Vet ni vad jag gillar med sommaren? Man har tid.

Det finns mycket att säga om denna grundläggande dimension av vår tillvaro. Är föreställningen om nutid, dåtid och framtid bara en beskrivning av vad som sker i våra sinnen? Är den cyklisk eller linjär, läker den alla sår så som man får höra särskilt när ens hjärta nyligen krossats till smulor, och hur ska man egentligen göra för att vara ”här och nu här och nu här och nu” så som samtidens favoritmantra lyder när nuet hela tiden flyr?

När det gäller matlagning är det enda vi behöver känna till om tid att det är den magiska ingrediensen som förvandlar träigt och segt till smältande mjukt, och som tar smaker från blask-slask till djup komplexitet. För mig och säkerligen många andra är det dessutom den faktor som krävs för att kunna sätta likhetstecken mellan matlaging och njutning.

Många är lediga på sommaren. Och även om man inte är ledig så betyder sommarmånaderna fler ljusa timmar per dygn, vilket effektivt kan ge en illusion av att ha mer tid även om så inte är fallet. Men vad ska man göra med all den här tiden? Mitt svar är inlagda senapsfrön. Det är en ny upptäckt för mig och jag har fallit pladask. Att det då och då refereras till som ”fattigmanskaviar” på grund av texturen utgör ett extra plus. David Chang Momofuku i New York gör en version med risvinäger och mirin och serverar de till koreansk Bo Ssäm (recept finns här), och det gör han rätt i, för de gör sig verkligen bra tillsammans med lite fetare rätter som behöver en syrligt kick i ändan.

Inlagda senapsfrön

Bilden kommer från Food52 (för jag åt alla innan jag kom ihåg att fotografera)

Skaffa:
2 dl gula senapsfrön
2 dl vitvinsvinäger
1 dl strösocker
0.5 tsk salt

Gör såhär:
Koka upp 2 dl vitvinsvinäger tillsammans med 1 dl strösocker och en halv tesked salt. Lägg 2 dl gula senapsfrön i en värmesäker skål eller form och slå sedan lagen över dem. Täck med plastfolie och låt stå i rumstemperatur i minst fyra timmar. Kan förvaras i kylen i veckor. Käka till allt möjligt men särskilt på baconmackor!

/Slaktarn

Matjessill är vad som på engelska brukar kallas en acquired taste. Det vill säga något som är osannolikt att man uppskattar om man inte exponerats för det i nämnvärd utsträckning tidigare. Och det är ju faktiskt en inlagd fisk vi har att göra med här, till råga på allt lite sötaktig i smaken tack vare kryddpepparn. För min del, och säkert för många andra, skulle det dröja till övre delen av tonåren innan jag började tycka om matjessill. Inte bara tycka om förresten, söka upp till och med.

Personen jag bor tillsammans med tycker inte om matjessill. Det betyder att det i de gemensamma måltiderna generellt undviks. Så när min partner är borta ser jag min chans – skrubbar färskpotatis (livets grej!!!), finhackar rödlök och bryter mig in i den där burken som stått och skämts i en av kylskåpets mörka vrår.

Det går att äta det så: potatis, gräddfil, gräs- eller rödlök, sill. Men det finns andra sätt, bättre sätt. Och de involverar nästan alltid brynt smör.

Matjessill, stekt rågbröd, färskpotatis och brynt smör

1. Koka potatisen. Dela i halvor eller fjärdedelar beroende på storlek. Lägg ut på en tallrik. Stek bitar av danskt rågbröd eller kavring i smör, ett par-tre minuter räcker, och strö konstfullt ut dessa bland potäterna.

2. Nu löken: finhacka rödlök med stor precision. Gräslök går också bra om det är det som får ditt hjärta att klappa. Ta fram sillen, dela i munsbitar och fördela ut dessa på tallriken. Gör duttar av gräddfil här och var och toppa med din lök of choice. Avsluta berget av mat med ett 6-minuters kokt ägg som skurits i fjärdedelar – det ger en betryggande retrolook och är dessutom mycket gott till. Salta med lite flingsalt på vardera äggbit bara.

3. Sist av allt och kanske viktigast av allt: det brynta smöret. Alla vet att potatis älskar smör, och när matjessill får bekanta sig med brynt smör uppstår magi. Det tar udden av det lite fräna i sillen och, slitet men sant: ger en rundare smak. Har du inte använt gräslök så föreslår jag en tuss med dill på toppen också.

4. Redo att äta! Fram med en öl och en ny korsordstidning, upp med fötterna, och så blir världen ditt ostron.

Bonustips: är du lite mer av en mack-människa så kan rågbrödet naturligtvis användas som fordon för resten av ingredienserna. Allt blandas i magen, som det brukar heta.

/Slaktarn

What’s up undrar du, jo värmebölja är vad som är up. Jag och alla andra i det här landet svettas som grisar medan vi ovant tvingas inse att värmeböja inte betyder semester. Det är en tidig värmebölja och en demokratisk sådan, ingen avundsjuka mot den andres fritid frodas i en, för alla sitter vi i samma båt. På kontoret, betyder det. Och i klassrum och kök och alla andra ställen där man utför arbetsuppgifter.

