Grej jag missat: matpoddar. Vilka ska man lyssna på? Finns det några bra? Jag har försökt med några olika men inte tyckt om dom, drabbats av konstiga banalitetskänslor à la programledarparet i nyhetsmorgon och så vidare. Har istället för podcasts på temat mat vänt mig till dito med intervju- eller personporträttsfokus. Har man lite tur kan det nämligen vara någon kul matperson som är föremål för utfrågningen.

Kom att tänka på detta för att jag hade tänkt rapportera om en nyhet: Sveriges Radio har precis lanserat en podcast om vegomat! Den går under namnet ”Los Vegos” och görs av Therese Svensson som är skribent och kock och driver matbloggen Svenssons mat, samt Tommie Jönsson som senast sysslat en del med radio och dessförinnan precis som sin poddkollega bränt sig fast i minnet på alla som dyrkade tidningen Darling på den tid det begav sig.

Här är en intervju med Therese Svensson som Sydsvenskan har gjort, och i den använder hon min absoluta favoritliknelse i hela världen: den om auberginer och delfiner. Det antyder ju att det kan bli hur bra som helst! Hoppas jag har rätt!

Lyssna på Los Vegos här! (jag började precis lyssna på brunchavsnittet, och hon har redan använt ordet ”svamptortyr”, känner mig fortsatt optimistisk). Approachen verkar vara lite att Therese lagar maten och Tommie sitter och ställer följdfrågor och kommenterar enligt en slags Mat-Tina/Tomas Tengby-dynamik.

Okej. Åter till ursprungsämnet: kan ni tipsa mig om matpoddar? Svenska eller internationella. Högt och lågt. Eller bara fler intervjuer som kan vara av intresse för en matpundare som mig.

/Slaktarn

Kollade precis på ett klipp från Nyhetsmorgon i TV4 där Lennart Wallander från kommunikationsbyrån Food & Friends pratar kommande årets gastronomiska trender. Först bjuds programledaren Jenny Strömstedt och hennes kollega (vet ej namnet) på bröd med bränd skorpa tillsammans med ett bränt smör, med motiveringen att vi ”går mot mer mogna smaker”, bort från det söta och mer mot det bittra. ”Jag är skeptisk, men man vill ju vara trendig”, säger Jenny. De smakar, enas om att det är överraskande gott.

Nästa exempel är det alkoholfria alternativets uppgång. Unga idag tenderar att i allt större utsträckning välja bort alkohol, antingen helt eller delvis. Trendspaningen är alltså att drycker med lägre alkoholhalt eller ingen alkohol i alls hamnar i rampljuset. Wallander plockar fram en flaska med klar vätska som benämner som spritfri sprit – örter och andra växter som genomgått en destilleringsprocess, men utan alkoholinnehåll. ”Det smakar ju alkoholfritt”, säger programledarkollegan, ger sken av att vara optimistisk men inte på något sätt såld. Strömstedt är mer skeptisk: ”Jag är ledsen, det är en snygg flaska och en kul idé, och jag tycker inte alls att man behöver dricka massa alkohol. Men man kan väl lika gärna knöla ner lite timjan och rosmarin i vatten?” säger hon. Wallander förklarar att det inte handlar om att vara praktisk, utan om hela sammanhanget och det sociala kring drycken. Trendspaning nummer tre är den traditionella dukningens comeback – bort med gimmickgrejer som att servera maten i udda föremål (hejdå dricka drink ur syltburkar!? yes!) och fram med den rena vita tallriken. Återigen ett exempel på den här nya ”vuxna” hållningen till mat som Food & Friends-folket detekterat inför kommande år.

Jaha, och vart vill jag komma med att göra referat av det här klippet då? Jag vill klaga på den klagokör som programledarduon utgör. Tonen är hela tiden ironiserande, lite som ens föräldrar pratade om att ha häng på byxorna när man gick i högstadiet. Barnsligt, opraktiskt och obegripligt. Ska det verkligen vara något, att göra sig till på det där viset? Ska vi verkligen hålla på med sånt här trams?

