I högstadiet hade vi en musiklärare som hette Karin. Karin hade ett år kvar till pensionen, och var tyvärr den typen av lärare som lyckades ta all eventuell glädje ur ämnet hon undervisade i. Jag själv var inget musikaliskt underbarn, lyckades väl på min höjd ta ut ackorden till Shoreline på gitarr (den enda låt som motivationen räckte till), men jag hade förmodligen kunnat ta mig i alla fall en Broder Daniel-låt längre med rätt typ av motivation från lärarens håll. En dag kom vi till lektionen och möttes av nyheten att det hade blivit dags för oss att skriva varsin raptext. ”Alla kan inte sjunga”, sa Karin, ”men alla kan rappa!”. Jag, som var av övertygelsen att alla inte alls kan rappa och definitivt inte jag själv, lämnade aldrig in någon raptext. Julia har inte lämnat in sin rap-text! stod det skrivet i arg röd bleck i anteckningarna vid kommande utvecklingssamtal, vilket triggade ett oväntat fniss hos både min klassföreståndare och min mor. Den enda lärdom jag fått ut av det experimentet var en liknande läxa inom matlagandets ädla konst: Alla kan inte laga mat, men alla kan wrappa.

Tunnbrödswrap med renskav, potatis, spetskål och pepparrot

Ja, ännu ett recept med renskav. Inspirerad av den grovt modifierade kålpuddingen på Agrikultur uppstod denna wrappade version plötsligt en eftermiddag då jag stod med en näve kokta potatisar som blivit kvar från kvällen innan och undrade vad som skulle hända härnäst. Det går att göra det enkelt för sig med den här wrapen, men det är alla små extrainsatser som gör den riktigt fin, så varför inte klämma i från tårna?

1. Skär spetskål i stora bitar och lägg i en ugnsfast form. Blanda i en liten kastrull en stor matsked messmör (gammeldags version, inte den ”med smak av vanilj”…) och en deciliter vatten. Salta och peppra ordentligt. När blandningen smält ihop och bubblat upp häller du den över spetskålen, ställer in alltsammans i ugnen och bakar på 200 grader i femton-tjugo minuter.

2. Hetta upp en stekpanna och stek en stor gul lök i smör. Tank wrapvänliga bitar, båtar eller halvmånar alltså. Lägg i din renskav och gör det man gör med renskav: stek, skrapa av, vän, stek, skrapa av. Repetera tills allt är skavt. Om du har en liten slatt vitt vin är det en bra idé att hälla över det nu, men salt och peppar är obligatoriskt. Ställ åt sidan.

3. Skär upp dina kokta potatisar och bered dig på att wrappa! Bröd väljer du naturligtvis själv, det finns oerhörda mängder goda flatbröd där ute i världen, men den som inte får tag i annat nöjer sig med mjukt tunnbröd. Förutom renskaven, potatisen och den messmörsbakade spetskålen lägger du till rosésallad (god att ha i för sin lite bittra smak) och rårörda lingon, samt ordentligt med riven pepparrot och avslutningsvis några pimpinetta små körvelkvistar.

Kan inte hålla mig, måste skriva det: It’s a wrap!

/Slaktarn

Förra veckan blev jag, något överraskande, tagen med storm av en genialisk syltkaka. Några dagar senare bestämde jag mig för att försöka återskapa upplevelsen genom att baka egna, och förhoppningsvis komma så nära orginalkakan som möjligt. Att tycka om att laga mat är dock inte ekvavilent med att tycka om att baka, så att ägna en afton åt att bena ut receptet på den perfekta syltkakan är något av en uppoffring. Men, hör och häpna, väl värt besväret! Och jag kommer att göra om det snart igen! Hur sjukt är inte det! Processen att konvertera till tant är uppenbarligen påbörjad.

Låt oss först bryta ner syltkakan i delar och analysera sönder dem innan vi äter dem. Det vi talar om här är i princip samma recept som när man (man? gör man?) bakar drömmar, men sedan petar man en grop i varje kakan och häller i en klick hallonsylt. Snabbt avklarat och föga utmanande, även för den mest klåfingrige av bagare, alltså med andra ord perfekt för mig. Jag var dock säker på att de flesta recept på syltkakor inte matchar den tidigare nämnda heliga graal-kakans storhet, så modifikationer var nödvändiga. Jag ville bli av med den där märkligt florsokerfrasiga känslan man kan få när man biter genom vissa småkakor, ni vet när det känns nästan som när man biter genom en isglass. Avskyr det. Lösningen skulle visa sig heta dinkelmjöl, mandelmjöl och råsocker. Förutom det ycker jag att man kan låta vaniljsockret vila lite, och istället plocka fram det tunga vaniljkavalleriet: vaniljstång, en bra vaniljessens eller ett äkta vaniljsocker typ det jag fick i Kökets box. Sist men inte minst löken på laxen, som i detta fall är själva hallonsylten. Gör egen. Det är inte jobbigt, det är inte svårt, det tar inte ens lång tid. Och det är hundra procent godare.