Men vad dricker man under en värmebölja, undrar du nu. Efter ett par veckors trevande har jag nu äntligen nått slutsatsen att det naturligtvis är iskaffe. Och det har jag redan skrivit ett inlägg om på den här bloggen. Jag följer mitt eget råd och gör som jag alltid gör, ingen cold brew eller något annat pråligt, nej jag tar fram en liten plastbehållare och häller mitt bryggkaffe i den, och så skickar jag in det hela i frysen. När jag tar fram behållaren morgonen därpå eller ett par timmar senare har det blivit basen för drycken som håller mig vid liv i värmen. Isklumpar av kaffe som jag täcker med mjölk i ett högt glas. Det höga glaset är stor njutning, liksom teskeden med extra långt skaft (troligen är det att jag vuxit upp under Sveriges kaffe latte-era jag har att tacka för den fäblessen).

Men det bästa av allt är att se på när små moln av kaffeisen puffar upp i mjölken, och att smaken intensifieras ju längre jag tar på mig att dricka upp.

Vilken grej.

Ta hand om er där ute i värmeböljan.
/Slaktarn

Nu är jag tillbaka, säger jag, Och sedan postar ett inlägg om kändisvin och ett om avokadosmoothie. Inget fel på varken det ena eller det andra, men ja, lite oinspirerat.

Oinspirerat, en ofrivillig och efterhängsen följeslagare de senaste veckorna. Månaden. Jag äter samma saker dag ut och dag in: avokadosmoothie, potatissallad, wokade grönsaker. Stressar i mig något sött när ett den energi jag inte har inom mig ändå behöver manifestera sig. Inte ens middagsbjudningen har lyckats locka kreativiteten ur mig, istället har det varje gång middag med vänner kommit på tal blivit samma sak: rårakor. vegansk version, räkor, rökt lax. Fungerar alltid, och bra mat när man inte kommer på något att laga. Men jag längtar efter att komma ur mitt skal och börja ha kul med maten igen.

Men så öppnade sig en dörr häromdagen. För en artikels skull sökte jag efter proportioner till ett recept, och tog fram Olle T Celltons kokbok Enkel god mat. Jag hittade kvickt vad jag sökte efter, men dröjde mig kvar bland sidorna. Kronärtskocka med senapsvinägrett, bresaola med rotselleriremoulad och picklade senapsfrön. Polenta- och blodapelsinkaka. Det här är mat jag kan äta, tänkte jag, det här kan jag laga!!!

Den kvällen började jag resan med en vodka martini i ett frostat glas, en drink jag långsamt tar mig igenom för att jag älskar vad den står för, som för mig rent personligen är ett minne av en särskilt flådig hotellbar i Ravello förra sommaren. En sån där hotellbar som är så lågmält flådig att jag när jag till sist undersöker varför kudden jag lutat mig mot buktat underligt hela tiden upptäcker att det är på grund av att en svullen beige quiltad chanelväska ligger och trycker bakom den. Kort därefter kommer en dam med silverfärgat hår i fönade vågor flytande över marmorn och utropar my DEAR you FOUND it!

Tillbaka till nuet! Martinin kräver sitt sällskap, och jag väljer sällskap från recepten i boken: varma oliver. Det är så enkelt och genialiskt. När oliverna är varma (inte skållheta, bara ljumna och lite till) blommar smakerna ut och konsistensen blir mjukare. Och! Och och och! Inte nog med det: det finns utrymme för ytterligare svängrum i form av extra adderade finesser så som rosmarinkvistar, vitlök, strimlor av apelsinskal, rostade fänkålsfrån… listan fortsätter i oändlighet.

Tillvägagångssätt är enkelt. Värm oliverna (förslagsvis en mix av olika varianter, stora som små och i olika färger) tillsammans med eventuella smaksättningar försiktigt i lite olja i en panna tills de är genomvarma utan att visa tecken på att brynas eller liknande oönskad aktivitet. Stjälp upp i en skål och använd händerna för att ta för dig.

/Slaktarn

Någonting har hänt. Kanske för ett par veckor sedan. Jag var i mataffären och såg min hand sträckas ut mot berget av avokados, fem stycken i ett nät, jaha och så lite nervöst klämmande och sedan ner i korgen.

Nästföljande morgon gick jag ut i köket och skar upp en avokado. Bände ut kärnan med knivspetsen, flådde den och lastade ner de båda halvorna i en kannmixer. Sedan hällde jag på havremjölk, klämde i en klutt flytande honung och toppade sörjan med några bitar skalat äpple som blivit kvar från gårdagens coleslaw-experiment.

Det är inte likt mig, det här med smoothies. Men när jag lagt ner alla komponenter i mixern finner jag stor tillfredställelse i att sätta på locket och trycka på on-knappen. Se på när innehållet förvandlas till jadegrön lera. När jag häller upp drycken i ett glas bildas små terasser som staplas på varann. Fyller över glasets kant så att det bildas en topp högst upp, kröner mitt verk genom att trycka ner ett genomskinligt suggrör i hårdplast. Bäst av allt: när jag tar första sippet och marknivån i glaset sänks flera centimeter i ett nafs. Sen tar jag med mig min dryck och förtär den i sängen.

Det har blivit en ny ritual.

Förutom att avokadosmoothien fungerar lite som en slags vuxenvälling och därmed är oerhört betryggande och lugnande att konsumera finns det för mig en annan fördel: varje gång jag dricker avokadosmoothie drabbas jag (ja, DRABBAS) av flashbacks till ett kafé i Bangkok för tre år sedan. Jag var där i tre veckor, och mitt resesällskap hade arrangerat privatlektioner för oss så att vi kunde lära oss lite enklare thailändska. Medan vi satt där på kaféet och övade oss på att uttala bokstaven A högst upp och längst bak i gommen drack jag just avokadosmoothies, till skillnad från min nya frukostinslag var det ganska kraftigt sötade sådana, men fortfarande samma blekt jadegröna lera genom suggrör.

/Slaktarn