Hej.
Fråga: Vad gör man när livet krisar?

a) ligger på rygg i sängen som en stor skalbagge och stirrar upp i taket
b) träffar sin mamma och går och äter lite god mat

Jag valde alternativ b, och vi gick till relativt nyöppnade Bar Agrikultur vid Nytorget i Stockholm. Fyra smårätter och en bryggkaffe med mjölk senare kändes det lite bättre. Utan att gå in på djupet vill jag presentera måltiden för er, för ja, jag tog bilder, och ja, jag gick där ifrån och kände att något så tjatigt som pesto kändes kul igen.

Några av Bar Agrikulturs olika usp:ar är: de har en uteservering, de har sin egentillverkade underbara gin, och de har många vegetariska rätter. Här ska ni få ett litet smakprov.

En av rätterna var zuccini med fårost och pesto. Det lät lite själamördande på pappret, men servitrisen sa att det var en av hennes favoriter. Så vi tänkte, som man ju gör i kristider: what the heck!!! Det gjorde vi rätt i, för det skulle visa sig vara en rätt som jag i all sin enkelhet kommer att bära med mig länge, och säkerligen återskapa hemma.

På en annan tallrik låg några tunna skivor lamm och en herrans massa pickles, dessa i sällskap av en smetig gul sås. Alltsammans ungefär som en remoulad, fast i separata delar. Oerhört gott och precis rätt medicin för min vid tillfället sargade själ.

Vi beställde bönor också, och det visade sig vara en luftig anrättning med krönt av finriven pepparrot. Jag säger inte mer, för jag minns inte mer än att det var gott som tusan. Och det räcker väl, för det finns ju bilder att titta på.

Potatis bör man äta lite av varje dag, och just den dagen var potatisen misobakad och parad med lök och en ”bränd grädde” (min mamma frågade ut kocken om detaljerna kring hur denna kommit till, och tro mig, ni vill också veta det, så det får vi ta separat). Hela rätten var som att få en stor go kram.

Lärdom: när du tvekar – gå på alternativ b.
/Slaktarn

Förr i tiden var det viktigt för mig vilket te jag drack. Det skulle vara av en viss sort, från ett visst fabrikat, och bryggt enligt vissa särskilda principer. Naturligtvis fanns det även krav på själva koppen, som bör vara av rätt storlek och inte ha för tjocka kanter. Uppfylldes inte mina krav märkte jag direkt att något var fel, och kunde inte njuta av teet. Förr, var det ja. Vilket jävla snobberi, kan jag tänka nu. Men faktum är: alla dessa kriterier kvarstår, men jag har blivit lite mindre rigid i fråga om att det måste vara just min tesort, jag kan nu för tiden nämligen tänka mig att testa både det ena och det andra. Något annat jag släppt på är detta med att det alltid skulle vara lös-te. Idag kan jag gladeligen sträcka mig efter en påse, och måste erkänna att det om man inte brygger stora mängder te varje gång till och med är att föredra (det sparar tid och så vidare).

Nu har Storbrittanniens pås-te-försvarare vaknat till liv i samband med att företaget Yum Cha Drinks lanserat sin nya produkt kallad No more tea bags – helt enkelt ett sätt att brygga sin efterlängtade kopp te utan inblandning av tepåse. På sin hemsida beskriver de produkten som ”liquid instant tea”, detta förpackat i en aerosol-burk som man då alltså ska använda för att fräsa ner en skvätt i sin kopp vatten. ”Makes 20 cups of hotter, tastier tea. No soggy tea bags, no messy leaves and no waiting for your cuppa to brew”, skriver de.

Ni kan föreställa er de teälskande britternas förfäran. Plötslig har den uråldriga debatten kring huruvida det är lös- eller pås-te som gäller bytts ut mot frågan om aerosolburkens vara eller icke vara (spoiler: det verkar luta åt icke vara). Ett ganska starkt argument mot den här nya produkten, vars genomslag alltså än så länge är oklart, är ju miljöaspekten – är det verkligen klokt att byta ut den komposterbara tepåsen mot en rasande miljöovänlig aerosolburk, som till råga på allt inte levererar fler än tjugo färdigbryggda koppar te?

Jag lämnar er att klura på den frågan, där ni ligger och semestrar er i hängmattorna. Själv ska jag ta mig upp ur sängen och brygga mig en god kopp (pås-)te.

/Slaktarn

Vi må vara oense om mycket, men låt oss enas om detta: den som inte gillar majskolvar förtjänar inte att äta majskolvar. Bäst av allt är ju att slänga dem på grillen, men för den som lever ett grillfritt liv (jag) är ugnen nyckeln till lycka.

