Liksom alla andra löneslavar här i världen gillar jag att unna mig något trevligt när lönen äntligen trillar in. Det kan tillexempel innebära att gå till mitt lokala asiatiska livs i syfte att bygga på skafferiet en smula. Senast detta inträffade kom jag hem med följande:

Ett par olika sorters nudlar, färsk galangalrot, torkade chiliflingor, tamarindpasta, dashi, ett packe stjärnanis, och slutligen något jag köpte för att jag trodde det var miso. Det var det inte.

Ett par dagar senare stod jag i köket och ägnade mig åt en buljong, och kom på att det var ett perfekt tillfälle för min nya misoförpackning att öppnas. Jag öppnade ett hörn av förpackningen, klämde ut en rejäl klutt som föll ner i grytan, och hann precis tänka att den såg märkligt ljus ut när blicken fastnade på en textrad på förpackningen: sweet bean paste. Sweet bean paste?

Livet är som vi alla vet fullt av överraskningar, och tydligen är sweet bean paste en av dem. Aningen förvirrad klämde jag ut ytterligare lite ur förpackningen, denna gång inte ner i grytan utan i min egen hand, och smakade. Jag hade istället för misopasta fått hem och ner i min middag något som liknade kastanjepuré i konsistensen, krämig och lite mjöligt, och med en söt och nästan lite nötig smak. Innehållsförteckningen avslöjade inte mer än det mystiska: ”röda bönor, socker, vatten”. Vad är detta? Var är det till för? Var i mitt liv finns ett hål som endast sweet bean paste kan fylla?

Jag vänder mig som så ofta förr till internet för svar. ”Sweet bean paste, not to be confused with sweet bean sauce, is a food ingredient used in several asian cuisines. Within chinese cuisine, it is primarily used as a filling for sweet desserts and pastry”, säger den första källan. Min andra ledtråd är en trailer för en japansk film från 2015 med titeln Sweet Bean, som verkar handla om när en sur man i en pannkakskiosk får påhälsning av en quirky gammal dam som säger att hon alltid velat jobba i en pannkakskiosk. Mannen verkar irriterad och säger att det är ett tuffare jobb än det verkar, men den gamla damen räcker bara tyst över ett paket och skyndar sig därifrån. Det visar sig innehålla en brun smet, som tydligen är så fantastiskt god att pannkaksmannen bestämmer sig för att ge damen en chans. Hon lär honom att laga till sörjan, och de bönsyltfyllda pannkakorna blir en omedelbar succé.

Ledtråd nummer tre berättar att den variant jag har, som är gjord på röda bönor, refereras till som An eller Anko i det japanska köket. Samtliga recept där det ingår är på sötsaker och bakverk av olika slag, och det gäller även inom det kinesiska och koreanska köket. Det verkar lätt att laga till, och finns både som en slät variant där bönorna pressats genom en sil, och en grynigare variant.

Jag tackar internetguden för dessa lärdomar, men inom mig kvarstår frågan: vad ska jag göra med min sweet bean paste?

Har någon antingen erfarenhet av matlagning med denna produkt, eller idéer på hur jag kan inkorporera den i min matlagning genom något som känns mindre avskräckande exotiskt än ”to ladel it over shaved ice or ice or as filling in sticky rice dumplings” så som föreslås i videon ovan? I så fall är det nu du ska ta bladet från munnen.

/Slaktarn

H&M-koncernens nya satsning Arket har i dagarna slagit upp portarna till första butiken, belägen i London. I den finns en kafédel, och det kommer det finnas i de flesta av de andra ännu ej öppnade Arket-butikerna också. Då kan man ju fråga sig, vad tänker de servera där?

Svaret är: polarbröd. Bland annat. Maten ska vara baserad på det nya nordiska köket, och ha fokus på ”naturliga ingredienser och välbefinnande”. Och det är här vår kära polarkaka kommer in i bilden – på samtliga Arket-kaféer i världen ska den serveras i ekologisk tappning och toppas med olika vegetariska fyllningar.

– Vi är oerhört glada att samarbeta med Arket och ser med stor spänning fram emot ett för Polarbröd helt nytt sammanhang att sprida den nordiska mat- och brödkulturen, säger Sophie Everljung som är market innovation manager på Polarbröd i ett pressmeddelande.

Kul att polarkakan får se sig om ute i världen.

/Slaktarn

Hej. Sojabönor.

