Söderberg och Sara, torsdag

Sagan om Söderberg och Sara började för åtta år sedan i Ystad med ett kvartersbageri. Sedan blev det kafferosteri och stenugnspizza på Österlen, och sedan blev det fina poäng i White Guide Café. I maj 2015 öppnade de kafé i Malmö, och när Malmösaluhall fanns de representerade även där i form av Hedvigsdal vin & vedugn.

För ett knappt år sedan bytte kaféet lokal och flyttade ett par portar ner på gatan, och det är i den lokalen, på Mäster Danielsgatan 3, jag sitter nu och dricker kaffe. Skitgott kaffe. En macka har jag ätit också, grillad med ost och karamelliserad lök, serverad med en liten burk aioli som sällskap. Annat ätbart, utöver bullar och bröd, är vegetariska soppor, croissanter med olika fyllningar (hasselnötssmör och äpple till exempel, eller ost och kimchi), olika variationer på den grillade mackan, och naturligtvis semlor.

En vän kommer, han köper en kaffe, vi beslutar dela på två små bakverk, en variant av smördeg fylld med vaniljgul äggkräm och en liten kaka av mandelmjöl. Jag blir fruktansvärt mätt och lider av att ingenting mer får plats, men jag behöver inte misströsta. Det finns en mängd saker att köpa med sig hem för den som vill det, och inte bara av det bakade slaget: färsk eller fryst pizzadeg i tvåpack, gårdsmjölk och yoghurt från Nöbbelöv, egenrostade kaffebönor, surtantens kimchi och en mängd andra hantverksprodukter.

Smak, fredag

Jag och min vän ska ses på Smak i Malmö Konsthall. Jag är tidig. Det är mycket folk, nästan fullt, men vi får plats att dela bord med två andra lunchare. Medan jag väntar studerar jag dagens meny och tjuvlyssnar på samtalet mellan männen som sitter intill. Den ena mannen har en mycket ljus och genomträngande röst. De pratar om arbetskläder.

Min vän kommer och vi går till kassan för att beställa, hon tar ölbrässerade oxrevben med majskräm och jag tar fisksoppa med saffran. Vi tar bröd, smöret är vispat. Vispat smör gör mig alltid på bra humör, det är en liten grej, men det får mig alltid att känna mig ompysslad. Salladsbuffén påminner om den vi brukade göra när jag jobbade i skolkök, och det menar jag på det allra bästa sätt: vi använde sällan bladsallad eller dyrare råvaror som tomat, utan bakade rotfrukter i ugnen, gjorde sallader på olika sorters kål, kokade linser i buljong och smaksatte med örter. Den sortens sallader. Jag och min vän äter, den här maten är underbar säger hon. Min fisksoppa är också underbar.

Sällskapet bredvid stjäl vår uppmärksamhet med sin höga ljudnivå, den ena mannen har tagit fram sin telefon och visar en video för den andra, de har vansinnigt högt ljud på. Jag och min vän ger varandra det som brukar beskrivas som en menande blick. Det går ett par minuter. Jag vrider mig till männen och säger: ursäkta, finns det någon chans att ni kan använda hörlurar? Mannen med telefonen svarar: nej, de blev kvar där hemma. Jag säger: det är väldigt högt ljud. Mannen säger: jag vet. Jag tänker: jag vet??? En servitris kommer fram till männen och säger att ljudet hörs hela vägen ut i köket. Mannen säger ännu en gång: jag vet. När de äntligen är klara med sin video vänder han sig till mig och säger: Sådär ja, nu är vi klara. Hurra, säger jag. Tänker för mig själv: din bitch.

/Slaktarn

Dags för min matrelaterade stream of conciousness, ett format även kallat veckans samlade intryck. Man skulle kunna säga att det är vinjetten för dig som föredrar plockmat framför trerätterssittning. Denna gång behandlas bland annat MSG-bryderier, provsmakning av McVegan och ett nya snabbmatskoncept signerat Sayan Isaksson. Här kommer godbitarna:

1. Laga mat med MSG

Natriumglutamat, eller MSG (monosodium glutamate) som det ibland benämns, anses av många vara en riktig fulprodukt. Något som används i sopiga produkter för att distrahera från deras brister. MSG är rent ut av farligt, menar vissa. De flesta studier svarar nej gällande det senare, och i främst asiatiska matkulturer är MSG en smakpelare som man tryggt lutar sig mot. Jag har aldrig lagat mat med natriumglutamat, men efter att ha läst på både här och där beslutade jag inhandla en påse av denna kontroversiella kärnvapenbomb till smakförstärkare. Kommande veckor blir testperiod (framförallt är jag väldigt intresserad av vad MSG kan göra med min älskade bloody mary), och sedan följer skriven rapport i detta forum.

