13:16 6 Jan 2017

Vatikanstaten är världens minsta självständiga stat, och i förhållande till antalet medborgare (knappa femhundra personer) har de med sina årliga sex miljoner besökare förmodligen den procentuellt mest framgångsrika turistverksamheten av alla världens länder. Turister betyder business. Det vet snabbmatskedjan McDonalds, som sedan en vecka tillbaka nu också kan kryssa av Vatikanstaten på listan över platser där de huserar – de har slagit upp portarna i en byggnad bara ett stenkast från Petersplatsen, till en månadshyra av nästan trehundratusen kronor.

Men det är långt ifrån alla som tycker att hamburgerinfiltrationen är något att hurra för. Kardinal Elio Sgreccia tycker att hamburgerrestaurangen är en skamfläck, och att dess exteriör krockar med platsens generella estetik. Maten är han inte heller speciellt taggad på: ”It does not offer guarantees for the health of the consumer, it’s food i would never eat”, sade han i en intervju i den italienska tidningen La Repubblica i oktober då nyheten om öppningen först såg dagens ljus. ”It’s a business decision that ignores the tradition of Roman cuisine”, fortsätter kardinalen.

Min enda förhoppning är att menyn på något vis ska avspegla platsen hamburgerrestaurangen ligger på. Exempelvis en McPope vore kanske på sin plats?

/Slaktarn

14:03 5 Jan 2017

Om man har dåligt minne och inga barn själv är det inte lätt att komma ihåg exakt hur stark ens önskan att äta godis kan vara när man är liten: sockret är så förblindande att man kan ta till vilka medel som helst för att komma över det. När jag gick i lågstadiet erbjöds vi elever i utbyte mot att torka alla bord och ställa upp alla stolar i matsalen varsinn pinnglass som tack för hjälpen. En vansinnigt bra deal tyckte vi, och tävlade om att få vara de två som utförde jobbet. En person jag känner som jobbar i skolmatsal berättade att de har samma system där, bara det att pinnglassen bytts ut mot ett halvt sånt där osötat oblatliknande kex, med två torkade blåbär på. Sockret, i alla fall i mer godisliknande former, har bannlysts på skolan, men barnen tycks inte ha påverkats av skiftet nämnvärt – perspektivet har förändrats och nu är de söta torkade blåbären precis lika åtråvärda som de där pinnglassarna var för mig och mina klasskamrater en gång i tiden. Jag vet, för jag har hört dem:

Fritidspedagog: Vilka torkar borden idag?
Barn i kör: JAG
Fritidspedagog: Alla kan inte torka! Du torkade förra veckan! Vilka har inte fått städa på länge?
Mindre grupp barn: JAG!!!
Fritidspedagog: Okej. Knatte, fnatte och tjatte torkar.
Knatte, Fnatte och Tjatte: YES!!!!

Det är de torkade blåbären de vill åt. De är villiga att offra allt för de torkade blåbären.

Igår när jag var i mataffären och letade efter kattmatshyllan sprang jag in i en slags godisspray. Det var inte precis så att något sötsug slog till (kan tänka mig få saker i kategorin godis jag är mindre sugen på), men vid åsynen bubblade ett minne plötsligt till ytan: minnet av hur mitt femåriga jag och min jämnåriga bästa vän var villiga att offra allt för en bit godis.

Jag hade smugglat in en slags godis på dagis. Det såg ut som ett limstift, men själva ”limmet” var i själva verket en halvtransparent hård jordgubbshistoria. Förpackningen var röd och hade ett klistermärke med flashig text som jag på grund av bristande läskunskaper naturligtvis inte kunde tyda. Jag rev bort klisterlappen och tog fram mitt smuggelgods, stoltserade med det framför de andra barnen. Minns att de flockades kring föremålet, ville veta vad det var, veta om de kunde få smaka. Det är medicin, sa jag, och det trodde de på. Plötsligt mötte jag min dagisfrökens stränga blick och förstod direkt att hon var mig på spåren. Märkligt nog såg hon bara på mig, viskade något till sin kollega, och de måste ha beslutat låta mig hållas för inget mer hände efter det. Jag fortsatte slicka på det klibbiga jordgubbsstiftet, fortsatte med mitt dumma prat om ”medicin”.

