Här kommer en trött spaning: Hamburgaren har blivit hot stuff i det här landet, och det verkar som att nya hamburgerställen med ägare som varit på amerikaturné dyker upp varje vecka. Alla vill vara sitt egna lilla Shake Shack.

Nå, det ska vi inte dröja oss kvar vid onödigt länge, vi ska istället fokusera på något som följer med den utvecklingen: även den vegetariska burgaren fått mer strålkastarljus. För varje ställe nyöppnat ställe med dubbel ostburgare samt sideorder av äpplecoleslaw och sötpotatis-pommes frites på menyn, dyker också  ännu en tappning på vegoburgaren upp. Alla tvingas helt enkelt hitta på en egen.

Det är falafelburgare med guacamole, portobelloburgare med tryffelmajo, halloumiburgare med picklad rödlök. Jag kan fortsätta i oändlighet, hela vägen genom hamburgerkedjan Max vegoserie med pulled oumph i spetsen, och ända fram till… Burger King. Som helt missat att hoppa på tåget.

Det var flera år sedan jag åt på Burger King. Inte av något speciellt skäl egentligen, jag vill minnas att jag föredrog BK framför andra kedjor en gång i tiden, men dessa dagar blir det med största sannolikhet någon av dess konkurrenter som får mina surt förvärvade slantar de gånger jag är på jakt efter ett happy meal. Igår befann jag mig dock i en situation då ett besök kändes som en god idé, och jag såg då även min chans att testa deras (enda) köttfria burgare. Det framgick inte av menyn vilken typ av biff jag hade att se fram emot, men sådant kan man ju också välja att se som lite ”vardags-edge” om man är lagd åt glaset-är-halvfullt-hållet.

Jag vet nu mer detaljer, dels för att jag som sagt beställde den och åt den, men också för att jag googlat: ”Det perfekta alternativet för dig som vill äta en smaskig grönsaksburgare. Serveras med färsk sallad, solmogna tomater, lök, ketchup och pickles”, skriver Burger King på sin hemsida. En grönsaksbiff, men som innehåller både ägg- och mjölkprodukter.

Jag öppnade burgarens prassliga omslagspapper (högt rankat i listan över livets härligaste saker, näst efter att öppna en riktigt kall burk cola!) och stirrade min lunch i vitögat. Biffens utseende var inte speciellt avslöjande, den såg krispig och liksom panerad ut. Mer information gick lyckligtvis att utläsa efter att ha tagit ett bett av den, och inte någon positiv sådan.

Här ska ni få se en bild.

Ser ni det där gröna? Det som sticker fram i mitten av burgaren? Det är ärtor. Något annat som inte syns i bild men som definitivt gjorde väsen av sig i min mun: majskorn.

Fråga: hör ärtor och majskorn hemma i en hamburgare?
Svar: nej. NEJ.

Jag kan acceptera ärtor och majs både här och där, men i hamburgare hör de definitivt inte hemma. Möjligen i nermald form, oidentifierbara, men inte synliga och i sin naturliga form, så att de till och med faller ur biffen och ner i knät på mig. Burger King har helt och hållet missuppfattat den vegetariska burgarens potential, och istället ger de sina icke-köttätande matgäster en mosig sjuttiotalssula till biff, tillverkad av formpressad barnmat och hela ärtor. En skymf. Men det är kanske så de vill ha det.

Är jag ensam om dessa känslor? Förtjänar jag inte bättre, och gör inte skolmatsalsärtan och burkmajskornet det också?

Hu jeda mig. Nu tar jag helg.
/Slaktarn

Hej. Jag känner mig inte på något skrivhumör idag, så jag ska fatta mig kort – här kommer ett middagstips: Sushiris med kyckling i sås på ingefära och soja, sesammarinerade böngroddar och gochujang! En slags mindre eklektisk släkting till den koreanska rätten bibimbap, if you will.

Jag kommer nu att lista denna maträtts USPs:
– Den känns invecklad och fancy men är enkel att laga.
– Jag älskar pocherat kycklingbröst till detta, men den går att variera proteinmässigt i princip hur du vill – använd lax, använd tofu (förslagsvis den här från Astrid och aporna, stekt i lite olja bara), använd bläckfisk. Använd vad sjutton du vill, bara du gör det med rimlig dos finess.
– Den är naturligtvis också svingod, annars skulle jag inte bry mig om att skriva ner receptet.

