Måste lägga till en grej angående det jag skrev om bananer. Som kanske framgick av det här inlägget har jag en fascination för udda kokböcker. Här är en på banantemat. Titeln får fem av fem i betyg.

Jag tycker att bananer i matlagning är en stor synd, men jag accepterar att vi alla är olika. Tillhör du den mer accepterande falangen kan den här boken kanske vara något för dig. Ett av de allra mest ”bold” recepten är detta eleganta bananljus som står förankrat i en ananasring. Det är något med hur majonäsen droppar ner från körsbäret som kröner bananskaftet som verkligen chockar mig in i märgen. Jag vet liksom inte vad jag ska säga.

Usch. Ja.Ni ser ju. Ett bananrecept (kan man ens kalla dessa hemskheter för recept? Monteringsanvisning vore ett mer beskrivande ord) som inte finns med i ovan nämnda kokbok men som jag däremot blir glad och exalterad av är dessa härliga banandelfiner! En utmärkt center piece på middagsbordet.

Herregud, nu får det verkligen vara nog med bananer på ett tag. Det är inget att hänga upp sig vid. Bananer hör hemma i smoothies och i fruktskålar, inget annat. Tack för mig.
/Slaktarn

Jag kommer nu att dela med mig av ett recept på en risrätt som börjar och slutar i en enda panna. Förslagsvis en lite vidare variant typ traktörpanna eller större gryta. Så här gör du:

1. Hacka en gul lök och låt den bli genomskinlig i en klick smör och lite olja. Tillsätt mortlade fänkålsfrön och lite hela kumminfrön samt gurkmeja. Släng ner några limeblad också när du ändå är i farten.

2. Tillsätt ris! Ta vad du har hemma eller sikta in dig på jasminris om du ska handla nytt. Ett par-tre deciliter duger till två personer. Veva runt riset i pannan så att kornen räcks av de gula oljorna och blir sådär lyxigt glansiga och gnissliga.

4. Addera buljong, jag körde här kycklingbuljong men grönsaks- eller fiskbuljong gör sig också bra. Man kan tänka dubbelt så mycket vätska som ris till detta. Låt bubbla upp och sänk genast värmen till det absolut lägsta. Låt puttra i tio minuter med lock på. Man ser när riset absorberat vattnet, lite beroende på så kan man behöva tillsätta en smula.

5. Nu är det dags att lägga till laxen i ekvationen! bara salta den på båda sidor och lägg den ovanpå riset, på med locket och kör den i fem minuter till.

6. Dela laxen till fina korallfärgade flagor med en gaffel eller med fingarna och strö ovanpå risberget. Nu klart och redo att ätas upp. Förslagsvis med dill på toppen. Eller varför inte koriander.

Det är något mycket betryggande i att behandla ris på det här viset. Jag får en känsla av att varje riskorn har blivit omhändertaget och ompysslat, ingen har lämnats ute i kylan. I gengäld för din ömsinta behandling kommer riskornen att leverera puffig och fluffig tacksamhet i knallgul nyans. Här har jag ju lagat rätten med lax, och det tycker jag är lite grejen med den här rätten, dels för att det är så gott men också på grund av färgerna! Äter man inte djur så kan det tänkas vara fint med lite ångkokt savoykål till, men det blir tyvärr ganska proteinlöst. Har någon ett bättre förslag så hoppas jag att den personen ger sig till känna i kommentarsfältet.

Om man ska spendera kvällen hemma antingen med sig själv eller med andra verkar det lämpligt att ägna sig åt exempelvis matlagning. Om man nu ändå ska laga mat kan man ju laga exempelvis den japanska rätten Sukiyaki.

Sukiyaki brukade jag och min familj äta på restaurang när något av oss barn fyllde år. Det är en fin ritual där man vid bordet får ett fat med råvaror serverat som man sedan efter hand lägger i en gryta med sjudande sukiyakibuljong och tillagar. Det brukar vara tunt skuret nötkött, tofu, purjo- eller salladslök, morötter, nudlar, svamp och lite annat gott. Buljongen består av vatten, mirin, soja och socker. När råvarorna tillagats plockar man ut dom, doppar det i ett uppvispat rått ägg och smaskar i sig. Det brukar vara ris till också.