2. Finska rågbröd

Glädjen var stor när jag tidigare i veckan upptäckte att dessa finska rågbröd av märket Sinuhe var tillbaka i sortimentet hos min lokala mataffär. De ser inte så spännande ut, men smaken är fantastisk. Dessutom besitter de för min del den magiska kvalitén i något som är starkt förenat med barndom, då min mor var ett hängivet fan.

3. McDonalds nya veganska burgare

Efter höstens testperiod av McVegan i Finska Tampere beslutade McDonalds göra burgaren till fast menyinslag på samtliga restauranger i Finland och Sverige med start 29 december 2017. Det var en smärre evighet sedan jag åt något annat än pommes  på donken, men nyfikenheten på den nya veganska burgaren har drivit mig in i snabbmatsrestaurangens lokaler inte mindre än två gånger senaste veckorna! Burgaren är ganska basic, klassiska inslag utan överraskningar, och med en sojabaserad biff som tagits fram tillsammans med svenska livsmedelsföretaget Anamma. Biffen funkar bra, den är tuggig och matig, och alltsammans har den välbekant kvalmiga McDonaldssmaken som många så tycks ha sörjt förlusten av då de sagt hejdå till köttätandets värld. En bra start, skulle jag vilja påstå. Men jag hoppas att de utvecklar konceptet ytterligare, slänger på lite chipotlemajonnäs och jobbar lite mer med umamihalterna, tillexempel.

4. Och så är semlorna här!

…Och enligt Liselottes hembageri vid Odenplan i Stockholm är de bättre än botox. I vilket avseende är oklart, men de är klart godare. Om jag inte är helt ute och cyklar.

5. Köttfärs i mindre förpackning

Och så en nyhet för alla kött(färs)ätare. Järvsöbaserade företaget Hälsingestintan jobbar enligt ett koncept om ”kött av hög kvalitet med svenskt ursprung”, där god djuromsorg och transparens är i fokus. Nog om själva företaget, det jag vill belysa är att de börjat förpacka sin köttfärsprodukt i mindre förpackningar om 250 gram (brukligt är att köttfärs säljs i förpackningar om 400-500 gram). En strålande idé tycker jag, speciellt som den mindre förpackningen inte innebär något prispåslag så som ofta är fallet. Är man inte så många i hushållet eller helt enkelt vill ha ett incitament att använda mindre kött i sin matlagning, är det en enkel sak att välja denna mindre förpackning snarare än den med dubbel mängd. Naturligtvis kan man frysa in överflödet i större förpackningar, men i åtminstone mitt fall är bortplockande av detta extramoment en typisk faktor som i längden leder till att jag använder mindre kött i matlagningen. Och, i tillexempel fallet köttfärssås, fyller ut med annat såsom linser och grönsaker.

6. Insektsätarscenen i Lejonkungen

Jag såg nyligen om den här scenen i Disneyfilmen Lejonkungen, där Timon och Pumba utbildar Simba i konsten att äta insekter. Och jag påmindes om hur vansinnigt smarrigt jag tyckte att det såg ut som barn! Speciellt skalbaggarna upplevde jag som särskilt aptitliga, med sina juvelfärgade kroppar och krasande ljud. Att se klippet igen fick mig att inse att det sannerligen är i den övre skalan av filmhistoriens alla matscener.

7. Sayan Isakssons nya snabbmatskoncept

Magnus Nilssons korvmoj har varit ett saknat inslag i stockholmsgallerian Ringens foodcourt Teatern sedan den stängde. Sedan åttonde december har dock en annan michelinstjärnebelönad kock tagit över utrymmet, nämligen Sayan Isaksson med konceptet NU. ”Vi tolkar och utmanar välkända snabbmatsikoner som falafel, tacos, floders och bowla. Det vi lagar ska vara en treat både för dina smaklökar och din hälsa. Vi tror på ren njutning” sade Sayan till tidningen White Guide inför öppningen. De lyckosamma omständigheterna att jag befann mig i området och att det råkade vara lunchtid ledde till att jag äntligen fick anledning att ta mig en närmare titt. Enligt rekommendation från den glada individen bakom kassan beställde jag en donburi med spettgrillad kyckling, där basen var en blandning av ris och gryn och där helheten var en sprakande kavalkad av svingoda grejer så som starksaltat gurka, krämigt ägg, sötsyrliga tofu, svart vitlök och något typ av kåltrassel. Andra grejer på menyn var japanfalafel, koreatacos, falska nudlar av grönsaker med mirinlax eller tofu, bulgogi-sliders med oxbringa eller tofu och en take på Ceasarsallad.