För att få till denna rätt behöver du följande: Sushiris, kycklingbröst eller annat valfritt protein, böngroddar, sesamolja, ljus soja, ingefära, strösocker, gul lök, och så gochujang (koreansk fermenterad chilisås, finns på asiatiska livs).

Gör så här:

1. Rundkornigt ris, eller sushiris, behöver ligga i blöt innan tillagning. Det kan förstöra lite för spontaniteten, men det betyder inte att du inte kan leva ett njutningsfullt och lyckligt liv ändå: efter att ha jobbat dig utbränd hela dagen och sedan handlat mat, så går du efter att ha passerat hemmets tröskel raka vägen in i köket och lägger riset i blöt. Ta inte ens av dig jackan, bara gå och gör det! Alla märken och varianter har förstås olika tillagningsinstruktioner, och dessa är det meningen att du ska följa, men det börjar troligtvis med blötläggning. Sen kan du spela The Sims, betala dina räkningar, eller vad du nu tycker om att göra som avkoppling. När du kopplat av den tid riset behöver för att ligga i blöt (eller längre om du nu vill det) så är både du och dina riskorn i perfekt skick att ge er in i fajten med resten av middagens råvaror.

2. Sätt igång med att koka riset. Bered dig sedan på att pochera kycklingen (pochera = koka, inget att vara nervös för): koka upp vatten i en liten kastrull, salta ordentligt, och ha eventuellt i buljong av valfritt slag. Ett par vitlöksklyftor du mosat till med kniven kan också vara gott att ha i. Lägg i kycklingbrösten när vattnet kokar, vrid sedan ner temperaturen till låg/medium, täck med lock. Låt gå i tio-femton minuter.

3.  Under tiden riset och kycklingen gör sin grej ska du göra din grej, som i detta fall är såsen. Finhacka ingefära (tänk en bit motsvarande din tumme) och ett par vitlöksklyftor, och skär en stor gul lök i halvmånar. Sätt en stekpanna på medel/hög temperatur, häll i lite neutral olja, och lägg i den gula löken. När den gått några minuter lägger du i resten. Efter ytterligare några minuter (det får gärna ta färg, men låt inte vitlöken brännas!) häller du i en halv deciliter soja och lika mycket vatten, och en matsked socker. Rör runt och se på medan allt bubblar och lever om. Vill du ha mer sås? Ja då dubblar du bara mängden soja/vatten/socker. Inga konstigheter. Kom bara ihåg att smaka av socker- och salthalten, och reglera efter preferens. När såsen reducerats en aning kan du välja mellan att ha den som den är, eller reda av den lite med maizenamjöl. Your call. Jag tycker om att reda av den, då fastnar den bättre på kycklingen och böngroddarna.

4. Avsluta med att plocka upp din kyckling, skär den i skivor, och lägg ner i såsen. Marinera sedan en näve böngroddar i en sådär halv matsked sesamolja. Sedan är det dags att montera alltsammans: ris i botten, kyckling och sås ovanpå, sedan böngroddarna. Ringla över gochijangsåsen (har du köpt gochujangpasta kan du späda ut den med lite vatten från tekokaren, så blir den mer ”ringelbar”). Avsluta med en skur furikake eller ett gäng rostade sesamfrön på toppen.

/Slaktarn

PS! Grej som är god till: Gurka, marinerad i en lag på risvinäger, socker och chiliflingor. Men det är plusmeny-tillval.

Att fryst mat skulle vara det som fick detta ishjärta att tina upp kom ju som något av en överraskning. Men så är det. Det betyder att jag titt som tätt tittar in på Picard för att se vad de har för nytt att erbjuda mig och min redan överfulla frys. Jag var där i förrgår och gjorde en räd, och kom hem en påse ogräddade croissanter, ett par små tomattarteletter, samt fyra chokladeclairer som jag slukade i rask takt medan jag kollade på det senaste avsnittet av Girls (stackars Ray). Utöver dessa sedan länge goda vänner fick jag också med mig ett par nya bekantskaper: pommes frites på sötpotatis, och ogräddade skivor kakdeg innehållande chokladbitar.