Det här är min samlade erfarenhet av sojabönor:

1. När jag var i yngre tonåren var jag kär i en kille. Personer i den åldern har oftast inte hunnit flytta till egna bostäder, och därför är föräldrar ett ofrånkomligt och ovälkommet inslag i de första trevande mötena. De ringer och smsar till ens Sony Ericsson T100 (”när kmr du hem pus mama”), de insisterar på att sovande ska göras på tu man hand i egen säng, och de avbryter umgänget mellan en själv och föremålet för ens känslor genom att ropa tillexempel NU ÄR DET MIDDAG. En gång när vi var hemma hos honom och såg på film (hånglade) ropade hans föräldrar just det, och bredvid kastrullerna med ris och någon gryta mitt minne inte bevarat detaljerna kring stod några skålar. En stor med sallad, en liten med salladsdressing, och en mellanstor med små runda krispiga bollar. Jag, i egenskap av gäst, fick ta av maten först. Jag tog av riset, av grytan, av salladen, av dressingen. Sedan sa någon: det finns sojabönor också. Jag förstod att det var de krispiga runda bollarna som avsågs, och att jag förväntades ta av dem. Jag tog alltså en sked av de klattriga små tingestarna och hällde de på tallriken. Jaha, äter du de sådär! sa ett syskon till killen jag gillade, och så tog han några i handen och hällde de i munnen. Det var rostade sojabönor, sånna man äter som snacks när man tillexempel dricker en drink. Jag minns att jag skämdes lite, blev säkert röd i ansiktet. Hela de tidiga tonåren, en enda lång röd-i-ansiktet-fest.

2. De flesta kök är summan av dess kockars erfarenhet. Det betyder att jag när jag jobbade i skolkök hade lyxen att smittas av mina medarbetares erfarenhet, och det gällde allt från teknikaliteter till att förhålla sig till olika råvaror jag annars inte intresserat mig för. Något fantastiskt uppstår: ens repertoar utökas med andras repertoar. Ett exempel på det är sojabönan. Plötsligt skulle de blötläggas över natt, malas ner till hummus, marineras i citron och blandas med kokta gulbetor i en sallad, rostas i ugnen med kumminfrön och örter, förvandlas till smet som sedan blev krispiga vegetariska biffar till skolans vegetarianer. Och vips, så var mitt enda möte med sojabönan där vid en annan familjs matbord för längesedan bara en droppe i havet. Tack vare mina kollegors visdom gick sojabönan från böna non grata till comme il faut.

Förra veckan roade jag mig med att laga otroliga mängder vegetariska biffar enligt nyligen påhittat recept. De har en bas på just sojabönor, men speciellt med dessa är att de också innehåller halloumiost och är smaksatta med harissa. Här kommer receptet, och ja, det blir en jädra massa biffar – de går nämligen utmärkt att steka och frysa in, och så värmer du de i bara ugnen nästa gång du blir sugen. Vansinnigt bra grej att ha hemma när matlagning är det sista man orkar tänka på, men man ändå vill ha ett stadigt mål mat som inte är t.ex. pad thai från den lokala thaikiosken.

Sojabönsbiffar med halloumi och harissa

1. Gå till affären och handla ett paket à 500 gram torkade sojabönor. Gå hem, häll upp i ett durkslag, skölj ordentligt. Blötlägg över natten (minst åtta timmar, som mest ett dygn) i rikligt med vatten – en del bönor kräver tre delar vatten.

2. När du vaknar fräsch som en nyponros morgonen därpå kommer dina sojabönor ha svällt avsevärt. Häll av blötläggningsvattnet, skölj med kallt vatten, och lägg i en kastrull tillsammans med nytt vatten, återigen enligt devisen en del bönor – tre delar vatten. Koktiden beror på hur länge du blötlagt dem – ju längre blötläggning desto kortare koktid – men testa efter tjugo minuter. Rr de mjuka men lite al dente är de klara, om ej, testa igen efter tio minuter till.

3. När de är klara häller du av vattnet och låter svalna. Lägg sedan i matberedare tillsammans med en deciliter turkisk yoghurt och en skvätt god olivolja. Puls-mixa tills du fått till en sammanhängande massa, men som fortfarande har synliga bitar i sig.

4. Lassa upp i en bunke och blanda i tre ägg, en hel halloumi du hackat i små tärningar, tre hackade salladslökar, en halv dl vetemjöl, harissa efter smak (jag hade i två matskedar) och färskmalen svartpeppar. Vänta med salt – halloumin är ganska salt i sig själv, och det kan räcka. Blanda runt ordentligt.

5. Nu till konsistenstestet! Jag orkar nästan aldrig provsteka saker för att kolla konsistens, gillar att *leva lite farligt*, men det är en nödvändighet att provsteka om du:

a) ska laga väldigt mycket av något.
b) ska laga vegetariska biffar.
c) ska laga mat till andra människor än dig själv och din försummade partner.

