För några dagar sedan ägnade jag några timmar av min afton åt att laga köttfärssås. Det är, om man har tid, en mycket trevlig syssla, och när just tid adderas till ingredienslistan brukar just köttfärssås bli väldigt gott.

Klipp till idag, lunchtid. Endast en halv portion köttfärssås kvar, men två hungriga munnar att mätta. En dumbom skulle kanske tänka ”åh nej, nu får vi bara en matsked var, men okej, sånt är livet”. En smart jävel som jag har dock en annan lösning på problemet, och lösningen stavas grädde.

Ett tips så enkelt att det nästan inte ens borde vara ett tips, men här har du: Ta din ynka mängd sås, skrapa ur burken ordentligt, ner i en kastrull. Häll på dubbla mängden grädde, salta och krydda eventuellt upp lite om det behövs, rör om och låt bubbla upp. Ös i pastan, stjälp upp på tallrik, garnera med valfritt gott pynt. Hugg in och känn självbelåtenheten blomstra inombords.

Fungerar mycket bra på just köttfärssås, men gäller princip alla tomatbaserade såser och ett gäng icke-tomatbaserade också.

Varsågod och adjö,
/Slaktarn

Bekännelse: potatis är, om inte det bästa jag vet, så åtminstone definitivt med på topp tio-listan. Jag säger detta med samma och hängivenhet övertygelse som Samwise Gamgee uppvisar i Lord of the rings: The two towers när han drömmer om att addera ”taters” till den kaningryta han jobbar på att få ihop, och Gollum undrar vad så kallade ”taters” egentligen är: ”PO-TA-TOES” svarar han, ”boil em, mash em, stick em in a stew!”. Stark scen.

Med några potatisar i kylen är du alltid halvvägs till en måltid, och mängden tillredningssätt är nästan oändlig. Det vet ni redan. Något annat som ni säkert redan vet är att potatissallad är ett av dessa tillredningssätt, och att det är upp till var och en att ansvara för att ackumulera ett optimalt, eller i alla fall tre stycken fantastiska, recept på potatissallad under sin livstid. I jakten på den heliga graalen får man testa sig fram. Är du inne här och läser ofta kan du inte missat att jag svävar på nyförälskelsens rosenskimrande moln, det sedan jag upptäckte den amerikanska författaren Laurie Colwin och hennes matskriverier. Hon återkommer flera gånger i boken Home Cooking till ett och samma potatissalladrecept, nästan alltid i samband med att ugnsrostad kyckling, och jag kunde inte låta bli att härma.

Take it or leave it: Laurie Colwins potatissallad.

Laurie Colwins variant är mycket enkel, med en bas på majonnäs men där den feta krämigheten stuckits hål på med hjälp av citronsaft. Om potatissallad generellt och receptet specifikt har hon följande att säga: ”It is always wise to make too much potato salad. Even if you are cooking for two, make enough for five. Potato salad improves with age – that is, if you are lucky enough to have any left over.”

1. Koka potatisen (mängd är upp dig). Använd en sort du tycker om – så här års är färskpotatisen inte dum – men undvik mjöliga varianter.

2. Gör en dressing på majonnäs utspädd med citronsaft och svartpeppar. Några mängdenheter anges inte, en får återigen helt enkelt lita på sitt eget tycke och smak. Salt behövs inte, anser Colwin, då butiksköpt majonnäs är salt nog i sig.

3. Skär den kokade potatisen i bitar och blanda med hackad salladslök och rejält med finhackad dill. Häll över dressingen, som jag själv tycker gör sig bäst när den får agera klister för potatisen snarare än sjö för den att simma i, och låt alltsammans stå i minst en timme innan servering.

/Slaktarn

I Seinfeld-avsnittet ”The robbery” från första säsongen investerar Jerry Seinfeld i ett mycket kraftfullt lås, (”the Clapgo-D29”) till sin lägenhetsdörr. Under en jobbresa till Minneapolis låter han Elaine, som är trött på sin rumskompis, bo i lägenheten. Medan hon är ute och ränner på stan står grannen Kramer och lagar mat och upptäcker att han saknar en spatel, så han går in till Jerry för att låna en. På väg ut lämnar han dörren öppen, då han har för avsikt att återlämna spateln bums. Tyvärr fastnar han framför såpoperan The bold and the beautiful och glömmer bort att han lämnat Jerrys lägenhetsdörr vidöppen. När Jerry kommer hem från resan och upptäcker att han blivit rånad på såväl TV som videoapparat förklarar Kramer och Elaine vad som hänt, och säger att han ju säkert har försäkring, så ingen större skada är ju skedd. Han svarar att det har han inte, eftersom han lagt alla pengar på sitt Clapgo-D29, vars enda svaghet är att dörren måste vara stängd för att det ska fungera.