Senare samma dag konfronterades jag av min bästa vän. Det där är inte alls medicin, sa hon. Det är godis. Jag protesterade några gånger, men insåg sedan att jag var avslöjad. Lät henne smaka, varpå hon ställde ett ultimatum. Om du skaffar ett till mig så berättar jag inget för fröken, väste hon.

barnHär är vi, jag och min vän, ett par år senare första dagen i skolan (notera kepsarna).

Följande dag var dagen D. Eftersom vi var bland de äldsta på dagiset hade jag och min vän fått förtroende att, under mycket reglerade former, ta oss utanför dagisområdet då och då. En promenad till den närliggande lekplatsen, en tur till ett klätterträd trettio meter bort, sånna saker. Det enda kravet var att vi återvände bums då den äggklocka de skickat med oss ringde, alltid ställd på femton minuter. Det hade dittills fungerat mycket bra, men nu såg vi vår chans att använda dessa femton minuter av obevakad frihet till något långt mycket mindre oskyldigt än trädklättring. Vi skulle ta oss till den gula kiosken, köpa godiset, och hinna tillbaka.

Beväpnade med den tickande äggklockan och en sedan länge sparad femkrona vinkade vi adjö till vår dagisfröken vid grinden. När vi kom till korsningen vek vi av åt höger istället för att förtsätta rakt fram på vägen som ledde till lekplatsen, som var det officiella målet. I början skyndade vi oss, nästan sprang, medvetna om att tiden var knapp. Äggklockan tickade i en rasande fart, som hjärtat på en liten panikslagen fågel. När den började närma sig fem minuter kvar var vi fortfarande inte ens halvvägs, och det började regna. Började bli trötta. Vi vred tillbaka klockan till femton minuter, tänkte att det på något oförklarligt vis skulle köpa oss mer tid. Det var kallt och blött, och vi höll varandra i händerna varje gång en bil passerade. Till sist kom vi fram till den stora vägen, och långt där borta skymtade vi slutmålet. Den mytologiska gula kiosken.

Nu när jag är äldre vet jag att vägen mellan dagis och platsen där den gula kiosken en gång låg är max en och en halv kilometer. Förmodligen inte ens det. För oss, två små barn vars ben inte räckte till speciellt långa kliv, var det oändligt långt bort. Att slutligen nå fram var därför en enorm tillfredställelse – vi skulle finna det vi färdats så långt för, äntligen. Regnat öste nu ner, och det höga ljudet från bilarna som körde snabbt genom vattenpölarna på den stora vägen var skrämmande. Min vän sträckte ut sin giriga barnarm, tog tag i dörrhandtaget och ryckte. Ingenting. Jag försökte, lönlöst. Vi stod kvar en stund, ryckte vilt i handtaget och vrålade i besvikelse. Stängt. Insåg nu att vi låg illa till, att vi hade tagit en stor risk när vi gav oss iväg på det där sättet, och vi hade inte ens lyckats med vårt uppdrag.

På något vis tog vi oss tillbaka. Jag minns att jag kände mig enormt uppgiven, och nu dessutom rädd för vad vår dagisfröken skulle säga. Hon kanske skulle skälla på oss, vara arg, kanske ringa våra föräldrar och berätta om rymningen. Vi var skamsna, och våra kläder var dyngsura. I min väns stela hand låg den iskalla femkronan kvar. Vi hade offrat allt, och misslyckats.