När jag är pank brukar jag göra en nedbantad version där råvarorna består av tofu, ris- eller bönnudlar och grönsaker (savoykål, salladslök, morot och portobello- eller shiitakesvamp). Det är ju också så att gemene man inte har någon platta vid bordet hemma, då man får helt enkelt laga till grytan på spisen. Det blir inget plock och pyssel. Lite synd, kan tyckas, men det kommer du nog inte dö av. Poängen med allt detta är att det går att göra god sukiyaki trots att man är fattig. I vissa fall kan det förstås vara roligt med lite ingredienser av det animaliska slaget då det är så en sukiyaki ser ut när den serveras på restaurang, men jag kan rekommendera alleman att skita i biffen och köra på ett helvegetariskt alternativ. Såvida man inte är väldigt rik eller har en massa nötkött som ligger och skräpar hemma.

Har du en chans att kombinera mat och musik bör det i nio fall av tio alltid ske. Vad passar bättre till denna rätt än låten “Sukiyaki” av Kyu Sakamoto?

Orginaltiteln på denna låt är egentligen “Ue wo muite arukō” som betyder “går och tittar uppåt”, men när låten spreds till Amerika uppstod svårigheter med uttalet och man uppfann helt enkelt ett nytt helt lösryckt namn som skulle vara lättare för de engelsktalande att uttala. Detta är även den enda japanska låt som någonsin legat etta på amerikanska billboardlistan vilket skedde 1939, då den också sålde i tretton miljoner ex över hela världen. Ta er en liten paus i stressen och spela videon ovan och läs textöversättningen. Det är en vacker och lite sorglig text om ett avslut. Att gå med blicken i skyn för att tårarna inte ska falla till marken.

Slut på sukiyakiinfo för denna gång.
/Slaktarn

En sak jag alltid har tyckt är märkligt är maträtter som endast innehåller en form. Alltså typ bara puréer eller endast runda former. Typ potatis med köttbullar, lingon och ärtor. Hela grejen med att laga en maträtt och inte bara massa osammanhängande råvaror är väl att den ska komponeras enligt form och textur. Till och med färg. Nu tycker jag mycket om just köttbullar med potatis, lingon och ärtor, jag har absolut inget emot en brakportion av detta, men är det inte bättre då att servera alla dessa runda små bollar med mos? Har jag fel? Spelar det någon roll? Det kanske är just det man gillar? Så konstigt när maten bara rullar runt på talriken helt hejdlöst.

Jag minns en gång i högstadiet när jag hade tagit två potatisar och skulle ta sås ur en rostfri kantin och råkade tippa tallriken lite, så att potatisarna helt ljudlöst och diskret försvann ner i den enorma brunsåskantinen. Jag såg mig omkring för att kontrollera att inget sett min synd. Mötte mattantens missnöjda blick på andra sidan serveringsbordet. Brunsås, matvärldens motsvarighet till kvicksand. 

Kära läsare.

Har någon av er tidigare stött på frukten Mispel? Jag var i en ganska flippad mataffär i förrgår och hittade då ett mindre berg av denna frukt. Nyfiken som jag är plockade jag på mig ett gäng. De är brunorangea, stora som aprikoser och har två-tre stora kärnor inuti. Smakar som en blandning av aprikos, päron och havtorn och har texturen som ett grynigt vattnigt päron ungefär. Går tydligen även under namnet sapodilla i mer tropiska regioner. Poppis frukt under medeltiden (lovande!) enligt vissa internetbaserade källor. Så uppiggande när man springer in i en för en själv helt ny frukt!

Just det, så var det en helt annan grej också. Jag finns nu på Bloglovin, för de som är intresserade av sånt trams.

Follow my blog with Bloglovin

/Slaktarn