Lite senare i avsnittet får vi se Jerry på scen. Han berättar för publiken om rånet, om polisen som tog emot hans rånanmälan, om hur polisen fyllde i en rapport och gav honom hans kopia, och säger: ”Now, unless they give the crook his copy, I don’t really think we’re gonna crack this case. Do you?”. Det är ju inte som i Batman, fortsätter han, där det bara finns tre skurkar i stan och alla vet ungefär hur de ser ut.

Som barn fantiserade jag mycket om det. Sinnebilden av kriminella på den tiden var ju (lyckligtvis?) begränsad till förrymda fängelsekunder i med nummerlapp och svart mask för ögonen à la björnligan, alternativt någonting i stil med en superhjälterival, så som den ondskefulle Doctor Octopus i Spindelmannen, eller den grönklädde och rödhårige Gåtan från Batman – eller min personliga favorit: den girige maffioson Svinpäls i Disneys Räddningspatrullen. Men i takt med att åren gick blev jag naturligtvis medveten om en annan slags kriminella, den verkliga sorten: vanliga människor som du och jag, som mördar, rånar och våldtar. Inga specialvapen så som Pingvinens paraply med inbyggd eldkastare, inga underjordiska högkvarter, inte ens några spexiga farkoster. Mer lätthanterligt i vissa avseenden, men det gör dem till skillnad från Pingvinen precis som Jerry Seinfeld säger till publiken: ”a lot tougher to spot”.

Verkligenheten alltså, en ständig besvikelse. Eller? Jag har senaste veckan läst om två separata nyhetshändelser som fått den gamla nisch-brottslingsfantasin att bubbla till ytan. Den första var ett pressutskick från livsmedelsproducenten Dr. Oetker, där de tillkännagav att en av deras långtradare nyligen blivit stulen i utkanten av Göteborg. Fordonet återfanns kort efter stölden, men lasten på 35 000 flyspizzor var spårlöst försvunnen. ”Polisen är informerad och söker efter pizzatjuven som förmodas ha både god smak och stor aptit” sade de om stölden. Nyhet nummer två gällde även den en matstöld av extrema mått. I den tyska staden Neustadt stals för några dagar sedan en lastbil innehållande tjugo ton Nutella samt stora mängder kinderägg och andra chokladprodukter. Polisen är inte säkra på huruvida tjuven eller tjuvarna var ute efter varorna eller enbart själva lastbilen, men de har bett allmänheten att genast höra av sig om de stöter på någon som säljer stora mängder choklad via ”okonventionella kanaler”. Samma dag stals dessutom en lastbil som fraktade juice i en närliggande stad, som inte heller den återfunnits.

Något samband mellan händelserna har inte bekräftats, och även om det inte är speciellt sannolikt kan jag inte låta bli att hoppas att det gör det – kan det vara så att vi har att göra med en nischskurk av Batman-mått att göra? Någon som specialiserat sig på att stjäla godsaker, någon som lever för att frossa, kanske rent ut av en skurk som kallar sig för… Gourmanden? Jag hoppas på gourmanden, för alternativet – att en liga samlar på sig lastbilar till något nytt illdåd – känns inte alls lika bra.

/Slaktarn

Prisa gud, skatteåterbäringen är här. Och den kom i form av upptäckten av harissa på tub.

Då och då när jag lagar mat händer det att jag tänker en tanke i stil med: kanske man skulle ha lite harissa på/i/till det här? Ibland är svaret ja, och då känner jag mig nöjd med att ha kommit fram till den insikten. Jag lägger ifrån mig kniven, vänder mig mot skafferiskåpet, öppnar det och kisar in i mörkret. Där, på en hylla i vänstra hörnet, finns den. Skattgömman. En liten sektion i mitt skafferiuniversum med extra högt värderade ting: saker jag kämpat lite mer än vanligt för att hitta, saker som är ovanliga, saker som är svåra att ersätta efter att jag använt upp dem, eller saker som helt enkelt bara är ovanligt trevliga att titta på. Ett axplock: några burkar sardiner från den parisiska delikatessbutiken G. Detou. En samling miniflaskor fyllda av smaksatt sirap. Längst in i hörnet en jätteburk anklever jag fått i gåva, men som jag trots att det är något av det godaste jag vet av olika anledningar aldrig verkar kommer över tröskeln att äta upp. Där finns kastanjepuré på tub, och nepalesisk peppar (doftar märkligt likt passionsfrukt) i ett avlångt glasrör som pluggas igen med en liten träkork. Och så finns där några burkar harissa, den ena färggladare och vackrare än den andra. Även dem har jag fått i present, och några har redan gått åt, men när jag nu är nere på endast fyra stycken av den urspringliga armén har jag blivit snål. Säkert går det att hitta ersättare för dem, kanske till och med likadana av samma fabrikat, de är säkerligen inte ens speciellt dyra – men tills jag spontant springer in i en ute på stan kommer jag att fortsätta hushålla med de jag har kvar.