Sötpotatisen kommer i påsar om femhundra gram och kan tillagas i fritös eller ugn. Att göra egna pommes frites är sannerligen ingen konst (touchar ämnet lite löst i det här inlägget) men ibland finns det saker som känns vansinnigt mycket mer lockande än att skala, skära och olja in ett antal potatisar, speciellt om man ska tillaga stora mängder, och då kan den här typen av genväg vara synnerligen bekväm. Jag har inte testlagat ännu, så någon utförligare recension är inte aktuell just nu, men förhoppningsvis är det fåniga talesättet ”den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” applicerbart.

Och, appropå bekvämlighet: kakdegen. Mellan den trettonde mars och tolfte april har Picard någon slags kampanj de kallar ”united tastes of America”, i vilken ett antal limited edition-produkter ingår. det är munkar med glasyr och krossade smarties, en hysteriskt tumblr-vänlig tårta med ett inre i regnbågens alla färger, en så kallad bretzel med pastrami och cheddar, och så sist men inte minst den där frysta kakdegen jag släpade med mig hem.

Innan jag går in på eventuella för- och nackdelar med den här produkten vill jag prata lite om själva företeelsen.

Minns ni den där TV-reklamen för Ekströms smulpaj från 2008? En mor och hennes dotter står i ett ljust pastelligt kök. De öppnar frysen och tar fram förpackningen, mamman häller ut först bären och sedan pajmixen i en form, och medan pajen gräddas i ugnen blir de *lite galna*: sätter upp håret i varsin slarvig knut och tar på sig förkläden, hänger upp en gammal bonad med det broderade budskapet ”baka baka liten kaka” på väggen, klappar in vetemjöl i ansiktet och beter sig allmänt busigt, och så tar de ut pajen lagom till att det plingar på ytterdörren. När gästerna dyker upp, lika pastelliga som scenografin, står mor och dotter uppställda med en nybakad smulpaj redo. Hela förloppet avslutas med att de sitter till bords, och mamman och dottern möter varandras blickar medan de ler ett slags vår-lilla-hemlighet-leende.

Den reklamen var mitt första möte med den här typen av produkter. Jag minns att jag då tänkte att det var helt sjukt, att just smulpaj av alla saker man skulle vilja ta genvägar till att baka var så orimligt, för det tar ordagrant tre minuter att göra själv. Tre minuters genväg till busshållplatsen, ja tack, men tre minuters-genväg till smulpaj? Då tar man väl hellre en noll minuters-genväg och köper en färdig, godare?

Så tänkte jag då. En slags matsnobbism kanske, som inte direkt avhjälptes av den där löjliga reklamen som anspelar på någon slags femtiotalsartad värdinneroll, men där hon tillåter sig att så att säga ta en liten paus, leva lite, busa till det lite. Inte baka från scratch! Nu sitter jag här med ett gäng frysta kakdegsklumpar i frysen, och planerar knappast att bjuda någon på dem och låtsas att jag bakat de själv, men jag känner mig nöjd – för visst är det så att trots tidsbrist eller allmän ovilja mot bakning är det det nybakade man vill åt, doften som kommer av något som gräddas i ugnen? Då hjälper det kanske inte att ta noll minuters-genvägen, den som innebär att gå till valfritt närliggande bageri och köpa en troligtvis mycket godare kaka för ett liknande pris. Och det är där detta segment av produkter kommer in.

Två personer som bara LÅTSAS baka!?

Om man bakat kakor själv tillräckligt många gånger vet man att det går att frysa in kakdeg. Rulla ihop alltsammans till en avlång korv, ta fram och skär upp en bit när helst du har lust, och BAM! en kvart senare har du en alldeles underbar nybakad kaka, precis så som du helst vill ha den. Svinbra grej. Det är dock så att inte ens en övermänniska som jag kan förmå mig att syssla med sånt, och bakar jag någon gång kakor så gräddar jag allesammans. Jag sitter inte och håller på kakdegen som en annan deg-horder. Det är inte realistiskt.

Alltså blev jag glad när jag såg denna kakdegsskapelse där i Picards frysdisk. Det finns liknande produkter i handeln, färdiga men ogräddade kakdegar alltså: jag vill exempelvis minnas att Ica har en egen variant som dök upp för ett par år sedan, men jag har inte stött på några vars innehållsförteckning inte multiplicerar antalet ingredienser i ett normalt kakrecept med tio. Jag har heller inte lokaliserat några halvfabrikat som innehåller smör, de tenderar istället att innehålla någon slags härdad fettbomb, en sprängdeg som aktiveras av ugnsvärme och som när du slukar den är redo att brisera i dina stackars artärer. Fördel med Picardvarianten: jag begriper innehållsförtäckningen! Och de innehåller smör. God bless the french. Nu återstår bara att smaka.

