Det är ett under att jag lyckats dröja så länge med att besöka Woodstockholm, men i förrgår var det äntligen dags – dels på grund av otaliga rekommendationer från otaliga håll, men också för att det snopet nog föll sig så att varenda jäkla restaurang i huvudstaden verkar ha sommarstängt just nu. Utom Woodstockholm. Och det var väl på sätt och vis en himla tur det.
Det ligger på Mosebacke torg, i ett hörn, samma hörn som tidigare inhyste en ganska ordinär pizzeria. Den besökte jag bara en gång, men jag minns det mycket väl, för jag var knappt tjugo år och upplevde väl att just den överdimensionerade vesuvion var en vesuvio att minnas för att den jag åt vesuvion med var någon att minnas. Och minns gör jag ju också, nu när jag är tillbaka, även om allt är nytt och ingen vesuvio synes så långt ögat når. Nä, det finns andra saker på menyn, tack och lov.
Rätterna presenterade enligt modellen råvara+råvara+råvara, som kortfattade lockrop. Jag gillar det sättet, det sätter fart på fantasin och vaggar in mig i föreställningen att det det bottnar i stor hänsyn för råvaran+råvaran+råvaran ifråga. Det är luftigt liksom, utbytbart efter säsong och tillgång, inte trött och tungrott och skrivet i sten.
Tillsammans med en liten tallrik zuccinitempura med majonnäs får jag en introduktion till menyn: välj fritt bland rätterna så som behagas, eller ta en avsmakningsmeny bestående av alla tre förrätter samt valfri varmrätt. Den tredje ingången är Tore Wretman-spåret: här har Tores gamla kokböcker granskats under lupp, och några av hans paradnummer har fått sig en hyllning i Woodstockholm-tappning. Tydligen är detta kokboksgrepp ett stående inslag i menyn, men som varieras, och jag gråter nästan blod när jag får höra att Wretmanmenyn föregicks av en meny baserad på Salvador Dalí-kokboken Les diners de Gala. Tänk att ha missat!
Det är ett knivigt beslut, det där att välja mellan avsmakningsmenyn och Wretmanmenyn. Men, mitt sällskap och jag bestämmer oss tillslut att ta alla förrätter att dela på och så varsin varmrätt som uppföljning. Wretman dyker nämligen upp i förrätterna, och således känns beslutet lite som att jag får det bästa av två världar.
Jaja, nu till det maten. Innan jag börjar rada upp rätter på varandra vill jag också nämna detta: på grund av en lite fåfäng genans över att fota mat ute på restaurang är bilderna inte mycket att hänga i granen, men de duger som blueprints att fantisera kring och förhoppningsvis inspireras av. Vi går raskt igenom det hela, det här är ju ingen recension utan snarare en minnesanteckning. Alltså: det som bjuds är undermåliga bilder och knapphändiga presentationer! Take it or leave it (eller gå dit och ät själv, det är ännu bättre).
Rätt nummer ett: fattigmanssparris aka svartrot tillsammans med Wretmans berömda Nobisdressing och ett stiligt rufs av vattenkrasse toppat av torkad riven äggula. Dessutom, något som etsat sig fast en smula: picklade tapiokapärlor (efter en livstid av totalt ointresse för tapiokapärlor finner jag de nu plötsligt mycket intressanta). Alltsammans en strålande uppvisning i texturvariationens njutningar. Jag har ingen bild på den här rätten, så den ovan får duga – där syns nämligen en del av köket med tillhörande kockar, och kisar du tillräckligt ser du kanske vår kära svartrotsrätt där på bänken.
Sedan var det sill. Matjes med syrligt friskt äpple, äggkräm och löjrom, knaprigt kavringsmul och krasse. Och potatis förstås, någonstans längst ner. Planerar härma hemma snarast.
Salta biten! Tydligen en storfavorit för Wretman själv (såpass att han ska ha döpt sin båt efter rätten). Det vi talar om är alltså rimmad oxbringa, här täckt i panko och ytterligare behandlad för att få till ett krispigt yttre. På tallriken har den sällskap av betor av varierande kulör och form, och ytterligare en av Wretmans fenomenala kompositioner: fryst senapsgrädde. Låter en smula underligt, men smakar ljuvligt.
Här syns en av varmrätterna: kål i buljong, klimp, pocherad ägg. Denna rätt tillhörde i huvudsak mitt middagssällskap, och jag ska erkänna att jag var lite ofokuserad på den. Det ska den inte behöva stå till svars för, det var nämligen både gott och intressant, anledningen var att jag var distraherad av min egen varmrätt…
…som var lamm! Bog, om jag inte yrar totalt, med en skummig buerre blanc, mjölksyrad lammkorv och ett allmänt härjeri av dill och fänkål. Och morot ja, det ser ni ju själva på bilden. Mycket stark rätt, alltså inte kryddstark, utan stark. Bra!
Efter denna parad av rätter var jag mätt redo att kasta in handduken, och på grund av detta uteblev efterrättsupplevelsen. Det hade förstås varit kul att ta reda på hur den biten stod sig, men jag har aldrig begripit folk som väljer bort förrätt till förmån för efterrätt, och alltså gräts det ej över spilld dessert.
Nu ligger jag här och undrar vad nästa kokboksrelaterade temameny på Woodstockholm ska bli. Kommer att hålla span, återkomma, rapportera. Det blir kul. Och gott.
/Slaktarn