Att öppna en burk innebär dessutom att hela innehållet bör användas upp, om inte på studs så åtminstone inom en nära framtid. Det är inte så ofta jag känner för att dra i en hel burk i vad jag nu lagar, jag kanske bara vill ha litegrann, och så blir det helt enkelt att jag väljer bort denna nordafrikanska knallröda kryddpasta till förmån för något hyfsat närliggande substitut. Och jo, det blir gott, men det blir inte riktigt som jag tänkt mig.

När man sitter och håller på sina harissaburkar på det här viset är det alltså en stor glädje att upptäcka harissa på tub. Säkerligen är det ingen nyhet för en luttrad harissaconnoisseur, men för mig betyder det att världen ligger för mina fötter, blodröd av harissastänk och chiliosande så det sticker i ögonen. Jag betalade de nio kronor de skulle ha för tuben och skyndade hem, slaktade en aubergine och smetade in bitarna i tubharissa, kumminfrön och honung, och så stekte jag dem i olja innan jag slabbade upp dem på en skiva rostbröd. Sedan lade jag mig på soffan och slukade skapelsen i ett nafs.

Det finns förstås mer eller mindre avancerade ting man kan ta sig till med harissa, och var sak har sin tid. Nu, beväpnad med min tubharissa, känner jag åtminstone att viss spontanitet är inom räckhåll. Så, gör mig en nu en tjänst och berätta vad ni själva har för favoritanvändningsområden för harissa. Sharing is caring och så vidare!

Seven blessings,
/Slaktarn

PS! Appropå saker på tub: här har du en annan variant som faller inom kategorin bra att ha.

Varje gång jag dricker sangria upplever jag det som en hyllning till mitt sextonåriga jag. Not a girl, not yet a women som Britney skulle formulerat det, och dryckesvalet – de gånger valet överhuvudtaget fanns – landade naturligtvis på en kanna vin pumpad med socker- och fruktsterioder. Rödvinsangrian må (för det mesta) tillhöra mitt förflutna, men nu är vi i mitten av augusti och det är dessutom fredag imorgon, så det är inte mer än rimligt att vi alla utökar sangriarepertoaren med en extra somrig variant gjord på rosévin, rabarber och jordgubb.

Det finns något en måste ta ställning till när det gäller att blanda till en sån här anrättning, och det är huruvida man accepterar grumlighet eller inte. Jag personligen gör det, uppskattar det till och med, men vi är ju inte alla av samma skrot och korn. De som är kräsna i frågan gör bäst i att koka en sirap på rabarber och jordgubb (detta recept är tjänligt, men släng i en kanelstång också while you’re at it), medan vi andra lite mer jordnära individer håller oss till puré-approachen. Det är också just där, i purén, vi tar avstamp nu när det nalkas recept.

1. Börja med att rensa och skära sådär fyra rabarberstjälkar i bitar. Lägg i en kastrull tillsammans med några ansade och delade jordgubbar, ett par-tre stycken räcker men ta så många du vill så länge du passar dig för att övermanna rabarbersmaken. Lägg till 1,5 dl strösocker och en kanelstång. Det kan behövas mer eller mindre socker beroende på rabarbernas syra, men sött är gött i detta fall. Låt bubbla på medelvärme i femton minuter.

2. Du bör då finna dig stirrandes ner i något som liknar det på bilden ovan. Plocka nu ut kanelstången och fös ner rabarberkoket i en mixer (eller använd mixerstav). Häll i lite vatten eller limejuice för att få fart på puréandet, och ge inte upp förrän du har en slät sörja.

3. Eftersom min plan var att ta med alltsammans till en god vän och blanda min rosésangria där packade jag ner min puré i en pålitlig gammal burk, och det är förresten en bra idé oavsett om du ska frakta den eller inte – du kommer nämligen förmodligen få lite över som du kan ställa i kylen och äta på havregrynsgröt följande morgonen.

Men nu till det verkligt viktiga: sangriamonteringen. Välj en kanna du gillar och häll i en hel flaska av ditt föredragna rosévin. Komplettera med runt en deciliter av din rabarber- och jordgubbspuré, släng i några isbitar och ordentligt med jordgubbar, eventuellt en kanelstång och, om du tillsatte limejuice i puréfasen, ett gäng limeskivor.

Nå, detta må vara den perfekta sommardrinken, men det betyder tyvärr inte (förutsatt att du inte använde dig av sirapsmetoden) att det är den perfekta emulsionen. Nej, denna drink kräver ett omrörningsverktyg, något som lyckligtvis betyder att du får användning för eventuella överblivna rabarberstänger – de kommer dig gladerligen till undsättning om du kallar på dem.

Nu återstår bara att låta din vän hälla upp i lämpliga glas och för dig att ta dig en näve chips i ena handen och ditt glas i den andra, och så avnjuter ni denna hyllning till livet, sommaren och den inre sextonåringen.

/Slaktarn