Eftersom svaret är ja på minst två av dessa punkter tar du alltså en klick smet, formar till en biff, och provsteker på medel/hög värme i lite vegetabilisk olja. Håller biffen ihop på ett attraktivt sätt är du ready to go, men är den lös och vill falla samman måste du tillbaka till ritbordet. Addera mer yoghurt om smeten känns för torr, mer mjöl om smeten känns för lös. Biffarna ska vara lätta att forma och hålla ihop i såväl innan stekpannan som i stekpannan. Provstekningen är också ett perfekt tillfälle att kolla salthalten – smaka, och salta efter tycke och smak.

6. Forma biffar enligt en storlek du tycker passar just dig och ditt liv. Stek på medel/hög värme, några minuter på varje sida, tills de fått fin färg.

Ät tillsammans med saffransris med rostad flagad mandel och en klick turkisk yoghurt, lägg dina biffar på toppen av ett berg ugnsrostade grönsaker, eller ät upphackad på en knäckemacka tillsammans med solrosfrön och tärnad tomat.

Jag är vansinnigt nöjd med konsistensen på dessa skapelser, och det är oftast kruxet när det gäller vegetariska biffar. Halloumin och yoghurten gör sitt till för att det ska bli rätt. När jag åt dessa tillsammans med en vän konstaterade vi att de både såg ut och hade liknande konsistens som en laxbiff, vilket får mig att tänka att nästa äventyr med de här sojabönbiffarna blir med en smaksättning av dill och citron snarare än harissa, möjligen med ett uns paprikapulver för att sätta färg på saker och ting. Hinner någon annan före med att testa detta lax-lurendrejeri får denne gärna höra av sig med rapport.

Tack och hej,
/Slaktarn

PS. Mer harissa här.

Många är livets ensamma luncher, och av varierande kvalitet. Ibland äts de ute med åtta kacklande tanter vid bordet intill, ibland hemma vid skrivbordet med datorn som sällskap.

Somliga tycker att det är tråkigt att äta på tu man hand och ser ingen mening i att göra det till något kvalitativt. De kanske utsätter de sig för det fruktansvärda i att äta en lunch enligt något slags frukostmanér, kokar ett ägg som de skalar och trycker i sig stående vid diskbänken, en skål yoghurt eller en ledsen limpmacka. Nej, lunch är något att se fram emot. Det är ett delmål, och när du tagit dig över delmålet är du ännu närmare målet, det vill säga middagen. Livet är trots allt bara en oändlig rad av måltider som ska ätas upp och skitas ut, så varför inte göra det med lite stil?

Ett exempel hur det skulle kunna gå till är den här rätten på sobanudlar och brysselkål med tamarind, vitlök och sesamfrön. Den är snabblagad, den är värdig, den är du. Och, hör på den här bonusen: den gör sig alldeles utmärkt som matlåda.

1. Rensa och halvera ett gäng brysselkål, så många du anser dig behöva för att bli lycklig och mätt. Skala och skiva en stor vitlöksklyfta. Hetta upp lite neutral olja i en panna och lägg i brysselkålen, och när de börjar ta fin färg lägger du i vitlöken. Var försiktig så att den inte bränns.

2. Koka upp vatten med lite salt i en kastrull. Häll i dina sobanudlar, som för den som inte begripit det är en slags japansk nudel tillverkad på bovete, återigen så mycket du anser dig behöva för att bli mätt. Koka enligt anvisningarna på paketet, häll av och spola direkt med kallt vatten så att tillagningen avstannar. Ställ åt sidan.

Två jättegoda vänner: sobanudlar och tamarind

3. Nu till tamarinden: det går att köpa som en sirap, eller som en slags kaka som liknar kletig toffee. Den senare kan lösas upp i hett vatten innan användning. Ställ din brysselkålspanna på medel/hög temperatur och häll i ett par matskedar tamarind, ett par matskedar japansk ljus soja, en tesked honung och en tesked risvinäger. Rör runt och låt bubbla upp. Tamarind har en syrlig djup smak, mycket god men viktig att balansera upp – smaka och kolla salthalt och sötma, addera mer soja och honung om nödvändigt.

4. Ta pannan av värmen och ös i dina nudlar tillsammans med runt en tesked sesamolja. Blanda väl, lägg upp på lämplig tallrik, strö över rostade sesamfrön.

Den här rätten funkar mycket bra ljummen, men faktiskt lika bra kall. Lägger man till ett protein, tofu eller en bit lax, så blir det dessutom en utmärkt middag. Du gör som du vill och så är det inget mer med det.

