problem och jag tycker inte att det addresseras tillräckligt. Bilder och budskap som vi möts av dagligen är som infekterade slemklumpar som tränger in genom alla våra kroppsöppningar, ofta detta utan att vi märker det ens, är jag rädd.

Så även om kampanjen inte direkt sparkar in någon stängd dörr så påminner den folk om att det här samhället har en sjukdom. Och även om jag delvis kan hålla med Fanny om att det inte är optimalt att dålig reklam sprids vidare i uppmaningen att ”fota sexistisk reklam”, så tror jag att det medvetandegör fler människor om problemet.

För att kunna fota sexistisk reklam måste man först bedöma reklamen som sexistisk. Och jag tror att det är bra om så många som möjligt har redskapen för att kunna göra en sådan bedömning. 

Jag satt och läste nån tidning på internet när jag snubblade över världens mindblower

WOW!? Är detta sant så.. så.. ja jag vet inte. Jag trodde socker var ungefär som knark, men å andra sidan är det kanske vad etablissemanget vill få oss att tro så att de kan ha allt socker ifred?

Jag klickade direkt. 

Förutom den enastående introduktionen i ämnet socker så bjuds jag också på en helt logisk förklaring till varför jag ska börja handla med det. Man hör inte så mycket om socker… och det gör det till den perfekta handlingsvaran!! Jag hör pengarna springa in på kontot. Äntligen är min framtida pension räddad.

Och socker passar ju extra bra eftersom mamma alltid sa till mig att inte gå ut i regnet för då skulle jag smälta. 

Fast… har ni hört talas om Annunakis? 

(från ”the sumerian tablets”) 

De sägs ha kommit till jorden för typ 200 000 år sen eller mindre eftersom deras egna planet var förstörd och de behövde guld till nån atmosfär-grej.

Det finns teorier om att deras rymdskepp inte var något mindre än självaste månen (urgröpt så klart). 

De fann jorden och så fann de guld, men eftersom de inte orkade gräva upp guldet själv (så lata!) så genmanipulerade de bigfoots som fanns på planeten jorden, blandade med sitt egna DNA, och skapade människan (i sin avbild). 

Människan gjordes tillräckligt dumma för att inte förstå att de var slavar, men tillräckligt smarta för att kunna gräva guld. 

Så nu är frågan om Annunakisarna kanske har blivit trötta på guld och i stället har byggt upp ett enormt sockersug. Alternativt att de planerar att tömma jorden på allt guld och åka iväg men vill att vi ska lära oss att handla med socker i stället.

Ja jag är inte helt okritisk. Det luktar lite dold agenda och skumrask kring hela den här grejen att handla med socker. Ska suga lite på karamellen innan jag kastar mig handlöst i nån ny karriär. 

Bland det fräschaste man kan göra för sina händer är inte att tvätta dem utan det är att måla vitt på topparna. Visst, det dödar inga virus och förhindrar inga sjukdomar från att spridas men det ger en känsla av adlig börd.

Jag skulle aldrig ens komma på tanken att entra NKs utan denna extra touch av klass. En gång gjorde jag det misstaget och de såg på mig som om jag vore en apa när jag klämde på en spetstrosa som låg exponerad på ett bord för 500 spänn. Detta var 2005, jag minns det så väl. Det var innan jag fick barnen och jag hade fortfarande den där ”ungdomskriminell”-auran kring mig. Ni vet den där som är borta nu.

Nej sannerligen jag älskar verkligen vita toppar på naglarna. Oftast orkar jag bara fixa det på vänster hand, men så stirrar jag så mycket på den handen sen att det skulle räcka för fem händer och tre tår. Jag älskar vardagslyx, det får mig att känna mig mänsklig.

Jag har bloggat i mången år och det innebär att jag har ett rätt stort nätverk som via mail tillgodoser mig med intressant information som ickebloggare bara kan drömma sig svettiga om. 

Medicinska experter och fotvårdsterapeuter brukar vanligtvis tänka att syreexplossioner som dödar mikroorganismer är dåligt. Men inte JanOlof Eriksson. Han har vågat tänka tvärt om. Så nu höjer kollegorna i i branchen på ögonbrynen. De är med andra ord alltså mycket förvånade, för varför skulle de annars höja ögonbrynen? Det finns ingen anledning att höja på ögonbrynen såvida man inte är djupt berörd av någons upptäckter när det kommer till att förbättra situationen för miljontals diabetes- och psoriasisfötter. 

Och jag som bloggare som får informationen tänker bara wow!! Very fotvård! Much revolutionerande! Detta bara måste jag dela med mig av!

Det bästa av allt är att informationen av det här slaget aldrig tar slut. Det kommer mer till min mail hela tiden. Det sinar aldrig!

Läste Lady Dahmers inlägg om hår. Hon skriver att hennes hår är viktigt för henne. 

För mig är håret både oviktigt och viktigt. Det är oviktigt på det sätt att jag inte bryr mig så mycket om skicket som det befinner sig i. Ofta är håret ett flottigt kaos, jag sätter upp det i nån liten tofs eller bär en mössa över det. Jag tycker hår är rätt jobbigt och överflödigt och skulle håret brinna upp eller självförstöras så har jag svårt att tro att jag skulle bry mig märkvärt. 

Däremot är håret ändå viktigt på det sätt att det innebär en frihet för mig att få ha det precis så som jag önskar. 

Lady Dahmer skriver om hur hennes mamma höll hennes hår kort när hon var liten och att när hon blev stor nog att bestämma själv så sparade hon ut det. För mig var det precis likadant, fast tvärt om: jag var tvungen att hålla mitt hår långt trots att jag hatade det. 

Så när jag var tillräckligt stor för att bestämma själv så klippte jag av mig håret.

För mig betyder håret alltså inte så mycket i sig. Skulle det ramla av skulle jag finna mig i det rätt snabbt, jag har ingen identitet i håret på så sätt. Däremot upplevde jag det som skitjobbigt att ha långt hår för att tillfredsställa någon annan.

Jag vet till exempel att jag anses mer allmänt vedertaget attraktiv när jag har långt hår. Så anledningen till att jag klippte mig hade ingenting att göra med att jag skulle tillfredsställa någon annans blick, det hade helt och hållet att göra med vad jag var mest bekväm med. För mig har håret kommit att handla en del om personlig frihet kan man kanske säga.

Att vilja/våga ha håret som jag vill, även fast det går emot olika förväntningar och önskemål som omgivningen direkt eller indirekt har lagt på mina axlar, har för mig varit befriande. 

Så därför kan jag, trots att jag inte bryr mig så mycket om hår, känna stor glädje när jag ser mitt flottiga dito i spegeln. JAG har valt att ha håret såhär. JAG är nöjd. Och det betyder mycket för mig eftersom det handlar om så mycket mer än om bara hår.