Senaste tiden har min approach till majskolvstillagning gått ut på att dela kolvarna (färska är godast, men sånna där förkokta stackare fungerar också utmärkt) i fyra delar, för att sedan täcka dem i en blandning av olja eller smält smör blandat med diverse kryddor. Du kan pensla på, eller hälla alltsammans i en bunke och rumla runt. De placeras sedan på en plåt i en het ugn och plockas ut när de fått lagom med färg, sen är det bara att äta och vara glad.

Nå, man kan inte påstå att det är en speciellt revolutionerande tillagningsmetod, men det som gör det hela beroendeframkallande är smaksättningen: kumminfrön, flingsalt, timjan och cayennepeppar. Tro mig. Det är bra.

/Slaktarn

PS: mer majs-najsness finns att läsa här!

Såhär sa Richard Tellström i sitt sommarprat: ”Vi tittar mycket i smyg på varandras varor i affärerna. Men vad är det då vi spanar efter? Jo, vi människor håller noga koll på varandras mat. Orsaken är att vi laddar mat och livsmedel med olika slags betydelser. Genom att kolla på andras livsmedel kan vi bilda oss en uppfattning om människor utifrån den mat de köper eller äter. Vi kan bedöma om de tillhör vår grupp, eller någon annan”.

Jaha, om jag såg någon i lunchrummet hala fram en matlåda fylld av makaroner med korv och ketchup, ja då skulle jag kanske tänka att den inte tillhörde min grupp. Min grupp, där man äter gochujangmarinerad lax och gör inläggningar av vårens primörer i stora glasburkar, där man bryner smöret till sockerkakan för att det ger en ”lite nötig karaktär”. Min grupp, som tänker att korv och makaroner är fulmat. Men här ska ni få höra så ni sätter i vrångstrupen: Jag älskar korv och makaroner, och ketchupen är ett måste. Det finns dagar då inget annat ens kommer i närheten av att kunna producera samma djupgående njutning som denna blekfisiga barnmatsrätt. Denna allemansrätt. Som nu ska saluteras genom ett recept.

1. För mig är det mycket viktigt att makaronerna är stuvade, det vill säga kokta i mjölk. Eller, nä, nu ljög jag: det är viktigt att de smakar som om de vore stuvade, men jag har inte tålamod för sådant då hela poängen med den här rätten är att jag vill ha min rättmätiga njutning NU och inte om den outhärdliga tid det tar att stuva makaroner. Lösningen är att koka makaronerna som vanligt, och sedan medan de ligger och droppar av sig i durkslaget kvickt rassla ihop en slurk tunn bechamelsås.

Det gör du genom att klicka i en stor matsked smör i en panna, och när denna har smält adderar du en matsked vetemjöl. Bryn mjölet till en gyllene färg, och så häller du i ett par-tre deciliter mjölk (baserar detta på knappt 500 gram pasta). Vispa som om det inte finns någon morgondag för att undvika klumpar, och när såsen tjocknat något tar du den av värmen. Ha i en nypa vitpeppar och en nypa salt. Blanda med makaronerna (som i mitt fall denna gång blev orecchiette – en bra form med räfflor i som greppar tag i såsen), och ös i en näve hackad persilja. Se på dem, där de ligger och klamrar sig fast vid varandra! Inte så pjåkiga va?

2. Och så var det korven. Inga konstigheter. Välj ut en korv i butiken, och så går du hem och delar den i bitar som är så pass små att du inte behöver använda kniv för att få i dig maten, och så steker du de i smör och/eller olja tills de fått sig en go bränna. Jag valde mild chörizo från Astrid och Aporna, som alltså är en vegansk korv – vill man göra hela receptet veganskt är det bara att byta ut mjölken mot passande växtbaserat substitut, typ oatlys imat.

3. Glöm inte ketchupen!

/Slaktarn

Mat och romantik! Finns det något svulstigare ämne? Skulle inte tro det. Mat är, om levererad och hanterad på rätt sätt, något som kan make or break en potentiell relation, och dessutom ett alldeles utmärkt sätt att visa upp vem man är innan den andra hunnit skapa sig en egen bild av det. Frågeställningarna hopar sig: vad är egentligen det här med afrodisiakum, och hur fungerar det? Hur hanterar man frukostsituationen när man vaknar upp med en ny bekantskap? Och vad ska man egentligen laga för mat på en dejt?

Min pepp för detta ämne väcktes till liv av att jag klickade mig in på den här texten från i höstas, signerad rodeomatbloggen Bodegan (som för övrigt är mycket bra, se till att kolla in du inte redan gjort det). Där besvarar skribenten en läsarfråga gällande just dejtmat, och kommer med värdefulla tips och råd.

Jag var inne och trevade på dejtmat-frågan här, och den mytomspunna frukosten morgonen efter fick sig en ordentlig genomgång här. Som sagt, det finns mycket kvar att avhandla! Stay tuned.

Kärleksfulla hälsningar,
/Slaktarn