/Slaktarn

13:19 2 Jan 2017

Det är sällan början på nya saker är så där rena och skimrande som som man föreställer sig, sådär som man hoppas. Inget vitt ljus, ingen tillhörande Hans Zimmer-musik som markerar det storslagna i ögonblicket. Istället vaknar man torr i munnen och med ansiktet stramande av fastlimmade juveler, en snarkande vän i våningssängen (!?) under och ett halvätet äpple som sängkamrat. Ett matbord storslaget dukat med smutsdisk och kandelabrar, dignande av tomma klibbiga champagneglas, shotsglas, renskrapade tallrikar och  urbrunna tomtebloss som ett plockepinnconfetti utspritt över alltsammans. Det luktar sött av gammal alkohol och från de vita prärierosorna i sina vaser, intrasslade i rufsiga serpentiner. På golvet ligger ett par prassliga silverballonger formade som siffrorna ett och sju, men tvåan och nollan är missing in action.

nyar1

Så börjar det nya året. Ingen Hans Zimmer tonsätter min början, men det gör inget för det finns gamla låtar på Spotify, och under tiden vi lyssnar slänger all gårdagens bråte i en sopsäck, fyller diskmaskinen till bredden, slänger duken i tvätten. Det gamla året slutade bland annat med mat, för hur ska man annars klara övergången? Rätt nummer två, huvudrätten, bestod av rådjursfilé, en sallad av bladtunna skivor rättika och grönt äpple, inlagd rädisa, rödvinssås, ett slags krispigt strössel av kavring, färsk körvel, och underst en puré på rotselleri. Mycket gott tillsammans, men den lärdom jag rekommenderar att du själv bär med dig är den om rotsellerin.

Rotsellerin är en ful knöl. Tung att bära, knotig och alien-lik med sina slingrande rötter som letar sig uppåt och inåt som att den är nära att implodera. När du skurit bort det yttre skalet och alla rötter är den desto lättare att hantera. Purén får du till genom att rosta bitar av skalad rotselleri i ugnen, lägg ut på en plåt och ringla över olivolja, salt och svartpeppar. Baka tills den är genommjuk på 180 grader, en halvtimme borde göra susen. Lägg bitarna i en bunke och lägg till kokt mjölig potatis – tänk en tredjedel potatis i ratio till rotsellerin. Mixa med mixerstav, blanda i rejät med smält smör och uppvärmd grädde tills konsistensen är len och fluffig. Smaka och känn efter hur det är med salthalterna, lägg till mer om det behövs.

Början på något nytt är sällan som man tror, men om slutet innehåller rotselleri kan början inte bli allt för kass. Under dess bruna knotiga yttre döljer sig nämligen något ljust och skinande rent. Gott nytt kära läsare, hoppas ni hade ett fint firande!

/Slaktarn

23:55 26 Dec 2016

Annandag jul avslutad och avklarad! Jag hittade aldrig någon gosedjurselefant, men bakom undertecknad ligger nu jobbjulmiddag enligt amerikansk-judiskt tema, grötjullunch, julbordsmiddag, släktfika, födelsedagsmiddag, juldagens sedvanliga utekväll, födelsedagslunch (extra spänning: drottning Silvia och Madeleine med svärmor vid bordet bredvid. Notreat: svärmodern drack öl. Kul ändå!), och sist men långt ifrån minst familjens årliga kalkonmiddag, som traditionsenligt alltid innehåller inslag som brödsås, extremt hög ljudvolym och engelsk plum pudding som det tänds eld på.

kalkonen

Detta betyder förutom att jag är proppmätt att det är back to business igen. Bloggskrivningsmässigt alltså. Och inte ett enda julrecept i sikte! Däremot kanske det blir spännande kåserier om smörhets och spritfri sprit, hur ämnesomsättningen slår bakut av att banta och om den gången jag åt mögligt bröd i mörkret. Vad vet jag. Vad som helst kan hända.

/Slaktarn

12:29 23 Dec 2016

Hallå på er. Lite dålig uppdatering här. Anledning: Julen! Den är så fruktansvärt stressig, till och med för den som inte deltar. Jag har åtagit mig att laga fyra av julbordets rätter, vilket egentligen inte är speciellt farligt, men kombinerat med allt annat jox (var hittar man gosedjurselefanter?! När ska man hinna städa?!) känns det lite ansträngande. Min redan julutmattade kropp sänder en tacksamhetens tanke till alla generationer hemmafruar som lagade mat tills händerna blödde. Och hittade gosedjurselefanter. Och städade.

Jag vill hur som helst påminna er alla om brysselkålen. Make the most of it! Recept och allehanda värdefull information hittar ni här.

Vi ses på andra sidan!
/Slaktarn