Som att stoppa in ett gäng enkronor i truten, se till att tugga lite medan de ändå är där, eller måla tungan grundligt med nagelbitarens största fiende ”stopp-och-väx”. Det är, enligt de jag frågat, adekvata beskrivningar av hur det känns att äta när man drabbats av fenomenet pinjemun. Pinjemun. Det låter ju som ett skämt. Men det är det inte.
Vi tycker väl alla om att ta oss en pinjenöt då och då. Stösslad på en sallad eller över något bländande gult italienskt bakverk, som topping tillsammans med honung på ett berg av vaniljglass, rostade på pizzor och mortlade till gegga i pesto. Eller, om man känner sig dekadent, direkt ur påsen som om de vore vilken bruks-nöt som helst, pang på bara. Men, att hänge sig åt pinjenötskonsumtion är inte bara en källa till glädje, utan också en möjlighet att skapa lite… vardags-edge. Då och då hör man talas om någon som råkat ut för det otroliga: pinjemunnen har slagit till. Och det är alltså inte en myt, utan verklighet, till och med en mardrömslik verklighet – din mun fylls av en besk metallsmak som förvärras när du dricker eller äter, den förpestar dina smaklökar och dödar all möjlig njutning. Och värst av allt: det kan vara i allt mellan några dagar och upp till tre veckor.
Ordet pinjemun, eller ”pine mouth”, blev allmänvokabulär runt 2009. Innan dess var det inte tal om att det skulle finnas några risker förenade med pinjenötsmumsande, men så plötsligt rapporterades flera fall av den otrevliga smakstörningen. På grund av att den otrevliga smaken dyker upp i munnen först ett eller två dygn efter att pinjenötterna konsumerats var orsaken till tillståndet länge ett mysterium, men inte ens när det fastslagits att det var pinjenötterna som var boven i bitter-mun-dramat skingrades mystiken: hur kom det sig att denna lilla till synes harmlösa och oftast mycket aptitliga nöt kunde orsaka sådant lidande, och varför just då? Nötterna (som – jag antar att detta måste nämnas – ju strikt sett är ett frö då de växer i kottar) studerades under lupp, men någon kemisk skillnad mellan nötter som orsakade så kallad pinjemun och de som inte gjorde det lyckades man inte finna. Det rörde sig heller inte om kontaminering till följd av bekämpningsmedelsanvändning, och inte fann man några förhöjda tungmetallvärden. En ytterligare förvirrande faktor var att av de personer som ätit samma pinjenötter drabbades endast vissa. Kunde allergi ligga bakom smakstörningen som uppstod? Nej, var det rungande forskarsvaret. Inte det heller. De flesta som drabbades hade ätit pinjenötter från Kina, och länge var tesen att det var härskna kinesiska pinjenötter som orsakade problemet. Men riktigt så enkelt tycks det ändå inte vara: skörden inför 2009 hade varit kass och de vanliga kinesiska pinjenötterna drygades ut med närbesläktade arter, och det var härskna varianter av dessa (Pinus armandii och Pinus massoniana) som orsakade att vissa konsumenter drabbades av den fruktade pinjemunnen. Äntligen någon att ställa vid skampålen!
För den vanlige lekmannen är det dock inte lätt att hålla koll på utseende, färg och form på olika pinjenötsarter så pass att man kan sålla agnarna från vetet. När det dessutom verkar vara relativt ovanligt att råka ut för kan man kanske unna sig att gambla lite och helt enkelt trycka i sig en och annan pinjenöt när tillfälle ges, istället för att leva sitt liv som kuvad och rädd att allt plötsligt ska smaka apa.
Jag kunde, efter att ännu en gång med skräckblandad förtjusning legat och funderat över det mystiska fenomenet pinjemun, inte låta bli att gräva efter förstahandserfarenheter i min närmiljö. Jag kanske till och med känner någon som varit med om det? Eftersom jag är en modern kvinna stavades lösningen: Instagram stories.
Bingo. Ett flertal personer anmälde erfarenhet inom ämnet, de flesta hade bara haft symptom i några dagar, men en vän rapporterar att det varade i outhärdliga två veckor.
”Fruktansvärt”, skriver han, ”allt smakade beskt och metalliskt”.
Jag frågar om det var hela tiden, eller bara när han åt eller drack. ”Det var en konstant lätt metallisk smak i munnen, men framförallt när jag åt så smakade allt urk. Jag och mitt ex fick det samtidigt efter att han köpt en påse med pinjenötter”.
Jag undrar om han lyckades hitta någon lindring eller bot, själv har jag aldrig hört talas om något som skulle hjälpa. ”Vi provade med all världens munskölj och diverse andra hygienartiklar”, svarar han. ”Boten verkade vara en kväll då jag drack en hel bag in box och rökte två paket cigg”.
För den som ätit fel pinjenöt verkar den olyckliga sanningen vara att ingen bot finns. Det är bara att genomlida straffet för sin girighet och vänta ut det hela. Inte så farligt, kan man tycka, men när mat är ens stora glädje här i livet kan det säkert bli en smula själadödande att allt smakar beskt metalliskt. Frågan är dock som sagt huruvida det är värt att undvika pinjenöten helt och hållet för sakens skull? Jag tror inte det. Girigheten vinner alltid.
/Slaktarn