Ditt livs godaste syltkaka

3,5 dl dinkelmjöl
1 dl mandelmjöl
1 dl råsocker
1 tesked bakpulver
0,5 tesked salt
En hel urskrapad vaniljstång (eller 2 teskedar vaniljsocker/en rejäl slatt vaniljessens)
200 gram smör

Ett paket frysta hallon (ca 400 gram)
1 dl strösocker
1 matsked maizenamjöl

1. Sätt ugnen på 150 grader. Häll hallonen och strösockret i en kastrull och dra på värmen. Låt det stå och bubbla på medelvärme tills allt smält ihop till en jämn sörja, och låt fortsätta bubbla på medan du ägnar dig åt kakorna.

2. Blanda samman de torra kakingredienserna i en skål. Skrapa i vaniljstången (eller vad för form av vanilj du nu behagar använda) och skär smöret i småbitar och arbeta snabbt ihop till en deg, antingen i matberedare eller med händerna.

3. Gör valnötsstora bollar och platta till dem, lägg ut på en bakpappersklädd plåt. Gör en fördjupning i varje kaka.

4. Åter till hallonen! De har nu stått och bubblat på så länge att de bör ha reducerats något, blivit mer sirapsartade i konsistensen. Häll nu i ditt maizenamjöl och vispa som en galning tills allt är utblandat. Detta är bra för konsistensens skull, sylten får inte vara för rinnig. Klicka nu ner en rejäl pöl i varje kaka, skjutsa in i ugnen och grädda i femton minuter.

5. Ta ut och låt svalna ordentligt innan du hugger in, helst på ett galler.

Hoppas ni uppskattar mitt handmodellande, för det är inte lätt att fota samtidigt ska jag säga er. Ät kakorna tillsammans med ett glas kall mjölk eller havremjölk, eller om du till fullo vill omfamna din inre tant: en god kopp kaffe. Yes. Naturligtvis vill du det.

Ett syltkaksrecept tillryggalagt har vi nu nått slutet på denna kaknyhetsrapport, lite klokare och bättre i största allmänhet. Lycka till.

/Slaktarn

Jag har en irrationell tanke att kroppen vet bäst själv vad den behöver, att den kommer att säga till när någon av staplarna i diagrammet jaget blir för låg för sitt eget bästa. Att precis som när den säger till mig att jag är törstig då vätskehalten är för låg kommer den också att be mig äta en stor ruska grönkål när den inte är nöjd med senaste tidens järnintag. I verkligheten vet jag naturligtvis att det här inte fungerar, det finns alldeles för många faktorer som stör kroppens grottmänniskomässiga felsökning: koffein, socker, alkohol. Underlig kroppsbild. För att nämna några. Oavsett hur effektivt detta system är tycker jag åtminstone om tanken på det, och det räcker ibland för att jag ska luras in i mataffärens gångar på jakt efter något att lappa ihop det hus jag kallar mitt hem med.

Senast jag agerade på den här känslan var det på grund av ett stort sug efter frukt. Jaså din rackare, är det c-vitamin du vill ha, tänkte jag. Knock yourself out. Jag föreställer mig att det är så det känns att vara gravid och ha sånna där nyckfulla begär som de alltid har i film, typ komedier där någon maniskt kraskar i sig jättestora dillpicklade gurkor eller ligger på sofflocket och äter jordnötsmör direkt ur burken (gör folk det i verkligheten? /mvh barnlös). Kanske är det den kopplingen som gör att jag vill lita på min kropp, känslan av att den vet bäst själv och har någon förprogrammerad mjukvara som guidar mig i livsmedelsdjungeln, vill den ha en saltgurka har den säkert något urgammalt skäl för det som inte bör ifrågasättas.

Återigen, bara blaj, men en härlig tanke. Det är skönt att rätt och slätt ge kroppen vad den vill ha, slippa uppfostra och tukta hela tiden. Man behöver inte ens bry sig om konventionella frukost-middag-lunch-tider.

/Slaktarn

En av de bästa sakerna med det här livet är att sätta sig ner och låta sig serveras rätt efter rätt av personer som vet precis vad de gör. Att bli glad och överraskad, och hela tiden känna sig trygg i vetskapen om att allt är värt det: värt tiden, värt sitt pris, värt ens förväntan.

Jag gick med min vän till Agrikultur i veckan, vi har tänkt få till besöket i ett år nu, men lyckades först nu synkronisera våra hjärnor och scheman så pass att allt gick i lås. Agrikultur drivs av kockarna Flip Fastén och Joel Åhlin, och både atmosfären och maten följer ett slags genomtänkt ekonordiskt spår som flera andra innan dem gjort så bra, men som de själva följer med en stor dos mycket uppiggande lekfullhet som i sin tur för med sig något synnerligen opretentiöst och sympatiskt. Såhär ungefär: maten väcker små smakminnen hela tiden, slår an noter från ens barndom och känns extremt förankrad i svensk jord och skog, men blir aldrig förutsägbar eller konstlad sådär som det kan bli när den nynordiska vågen trängde sig ner på kvarterskrogsnivå (picklade granskott, någon?).

