Jag minns tydligt hur det var att komma hem till andra som barn och upptäcka hur allt doftade främmande. Ens vän som trycker nyckeln i låset, dörren svänger upp, och där kommer den redan i hallen: en hel familjs liv och leverne, dagar som samlats på hög och börjat lukta. Det var nästan aldrig en obehaglig lukt, bara annorlunda än ens egen, som man förstås var så van vid att man aldrig skulle kunna identifiera den.

Att komma till min äldsta väns barndomshem förknippar jag med en svag tvåldoft, något i stil med Nivea eller Dove, och precis som hemma hos mig fanns en gammalt-hus-lukt lurande i bakgrunden. En annan vän bodde i ett nybyggt hus, och de hade tvättrum precis i anslutning till hallen. Hemma hos dem var det första som presenterade sig en doft av sköljmedel och plast. Fortsatte man framåt blev det dock strax annat ljud i skällan: de hade marsvin, och den sötaktiga doft som kommer från smådjursspillning och halm är det som stannat kvar som representation av hennes hem i mitt mentala doftbibliotek. En tredje vän bodde i ett enormt hus fyllt av ny elektronik, och jag inbillar mig att det fanns en doft som hörde ihop med de enorma stereoanläggningarna, den gigantiska platta tv-skärmen (ett exotiskt inslag i hemmet på den tiden), de många datorerna med sina rymdskeppsliknande högtalare. Lukten av det, i kombination med de kaviarmackor min vän alltid kastade i sig så fort tillfälle gavs, kommer för alltid vara förknippad med hennes och huset hon bodde i.

Det fanns ytterligare en nivå av doftdissonans, och det var när man som barn skulle sova över hos någon annan och kröp ner i den familjens lakan. Stela och frasiga eller flortunna och urtvättade, sommarstugedoft eller okänd kemikalisk äppelblomslukt, ibland någon malkula som varit i farten, en yllefilt istället för täcke. Och hur lukten växte när man låg där i mörkret, blickstilla för att inte tältsängen skulle knirka, med öronen spetsade för att analysera om vännens andhämtning. Sover du???

Den absolut starkaste främmande-lukt-upplevelsen var dock de gånger man fann sig positionerad framför en annan familjs kylskåp, drog upp dörren och kände hur hela kroppen spände sig inför vad som skulle komma: annan familjs kylskåp. Annan familjs kylskåpslukt. Annan familjs äckliga kylskåpslukt. Det främmande kom förstås ifrån att de åt andra saker, om de hade för vana att sätta lock och plast på burkar och skålar som ställdes in, rotationen på grejerna i kylen, och i viss mån naturligtvis också hur hygienmässigt ambitiösa kylskåpsanvändarna var.

Nu för tiden känner jag inte av de här sakerna alls på samma starka sätt. Andras lakanslukt tänker jag knappt på när jag sover över någonstans, första doftintrycket av ditt hem kommer blekna i samma stund som det skapats (om du inte gjort något riktigt off), och likadant är det med din kyl. Det finns dock undantag i denna vuxenlivets doftimmunitet. Tills nyligen kunde jag inte riktigt formulera det för mig själv, osäker på om det var inbillning eller inte, men efter att ha läst den här texten känner jag att jag har tillräckligt med vatten på min kvarn för att basunera ut den osminkade sanningen: många människor gör isbitar som stinker. Alltså stinker riktigt illa.

Maten är god, människorna ännu godare, spriten flödar och isen luktar skit. Vill man ha det så? Nej. Låt oss alla dra vårt strå till stacken för att synliggöra detta problem, som förpestar våra gin & tonics. Steg ett är att identifiera källan till problemet: hur kommer det sig att isen stinker? Förutsatt att du inte använt toalettvatten eller gammalt blomvatten till till dina iskuber finns det tre möjliga skäl. Det ena är dålig lukt i din frys, det andra är att själva behållaren du gör isen i luktar, och det tredje är att du använder is som legat och murrat i frysens inre sedan stenåldern.

Nu när jag klagat så vansinnigt vill jag inte vara sämre än att jag kommer med några åtgärdsförslag.

1. Gör dig själv och eventuella isknaprande gäster en tjänst och ta dig en ordentlig sniff i frysen. Luktar det ingenting? Bra, då har du ditt på det torra och kan fortsätta till steg två i åtgärdspaketet. Finns det däremot en bidoft, diskret som markant, så är kanske dags att frosta ur, rengöra och börja på en ny kula.

2. Vi riktar blickarna mot en annan potentiell bov i dramat: isbehållaren. Hur längesen var det du diskade dina isbehållare egentligen? Det är förmodligen dags. Luktar de ingenting efter sin skönhetsbehandling är de godkända, men återigen: har de en bidoft så åker de ut. När du sedan ska skaffa dig en ny kan följande vara värt att ta i beaktning: silikon drar till sig lukt mer än plast, och rostfritt stål drar inte åt sig lukt alls. Isbehållare med lock är det allra säkraste alternativet. Använder du sånna där engångs-ispåsar i plast kan du slänga ner dem i en burk och stänga till om dem.