Ett bränt bröd är inte mycket taget ur sitt sammanhang, men det är ju knappast det brända brödet i sig som är intressant här. Det är ju sammanhanget, am i right? Tre ord: pärlor till svin.

/Surslaktarn

Vad ska man säga om hormoner? Förutom att de är respektlösa och får en att må skit har jag inget att komma med. Eventuellt detta: de må förstöra ens livaptit, men något de inte kan anklagas för är att förstöra ens aptit på choklad. En kliché, jag vet, men som vi alla vet är klichéer bara uttjatade sanningar.

Därför har jag temporärt återuppstått ur min pms-grav för att förmedla följande: Hemligheten till att äta vaniljglass är chokladsås, och hemligheten till chokladsåsen är… jordgubbsaft! Detta är förutom skinka i coca cola-receptet jag en gång delade med mig av min hittills mest skamfyllda bekännelse: den godaste chokladsåsen får du till genom att smälta mörk choklad i vispgrädde tillsammans med en skopa socker, en mininypa salt och ett par matskedar jordgubbsaftkoncentrat. Så var det med det, helt enkelt.

Nu måste jag kravla tillbaka ner i mitt mörka hål. Hej på er.

/Slaktarn

Hej, det är jag igen, och jag kommer beväpnad med information: det finns en ny prenumerationsbox i stan, och den heter Kökets box!

Jag vill inte slå på stora trumman för mig själv här (eller?), men ända sedan alla de där prenumerationsboxarna där man får hem roliga nya  smink- och hudvårdsgrejer varje månad dök upp har jag tänkt på att det är klok business att göra samma sak med matgrejer. Dock: jag har alltid tänkt att jag är en person som inte uppskattar överraskningar, men det är bara ett fånigt hittepå jag anammat för att slippa erkänna att det är kontrollförlusten som är problemet. När jag för en tid sedan fick hem ett smakprov på Kökets box kan ni säkert förstå min glädje: med prenumerationsboxar möts de inkompatibla tu – du får överraskningen utan att tvingas överlämna något av din surt förvärvade kontroll. Och, bäst av allt, du får en massa nya roliga produkter att upptäcka och undersöka.

Här kommer en snabb inforuta: Kökets box är ett samarbete mellan TV4 och matsajten Köket, tänkt att ”inspirera och sätta guldkant på konsumentens vardag” med nya produkter inom mat, kök och bakning, och med varje låda följer recept och tips på hur grejerna kan användas. Värdet på varje box är 190 kronor eller mer, men har ett prenumerationspris på 129, och varje box är baserad på ett tema som är aktuellt för perioden.

Kolla här ska ni få se:

Ibland är det bäst att bara erkänna sina brister – jag är inte speciellt bra på att ställa upp grejer snyggt på det där displayiga viset – ni får ta vad som bjuds. Eventuellt duger det och ni kan se vad lådan innehåller ändå. Favoriterna kunde jag dock plocka ut och fota av lite lättare:

Vaniljsocker från Bourbon gjort på rörsocker och madagaskarvanlilj, torkade ätbara blomblad att strö över allt som behöver lite extra hjälp på vägen (sig själv?), ett smakprov på två pepparsorter från Herbaria, och sist men inte minst en slags dessertolivolja smaksatt med apelsin från Zeta (som jag i och för sig inte tycker att man behöver begränsa till enbart desserter) som genast invigdes i form av finishing touch på den hotshot jag svepte strax efter att jag packade upp boxen. Gött. Är bara förnamnet.

Slut på infostund! Tack och adjö!
/Slaktarn

Ungefär samtidigt som mina känslor för rotsellerin gick från uppskattande till uppspelta kan jag också konstatera att dess tid i rotfrukternas hall of fame är över. Om året innan var grönkålets år så var 2016 tveklöst rotsellerins – den återfanns på varenda restaurangmeny i någon form: saltbakad i tjugofyra timmar, lövtunt skuren i någon slags skogsmullecarpaccio, puréad och uppvispad med smör till ett fluff kategori glam-rustikt. Ingenting varar dock för evigt, och vår kära knöl har redan påbörjat sin resa mot den rotfruktslåda där varianter tagna ur krogtjänst håller till (looking at you, jordärtskockan).