/Slaktarn

I samma stund som jag fick höra om Salvador och Gala Dalí’s gamla kokbok från 1973, och att den åter fanns i produktion, klickade jag hem ett exemplar till mig själv i en slags alla hjärtans dags-bevis på uppskattning mot mig själv. Några dagar sedan dök den upp, lika svulstig som jag hade hoppats: en stadig pjäs med ett omslag i guld och smarriga juveltoner. Nästan irriterande excentrisk.

Jag öppnar boken och upptäcker att jag har tolv kapitel framför mig. Titlarna på vardera kapitel är även de en slags uppvisning i författarparets förtjusning i dramatik. Endast ett par riktiga divor skulle väl få för sig att döpa ett kokbokskapitel på ämnet sniglar och grodor till ”les spoutniks astiqués d’asticots statistiques”? Jag är fel person att konsultera gällande den exakta översättningen, men som av ett mirakel vet jag sedan tidigare att ordet asticots översätts fluglarver, och det får faktiskt räcka.

Innan läsaren kastas in i en serie bilder där Dalí, iklädd röd sammetskavaj och med uppspärrade ögon står eller sitter bakom olika pampigt (guld, påfåglar, allehanda fruktstilleben) dukade middagsbord, får vi också veta att Les diners de Gala är en bok som helt och hållet är dedikerad smaklökarnas njutning, och inget annat: ”Don’t look for dietetic formulas here. We intend to ignore those charts and tables in which chemistry takes the place of gastronomy. If you are a discipline of one of those calory-counters who turn the joys of eating into a form of punishment, close this book at once; it is too lively, too aggressive and par too imperient for you.”

Det är väl på plats att nämna här att Salvador Dalí dog av hjärtsvikt.

Nå. Till recepten. Vi börjar med kapitel nummer ett, som täcker kategorin ”exotic dishes”. Efter ett recept på Bamako soup och innan receptet på Tropical chicken finner vi ett ett recept på en ganska spektakulär paj med det högst relevanta namnet Oasis leek pie (se bild nedan), en skapelse med fyllning av purjolök, ost, curry och bacon som strax innan servering ska krönas av en horisontell purjolök vars blast skurits för att likna palmblad. Fiffigt!

Oasis leek pie

Jag fortsätter min utbildning i Dalí-parets repertoar av exotiska rätter, genom recept på Conger of the rising sun (conger = ål), Peruvian crayfish, sedan genom Mexican baby turkeys, och får slutligen ta del av Parisrestaurangen Maxim’s recept på vaktelägg med rysk kaviar.

Nästa kapitel täcker ämnet ägg och skaldjur, och åtminstone det senare tycks ha legat herr Dalí varmt om hjärtat. Han avskydde spenat, och det av anledningen att den var otilltalande formlös efter upphettning. Skaldjur däremot var han mycket förtjust i, och det för att de var spenatens motsats: klädda i rutstning. Så här: ”I only like to eat what has a clear and intelligible form. If I hate that detestable degrading vegetable called spinach it is because it is shapeless, like Liberty. I attribute capital esthetic and moral values to food in general, and to spinach in particular. The opposite of shapeless spinach, is armor. I love eating suits of arms, in fact I love all shell fish… food that only a battle to peel makes it vulnerable to the conquest of our palate.”

Vad finns då att hämta i detta ägg-och-skaldjurs-kapitel? Först ut är ett helt uppslag täckt av en illustration av rätten The Crayfish of Paracelsus. Helt enkelt ett berg av kräftor som enligt författarparet ”has to be served along with the head or torsos of hot-blooded martyrs”. Se bild nedan.

Kräftor på en bädd av hetlevrade martyrer!

Lite mindre uppmärksamhetssökande är nästa recept på Kräftconsommé. Efter detta följer recept på Egg broth, räkparfait, och så ett recept kallat Goose eggs som inleds med orden ”of course, these are nothing but hen’s eggs. We are simply going to transform them”. Sedan har vi sillpuré, och så Oysters à la Brolatti från restaurang La tour d’Argent i Paris. Vidare förbi tusenåriga ägg och Mussels surprise finner vi det spexiga receptet på Eggs on a spit, som inleds med orden ”It is fun to present this dish, which is also good to eat”. Det tror jag när jag ser det! Vem känner sig manad?