3. Den slutgiltiga lösningen är att konsumera is i en rasande takt, alltså så snart vattnet frusit. Gör du detta kan du i princip ignorera ovanstående. Men att tvingas hålla koll på fryst vatten på det viset känns som att addera en onödig stress i en redan ganska stressande värld. Kanske är det bättre att hålla kvar andemeningen av denna punkt, och komma ihåg att nygjord is är godast och bäst i alla lägen.

Er doftguru och vän,
/Slaktarn

Idag har jag registrerat att ett ovanligt stort antal läsare tycks ha dragits till ett gammalt blogginlägg som handlar om varför vi på svenska pizzerior serverar vitkålssallad till pizzan. Märkligt, tänkte jag, hur kan det komma sig att folk plötsligt känner ett så stort intresse för pizzasalladens ursprung? Varför just idag?

Svaret kom när jag låg i badet och lyssnade på etnologen och måltidsforskaren Richard Tellströms sommarprat. Där tar han upp just pizzasalladen som ett exempel på något unikt svenskt, men utan att förklara hur det gått till att den fått sin givna plats som pizzans trogne vapendragare. Alltså har det börjat googlas, och en radda människor som annars inte hittar hit har hittat hit. Kul! Hej på er.

Är man minsta matintresserad tycker jag att man ska ge sig på en lyssning av Tellströms sommarprat, och speciellt om man går igång på saker som hur politisk tillhörighet påverkar ens brödval, eller hur många rätter kreti och pleti egentligen lagar i snitt under livets alla veckodagar.

Lyssna här!

/Slaktarn

Filmstjärnan Carmen Miranda visste sannerligen värdet av att inkorporera ananas i klädseln. För den som vill följa hennes exempel men känner att frukt på huvudet inte riktigt är vägen framåt finns det nu ett lite mer vardagsvänligt alternativ, i form av Piñatex – ett konstläder tillverkat av ananasblad.

Företaget som ligger bakom materialet heter Ananas Anam och grundades av den spanska designern Carmen Hijosa. Hon var på jakt efter ett miljömässigt hållbart alternativ till animaliskt läder, och det var under en resa till Filippinerna hon upptäckte ananasens potential att så att säga gå från frukt till fashion.

Efter fem år av produktutveckling var ananaslädret redo för storskalig produktion, och med en kvadradmeterkostnad på 210 kronor (jämfört med 230-350 kronor per kvadratmeter för ”vanligt” läder) verkar det inte omöjligt för fruktutmanaren Piñatex att tugga i sig en del av lädermarknaden. De fibrer som används för att framställa ananaslädret är en biprodukt av ananasodlingen – material som annars lämnas att ruttna eller bränns upp.

Under våren dök de första produkterna tillverkade av Piñatex upp, och först ut på den svenska marknaden är en serie handväskor.

/Slaktarn

Hej på er. Jag har legat i sängen i några dagar på grund av en ovanligt nasty förkylning. Idag ser jag ljuset i tunneln, jag har varit uppe och skrubbat rent i köket och till och med varit ute på en liten utflykt i närområdet för att inhandla diverse förnödenheter. Imorgon kanske jag kan slå till på lite vildare aktiviteter, vem vet.

Att se friskhetsjuset i förkylningstunneln har också medfört att jag kan använda min hjärna igen! Och kvack, vad många olika viktiga tankar som står i kö för att behandlas. Många av dem har med mat att göra, eftersom det ju tillhör min favoritkategori av saker att tänka på, och som en liten teaser för framtiden och kontroll av vad ni läsare helst vill ta del av för läsning tänkte jag dela med mig av dessa.

1. Det var ju det här med Harry Potter.

Jag har senaste två månaderna (absolut enbart i researchsyfte och inget annat) plöjt igenom samtliga HP-böcker OCH sett samtliga HP-filmer i syfte att kunna göra en så utförlig analys av HP-världens gastronomiska aspekter det bara går, och i förlängningen dela med mig av mina lärdomar i detta forum. Det enda positiva jag har att säga om senaste dagarnas sjukdom är att det möjliggjorde att slå spiken i kistan på detta projekt, jag såg nämligen de sista två filmerna igår. Yes! Jag har förstått på era uppmuntrande kommentarer att det inte bara är jag som går igång på det här, och jag vill bara säga: det är på G. Tålamod!

2. Fikonträdens hemlighet

Fikon är en frukt som har en stor och hängiven fanbase – men jag tror knappast att gemene fikonlover känner till dess mörka och häpnadsväckande hemlighet! Det gjorde inte jag heller, tills imorse, när jag av ren slump snubblade över en text på ämnet. Det visar sig nämligen att processen från blomma till frukt är riktigt sjuk i just fikonets fall. Mer om detta i ett kommande blogginlägg (som förmodligen mer kommer likna en synopsis till en science fiction-rulle än ett mysigt livsstilskåseri).