Det var allt för denna gång! Skål på er, tack och hej!
/Slaktarn

I slutet av september stod det klart att Jolt Cola skulle göra comeback på den svenska marknaden, efter att ha lyst med sin frånvaro i några år. Det är familjeföretaget Gray’s American Stores som axlat ansvaret för att återinföra den kultförklarade drycken, vars inte så tidsenliga slogan lyder all the sugar, twice the caffeine.

”På många stora sajter för spel och IT-folk blev det glada tillrop när jag gick ut med information om Jolts återkomst, särskilt bland kodareliten och de som deltar på bland annat Dreamhack” sa Emily Gray, PR-ansvarig på Gray’s American Stores, i samband med tillkännagivandet.

I november dök det första lasset Jolt Cola upp i handeln. Enligt ett pressmeddelande var trycket på butiker och webhandeln enormt – så pass att kunderna åkte efter PostNords bilar fyllda med Jolt för att få tag på de första burkarna. En webbsida kraschade tio minuter efter att Jolt fanns i lager, och en butikskedja fick lägga ny beställning på en hel container efter ett par dagars försäljning.

På Gray’s var man dock inte överraskade över det varma mottagandet. ”Vi har aldrig sett en sådan aktivitet på sociala medier för någon av våra produkter förut. Joltfansen var igång dygnet runt, när de väl fått sina efterlängtade burkar postades en ändlös ström av bilder och härliga kommentarer” berättar Emily Gray.

Jolt Cola föddes 1985 i USA, och var då tänkt att attrahera studenter och unga arbetsmyror i behov av en extra energiboost. I Sverige har drycken dock sedan den lanserades här 1995 varit starkt förknippad med datornörderi av olika slag, då det varit go to-drycken vid LAN-träffar (cirka trettio procent av all Jolt Cola på den svenska marknaden såldes på Dreamhack under ett fåtal dagar om året). Drycken blev snabbt populär och försäljningen ökade hela tiden, men för några år sedan ändrades ägarstrukturen och exporten till Norden blev lidande. Nu är alltså drycken tillbaka, och det med sin ursprungliga burkdesign och orginalrecept.

/Slaktarn

Nyårslöfte. För somliga rymmer ordet förväntan och hopp, medan andra redan innan det nya året kommit igång känner tyngden av 365-dagars potentiellt misslyckande. Med en halvtimme kvar på året och ett champagnerus bubblande i kroppen är det lätt att häva ur sig saker som: det här året blir mitt karriär-år! Eller i mitt fall: 2018 ska jag bli The Body! När folk ska ha middag och pratar om vilka de ska bjuda kommer de säga ”ska vi kolla om The Body vill komma?”. Nu, halvvägs in i det nya årets första månad, är jag inte längre säker på att jag vill ägna året åt att bli The Body. Jag vill hellre göra andra saker, som att läsa mer, kanske äntligen börja på improvisationsteater som jag tänkt så länge. Och så vill jag äta mer olika saker. Tre ambitioner som alla har gemensamt att de är världsvidgande, lustfyllda och roliga grejer. Om man tillhör kategorin som associerar begreppet nyårslöfte med något ångestfyllt är det en bra väg framåt.

Många avger nyårslöften som rör mat. De handlar nästan alltid om att äta bättre, och då menar jag ur ett hälso- eller (i brist på bättre ord) moralperspektiv. Äta mindre socker, äta mer ekologiskt, dricka mindre alkohol, äta mindre hämtmat. Lokalt och klimatsmart och inte så jäkla fettbildande. Alla har vi olika skäl till att förändra hur vi äter, men poängen är att dessa löften sällan är just lustfyllda. De är faktiskt mest kravfyllda. Och i viss mån skuldtyngda. Allt detta innan året ens har börjat.

Min tanke om att ”äta mer olika saker” är lite för diffus för att fungera som nyårslöfte. Men när jag satte mig ner och funderade på vad  jag egentligen menar med det uppenbarade sig fyra punkter:

1. Bättre restauranger, inplanerat. Oftast när jag äter ute är det resultat av ett spontant infall en fredagkväll, då chansen att det finns bord på någon av de för stunden mest intressanta restaurangerna är lika med noll. Istället ska jag den första dagen varje månad boka bord. Så kan jag fram till datumet då restaurangbesöket infaller gå runt och känna mig förväntansfull och självgod.