Jag och en god vän konstaterade ovanstående häromkvällen när vi satt och klämde i oss en hemlagad middag bestående av ugnsbakad rotselleri, haricot verts i senapsvinägrett, kokt spindelkrabba med krasse och citron och en mac and cheese med tryffel och gruyere (dekadent, ellerhur?). Den naturliga följdfrågan är naturligtvis vilken av alla knölar som blir dess ersättare på restaurangmenyerna. Jordärtskockan, hur god den än må vara, är det inte. Nej, den är knölarnas motsvarighet till seinfeldlooken: det finns en tid och en plats, och jag är rätt säker på att åtminstone tiden var mitten av nittiotalet.

Obs! Bilden är ett montage

Sötpotatisen är vi alla redan stadiga vänner med, kålroten har egen akademi, palsternackan är helt enkelt för svennig och barnfamiljsvänlig, den spexiga polkabetan på tok för effektsökande. Så vad återstår?

Vi enades båda om att kålrabbin är en stark kandidat. Egentligen en kålgrönsak, men påminner om en rotfrukt som odlas ovan jord då den till skillnad från andra kålväxter består av en enda rot. Krispig och i brist på bättre ord ”fräsch”, som ett knaprigt osött granny smith-äpple. Plus: kommer både i blekgrön och violett design, minus: källorna till kålrabbins ursprung går så vitt isär att vi tyvärr går minste om historieberättareffekten, ni vet den där magiska kryddan som gör att nya produkter blir stjärnor över natt (tänk: ”redan de gamla grekerna använde sig av grönsak x som afrodisiakum”).

Potatisen ligger också bra till, enligt vår tyvärr ganska opålitliga kristallkula. Min vän, som sysslar mycket med odling, är precis i startgroparna att dra igång ett potatisprojekt där de tänker rikta in sig på speciellt utvalda delikatesspotatisar och få ut dessa till restauranger och andra som kan tänkas vara intresserade. Och, faktiskt – varför ska potatisen tas förgiven, när det finns så många sorter att upptäcka, samtliga med varierande egenskaper? Andean Sunrise tillexempel, en potatis som lämpar sig vansinnigt bra att göra puré av, är ovanlig inte minst på grund av att den endast har tjugofyra kromosomer medan de flesta andra sorter har fyrtioåtta. Den skotska körsbärspotatisen är precis som den låter: liten och rund med rött skal. Precis som man kan misstänka av dess yttre är den ganska divig, levererar bara några hekto per planta och kräver därför mycket utrymme för att få till vettig avkastning. Holländska Annabelle är smörig och nötig i smaken, och framtagen för att passa att ”tournera”, helt enkelt att skala dekorativt med en liten kniv. Som sagt, det finns en hel värld att upptäcka för den som orkar ta fram förstoringsglaset.

Slutligen vill jag slå ett slag för majrovan, och det är också den jag tror mest på som tronarvinge efter rotsellerins framgångsrika regim. Lång historia (i nordisk matkultur ”sedan förhistorisk tid”, enligt dess wikipediasida), snygg i sin vitlila prakt, och med blast och blommor som extra ätbart pynt. Lite mer timid än kålrot i smaken, vilket i sig också kan tänkas göra den mer mångsidig. Men vad vet jag – jag tillhör trots allt en av de som hela mitt liv sett förbi den stackars majrovan, låtit den tro att den är på väg att bli vald där den ligger i grönsaksdisken, bara för att sedan låta min hand treva vidare efter något mer spännande. Nu får det vara nog med det.

Vad tror ni själva på? Persiljerot? Den exotiska japanska korogin? Eller den avskräckande jättelika kassawaroten? #swedensnexttoprotfrukt

/Slaktarn