3. Maten som ska göra en vacker

Norstedts förlag gav nyligen ut en bok som heter Beautyfood. Den beskrivs såhär: ”Går det att äta sig snyggare? Finns nyckeln till strålande hy, starkare naglar och glansigare hår på tallriken? Kan vi, med helt vanliga råvaror, montera upp en stoppskylt mot rynkor, plitor och grånande hår? Ja! enligt skönhets- och hälsoredaktören Maria Ahlgren. I en modern, effektiv skönhetsrutin är kastrullen lika viktig som krämburken.”

Det där med att man så att säga är vad man äter kommer ju knappast som en chock, men att bläddra i den här boken genererade minnen av tiden då min ansikshud var allt annat än finnfri och slät som en babyrumpa. Jag testade allt – krämer, syror, tabletter, huskurer, självspäkning, kokosolja, läkarbesök… och naturligtvis precis det som boken handlar om, nämligen att äta saker som mirakulöst skulle förvandla det skrovliga och röda till slätt och strålande. Min resa att äta mig acnefri involverade en mängd olika intag, det ena mer orimligt än den andra, och slutade med en gigantisk burk svindyrt vitaminpulver jag i ett ögonblick av panikartad desperation beställt från USA. Det blev varken någon beauty eller någon food att tala om.

Känner att det finns mer att säga på ämnet ”beautyfood” – har du egna upplevelser, positiva som negativa – får du gärna dela med dig via mail (julia.gummesson@nojesguiden.se) eller i kommentarerna. Så kan vi snacka om det allihopa! Tillsammans!

4. Vilken värd-typ är du?

Att bjuda hem folk och utfodra dem är bland det bästa jag vet. Att vara ”värd” innebär dock en uppsättning ställningstaganden, hur liten eller stor affär man än vill göra av det här med att bjuda hem folk. Ju fler middagar hos andra jag går på desto mer medveten blir jag om min egen approach, och alla upptäckter jag gör om mig själv i det avseendet är långt ifrån smickrande. Till exempel hatar jag knytkalas, åtminstone om det inte sker under extremt kontrollerade former, och jag avskyr att ”mötas upp och handla” när jag ska hem till någon på middag (tycker överhuvudtaget inte om att gå i butiker i sällskap av andra, sen finns det ju ett element av att så att säga bli snuvad på konfekten – jag gick ju hem till dig på middag för att slippa handla och laga mat?! osv). Nå, många tankar som ni hör. En vacker dag inte allt för långt bort ska jag skriva ner samtliga.

5. Några temamiddagar jag längtar efter att utsätta andra för

• McDonalds-middagen
  En middag värdig alla vuxna barn out there. Förrätt, varmrätt och efterrätt, alltsammans hemlagade versioner av McDonalds-klassiker. Typ såhär: förrätt i form av hemlagade chilicheese med olika dipsåser, varmrätten blir naturligtvis utformad som Happy Meal med tillhörande leksak och skulle kunna bestå av en McBean (har precis upptäckt ett enastående bönburgarrecept) med pommes frites och passande dryck, och efterrätten små individuella fyrkantiga pajer i smördeg (de här tillexempel, med fyllning av jordgubb och rabarber). Alltsammans förstås levererat enligt McDonaldsmodellen – brickor med tillhörande informativt underläggspapper på, sugrör och pappersomslag. Längtar så jag nästan spricker.
• Dalí-middagen!
  Jag gick igenom första halvan av Salvador och hans hustru Galas oerhört excentriska tegelsten till kokbok Les diners de Gala i det här inlägget. Tänk att få ta sina gäster (som ej bör vara för kinkigt lagda) med storm med rätter som Afroditepuré, kräftor på en bädd av hetlevrade martyrer och snigelsaltimbocca? Några som redan gjort slag i saken är Erik Galli och Martin Persson från tidningen Bon, och deras upplevelse finns dokumenterad i text och bild här. Läs!
• Drömmen om en helt monokrom måltid består, egentligen sjukt att det aldrig blivit av.

Bubblare: människor som luktar tryffel fast de inte ätit tryffel. Hur sjutton kan det komma sig? Finns det någon märklig vetenskaplig anledning till att det skulle kunna hända? (spoiler: ja)

Som sagt, så mycket kul i hjärnan just nu! Vad ska vi avhandla först?

Er ständigt kunskapstörstande och mathungrige,
/Slaktarn

Kanske för att jag legat i sängen hela dagen med ett riktigt deluxe vidrigt halsont och tyckt synd om mig själv, kanske för att malmöbaserade glassmästarna Köld överlag gör rasande bra glass. Oavsett: när mina febermatta ögon fick fäste på denna facebookpost från Köld vaknade något till liv inom mig.

De har alltså gjort en chokladbollsglass. Med kaffe, choklad och kokos. Genialiskt. Så nu ligger jag här, snorig, och undrar varför jag dels inte är i Malmö, dels hur det kan komma sig att jag aldrig tänkt på detta med chokladbollsglass tidigare.

/Slaktarn

PS: Vill du veta mer om Köld? Jag intervjuade Peter, som är en av grundarna, när de öppnade sin popup på Södra Vallgatan 2015. Intervjun finns att läsa här!