Det är kul att äta. Och snyggt. En bit sej får tillexempel sällskap av ett gäng olika emulsioner och krämer som liksom splattats ner i tallriken. Splatt! Alger. Splatt! Lök. Och så vidare. Resultatet blir en slags mycket välsmakande Jackson Pollock-målning. Och ja, det är en ordlek, för vad är en pollock om inte en fisk? Vi äter det som kocken Filip själv kallar för en version av kålpudding: i verkligheten dovhjort som han fällt själv, lingon och messmörskokt kål. Vi får en bonusrunda i form av en liten skiva tolv år gammal fjällko i sällskap av en pepprig gräddsås och grovhyvlad pepparrot. I hela menyn: få och små bitar kött, utmärkta. En annan rätt är en liten jordärtskocka som ser ut som ett vackert litet vaktelägg, som vilar på en hög av tunt skuret svartkål och bredvid aromatiska nymalda sesamfrön på lökkräm. Till dessert äter punschindränkt sockerkaka med bränd grädde och jordärtskocksglass, och päron kokta med sprängticka (”kungen av medicinalsvampar!”). Sist av allt dricker vi bryggkaffe och syltkakor som är obegripligt goda och som jag dessutom lyckas få med mig några hem av (lika goda dagen efter).

Är uppiggad av alltsammans! En enastående meny på sex rätter för sexhundrafemtio spänn. Den ändras hela tiden, eller i alla fall någon gång i veckan, vilket är mycket bra då priset tillåter en att återvända oftare än vad som annars vore rimligt. Här kommer några bilder.

Längst ner: Fastén med husets bästa bordsdam svampformationen. Vilket tripp va.
/Slaktarn

Mitt första möte med mat på holländsk mark var genom en automat. Precis utanför centralstationen i Amsterdam fann jag dem, ett stort antal Kaassoufflés, var och en inackorderad i ett fack i väggen där de solade sig i varmhållningslampornas sken. För en spottstyver slogs låsmekanismen till ett av facken av, och den utvalda kaassoufflén kunde plockas ut, pappret prassligt och oljigt av fett.

En kaassoufflé är smält ost i ett hölje av deg som panerats och sedan friterats. Du biter genom den frasiga utsidan och finner där en ostgegga som inte på något vis kan beskyllas för att vara varken nyttig eller elegant. Däremot har den en lugnande effekt, trösterik på samma sätt som barndomens möten med de där åtråvärda toastmaskinerna vissa särskilt lyckliga familjer hade tillgång till. Smält ost i en automat, expressvägen till sinnesro.

Det fanns inte bara kaassoufflés i automaten. Facken bredvid innehöll cheeseburgare, och de bredvid dem kroketter i olika variationer. Kompletterar med pommes frites gör man vid disken intill, och det är också där maten som hamnar inuti facken uppstår. På motsatt sida om automatluckan gästen öppnar finns nämligen ytterligare en lucka. In på ena sidan, ut på den andra. Så länge man inte ger sig på att stilla sitt pommes frites-begär kan hela transaktionen ske utan mänsklig interaktion, vilket faktiskt inte är så dumt just när man är i färd med att beställa just en klump friterad ost. Det är helt enkelt något man vill göra ifred.

Den här typen av automatrestaurang är inte ett nytt påhitt. Den första automaten dök upp redan 1897 i Berlin, och togs några år senare till USA av Horn & Hardart. Den första amerikanska automatrestaurangen låg i Philadelphia och blev snabbt populär, vilket ledde till att Horn & Hardart gjorde en kedja av alltsammans. 1912 slog de upp portarna till sin flaggskeppsrestaurang vid Times Square i New York, ett elegant bygge med marmorgolv och pampiga takornament, alltsammans inramat av en två våningar hög målad glasfasad. Längs väggarna fullt av små luckor bakom vilka skatterna låg och lockade, bakom dem full aktivitet för att se till att de inte stod tomma.

”The new method of lunching” löd lockropet. På sätt och vis var öppnandet av automaten det också, en pusselbit i det nya och snabbt växande konceptet fast food – vad du vill, när du vill, för nästan ingenting. En skänk från ovan för standens stressade kontorsråttor, vars lunchtimmar bara blev kortare och kortare. Det var billigt, snabbt och dricksfritt och demokratiskt.

Horn & Hardart’s automater höll igång och var välbesökta ända in i sextiotalet, men tappade sedan i popularitet, omkörda av den snabbmatsrevolution de en gång ledde. Den sista Horn & Hardart-automaten stängde 1991. År senare försökte de sig på ett upplivningsförsök i form av ”The dine-o-mat”, samma koncept men i modernare packetering, men fick aldrig något genomslag. I Holland verkar dock mat i lucka vara alive and kicking – har du lite växel och någon form av apptit gör en kaassoufflé dig till din egen lyckas smed.

/Slaktarn