2. Koka buljonger. Varje gång jag gör det känner jag en enorm tillfredsställelse, och fy fan vad gott det blir. Jag har tidigare levt i villfarelsen att detta endast är något som världsfrånvända supermänniskor ägnar sig åt, men det är fel. Alla kan göra det! Du, och framförallt jag, också. Alltså: det ska kokas mer buljong, och det som inte käkas upp direkt ska förvaras i frysen som således förvandlas till skattkista.

3. Jag ska äta mer goda bakverk. (Underförstått i detta löfte till mig själv är att samtidigt äta färre skitbakverk, främst för att man tydligen kan få för mycket av någonting gott, och att pengarna som ska finansiera de fantastiska bakverken måste tas någonstans ifrån.) Jag tänker börja med semlor, då de redan börjat visa sina underbara trynen ute på stan.

4. Det är på tiden att jag lär mig baka rullrån. Något jag har jag en speciell lärare i åtanke för, som också råkar vara en äldre släkting.

Vad har ni för löften som går i den matälskande andan? Kanske är det att utforska insektsätande, starta en podcast om ätbara mossor och lavar, laga mer inälvsmat eller utforska bakismatens spännande värld på djupet? Möjligheterna är oändliga. Låt oss ta tillvara väl utvalda delar.

Gott nytt,
/Slaktarn (aka The Body)

Skivad, mosad, formad till en ros. På rågbröd, på rostbröd, på knäcke. Att lägga avokado på en bit bröd är ingen innovation, men ser man till hur populär avokadomackan blivit senaste två åren skulle man kunna tro det. Den tycks vara överallt, upptrissad i pris och fotograferad till leda.

Kanske började avokadons statusresa när ryktet om ”det goda fettet” började cirkulera på stan. Jag dricker en shot olivolja varje morgon till frukost berättar någon i en morgonsoffa. Har ni hört att avokado är som mjukgörande lotion FAST FRÅN INSIDAN? säger en annan. Det goda fettet och råvarorna som härbärgerar det – nötterna, olivoljan, laxen, avokadon – gör inte bara gott för din kropp, de gör dig också till en godare människa. Att konsumera det goda fettet signalerar att du bryr dig, att du har koll, att du är med. Till skillnad från det dåliga fettet, frityrflottet och palmoljan, som leder dig rakt ner i en grav där du inte kommer att saknas av någon. Möjligen ligger del av nyckeln till avokadomackans popularitet även i att den gör sig bra på bild: antalet frukostbilder med avokadomackor på sociala medier ökade med nästan femtio procent 2017 jämfört med året innan, sett till ökning endast toppad av så kallade ”overnight oats”.

När en maträtt blir samtidsmarkör på det här viset, så som avokadomackan blivit, är det kul att se den ryckt ur sitt sammanhang. Berövad på sin status och återigen förvandlad till sina beståndsdelar. En macka. Med avokado. Just detta inträffade när jag nyligen bläddrade i  nyutgåvan av Les diners de Gala, kokboken Salvador Dalí skrev tillsammans med sin hustru Gala år 1973. Bland de sista sidorna i finns nämligen ett recept med rubriken ”Avocado Toast”. Den avokadomackan har ingen hälsoundertext och är ingen uppvisning i medvetenhet. Möjligen stoltserar den med en viss glamour, så som avokadon gjorde boken skrevs: ett lyxigt inslag, ofta i sällskap av räkor eller som en piffig förrätt.

Där, på eget uppslag mittemellan ett recept på Anchovies à la Christmas och ett där skinka trycks ner i urkärnade äpplen som sedan lindas i bacon, finner vi dåtidens avokadomacka. Eller åtminstone den som serverades som hors d’oeuvre hos paret Dalí. Gemensamt med den variant vi äter ihjäl oss på idag är att avokadon mosas och breds på rågbröd. Inte riktigt lika igenkännbart är att ingredienslistan kräver både lammhjärna och tequila.

För den som blir sugen på att laga paret Dalís avokadomacka – här kommer måttangivelserna:

3 avocado pears
1 lamb brains
9 oz minced almonds
12 slices of rye bread
3 tablespoons of tequila (Mexican liquor)

Jag har varken tillagat eller ätit hjärna, men hur märklig den här mackan än låter blir det kanske den som tillsist får det att ske. Hinner någon annan före att testa receptet vill jag ha en ingående rapport och helst av allt en inbjudan till middagen där den ämnas serveras.

/Slaktarn