Förrättskapitlet, Les suprêmes de malaises lilliputiens (översättning tack?! Står det verkligen det jag tror att det gör?) inleds med ett löfte: ”Here is the supergelatinous, the flabby, the supersoft, the vicious, the dish deserving a persistent memory”. Dessa dramamakerskor har på nytt lyckats maximera min nyfikenhet. Liksom mina annalkande äckelkänslor. Nyfiken tar dock som nästan alltid i matsammanhang överhand, och jag finner när jag bläddrar vidare recept på puréad kalvlever, ett recept på Blood sausage and chestnuts souffle, som är presenterat på ett särskilt äcklande vis där blodkorven ringlande sticker upp ur kastanjesufflén som en slemmig ål. Sedan har vi foie gras inslagen i kyckling, kalvhjärna med bacon, och sedan Tripe of yesteryears, som är ett mycket avancerat recept på komage för tio middagsgäster.

Varsågod, en go Sufflé på kastanj och blodkorv.

Kapitel fyra täcker kötträtter, men först, ett helsideuppslag med en målning av olika stora köttklumpar. Vad annars. Här presenteras nog ändå bokens mest ”normala” rätter: Vad sägs om Rost side of beef and vegetables eller Leg of lamb shot with madeira? Det betyder dock inte att Dalí-parets fallenhet för dramatiska uppläggningar tagit semester. Stuffed saddle of lanb roasted in its juice tillexempel serveras upplagd på ett enormt silverfat, omgärdat av en solfjäderformation av enorma mängder späda sparrisar, och inledningen till kapitlet sparar inte heller den in på dramakrutet: ”Take a walk among the fossil meats of the Diplodocus. You will not be permitted to eat rocks, however, I will let you devour – on certain sundays – some iceberg.”

Vi måste vidare, och hamnar nu bland de recept som behandlar ingredienserna sniglar och grodor. Först ut är snigelstuvning, sedan grodkräm och White snails. Därpå får vi receptet på Snail broth, där vi i inledningen får veta att vi i detta recept, till skillnad från de tidigare, inte kan använda oss av burksniglar utan behöver levande sniglar. ”Our ancestors already knew quite well how invigorating this broth could be, and how fitting it was to serve the day after a big feast”. En fantastisk bakiskur, med andra ord! Vidare finner vi recept på ramekins of frog’s legs, Snail saltimbocca, ett recept på sniglar i chablis, och så inkastat mitt i allt: Crab meat with mushrooms. Recept nummer femtiosju är det på grodpastejer, och det är lyckligtvis ett av de som förärats en bild. Se nedan.

Recept nummer femtiosju: Frog pasties

Mina vänner, vi har inte ens hunnit halvvägs, och jag måste iväg och uträtta några ärenden. Jag tar mig således rätten att dela upp detta blogginlägg i två delar, för vi har sju kapitel till att ta oss igenom! Under tiden föreslår jag att ni, om ni nu mot all förmodan inte fått nog av kokboksknas, trycker på kokbokstaggen, för då får ni upp samtliga kokboksrelaterade inlägg. Min egen favorit bland dem är inlägget som behandlar Kris Jenners kokbok.

På återseende,
/Slaktarn

Igår plingade telefonen till med ett meddelande från en vän. Hon hade skickat en skärmavbild från aftonbladet, som innehöll en annons av särskilt underhållande karaktär. En annons från vinguiden.com.

”Kan ett vin smaka smör?” undrar de, och väljer att illustrera det hela med en bakgrund av gyllengult smör som skrapats upp i en elegant loop, och framför denna ett inklipp av en av deras experter hållandes i ett vinglas. Bredbent och med böjda knän, liksom hukandes, och med vinglaset i en tvåhandsfattning, framhållet mot en som om det vore en attack. Titta!

Och så en närbild.

Jag är av uppfattningen att tvåhandsfattningar i fråga om att äta och dricka bör undvikas till varje pris. De är helt enkelt för barn och ekorrar, och är du ingetdera… ja. De bör kanske specielltundvikas när det gäller vinglas. Behöver man två händer för att greppa sitt vinglas bör man förmodligen inte dricka ur det alls. Lyckligtvis verkar inte alla hålla med mig i min åsikt, och vi får ta del av underhållande marknadsföring som den ovan!

Länge leve tvåhandsfattningen, ändå.
/Slaktarn