/Slaktarn

Michail Gorbatjov. Rysk politiker, Sovjetunionens förste och siste verkställande president, mottagare av Nobels fredspris 1990, balladsångare, och… mannen som gett namn till Gorby’s-pirogen?

Jag har inte ätit en Gorby’s på många år, men när jag tänker på den köttfärsfyllda pirogen och dess rödgula förpackning blir jag märkligt varm inombords. Den representerade stor lyx i barndomen. Ritualen att gå hem till en klasskompis efter skolan och micra en Gorby’s medan man blandade till ett glas O’boy, för att sedan sluka alltsammans framför valfri skräpig eftermiddags-TV, var himmelriket.

En gång i lågstadiet fick vi Gorby’s i skolmatsalen. Panik uppstod. Tankarna rusade. Kommer de ta slut innan jag hinner fram? Hur många får man ta? Jag tar två på en gång, trots att jag kanske inte kommer orka båda, för säkerhets skull! Och så vidare. Nu, många år senare och med ett stort antal timmar skolkökstjänstgöring i ryggen, förstår jag exakt hur extravagant den där Gorby’s-lunchen måste varit – både ur ett ekonomiskt perspektiv, och så måste den varit mycket ansträngande för personalen. Fyrahundra panikslagna barn är ju inte är att leka med.

Under den tid i mitt liv då jag faktiskt åt Gorby’s då och då funderade jag aldrig över dess namn. Varför skulle jag ha gjort det? Hade jag känt till ryktet om namnets ursprung hade jag förmodligen ändå inte begripit något. Men, i de flestas liv kommer tillsist en dag då antalet Gorby’s som konsumeras per år inte längre är större än antalet förvirrade tonårstankar på världens orättvisor, på det där med ”politik”, det där med vänstern och högern, det där med att man ser en öppning att profilera sig och visa vem man är genom symboler och olika ogenomtänkta påståenden som utropas i falsett (”Asså NEJ till euron, vill ni att Sverige ska styras från Bryssel eller???”). Och någonstans där dök också namnet Gorbatjov upp.

Jag fick höra att pirogen Gorby’s var döpt efter Michail Gorbatjov. Och plötsligt såg jag att dess förpackning, klarröd och gul med stjärnor, hade designelement som såg ut att vara direkt lånade ur en estetik som användes inom en viss rörelse.

Jag har, ända sedan jag hörde denna *fun fact* om Gorby’s, funderat på om det verkligen är sant. Och om det nu är sant, hur kommer det sig? Det verkar inte vara en vedertagen uppgift, och det verkar inte heller speciellt sannolikt att Dafgårds, som producerar Gorby’s-pirogen, skulle ha valt att döpa sin omåttligt populära after school-frysvara efter en man som som lett Sovjetunionen åren innan dess upplösning, Nobels fredspris eller ej. En finkamning av nätet har inte gett mig mer än just obekräftade rykten, så jag såg ingen annan lösning än vända mig till producenten själv.

Jag skriver till Dafgårds konsumentkontakt: ”Hejsan. Jag har förstått att ni på Dafgårds en gång i tiden var (och förmodligen fortfarande är?) tillverkare av Gorby’s-pirogen. Jag har hört rykten om att den är namngiven efter Gorbatjov. Jag har trots ihärdigt googlande inte kunnat hitta någon trovärdig källa på informationen. Stämmer det? och i så fall, hur kommer det sig? Vänligen, Julia”

Svaret kommer oväntat snabbt. ”Hej Julia. Tack för ditt mail. Pirogen är från början en produkt från ”österled” (kolla gärna nätet, http://sv.wikipedia.org/wiki/Pirog). När Gorbys lanserades 1989 så var just Gorbatjov vid makten och då blev det namnet ”Gorbys”…. Ha en bra dag”

Jag svarar tillbaka, upprymd: ”Tack för snabbt svar. Vad spännande, det stämmer alltså. Det finns ingen historik kring varför man beslutat döpa pirogen efter Sovjetunionens ledare? Det är ett märkligt namnval, trots allt, österled eller ej.”

Återigen kommer svaret snabbt. ”Hej Julia. Jag har tyvärr ingen mer information än att:  ”När Gorbys lanserades 1989 så var just Gorbatjov vid makten och då blev det namnet ”Gorbys”…. Ha en bra dag”

Jodå, jag har en bra dag, för jag har äntligen fått bekräftat att det stämmer. Gorby’s-pirogen är döpt efter Gorbatjov.

/Slaktarn