Kort och koncist idag, på grund av stressfesten som är mitt liv!

1. Älskar korvstroganoff! Åt det idag! Men naturligtvis inte lagad hur som helst. Fräs gul lök och eventuellt blekselleri i panna, lägg till din extremt noggrant utvalda korv och fräs den till någon slags gylleneaktig typ av kulör. Häll på vitt vin, krossad tomat, grädde. Krydda med timjan, salt, peppar, chiliflingor. Tärna ett syrligt äpple, ingrid marie-äpple kanske, och lägg i. Häll i grädde, rör om, puttra tills du inte orkar vänta längre. För veg: Byt ut korven mot halloumi skuren i bitar. I’m telling you…
2. Mycket viktigare att göra än att laga korvstroganoff: Läs den här artikeln. Den handlar om slaveriet som är regel snarare i undantag i thailändska fiskindustrin. Om företag som använder produkterna i de livsmedel de tillverkar, men som inte gör oanmälda besök hos sina underleverantörer för att se hut det står till, trots att det slagits larm om slaveri. Och maten hamnar på hyllorna på ICA.

Nu ska det sovas. Det måste också ske ibland.
/Slaktarn

Något jag tänker på orimligt ofta nu för tiden är ugnsbakade vindruvor. Kanske beror det på att jag inte har någon ugn för tillfället. Kanske bara för att det är asgott. Den rostade druvan dök upp i mitt liv i form av tillbehör till en ostbricka för några år sedan, då var de röda och klibbiga och serverades på en tung skärbräda. Efter det har den haft en dykt upp i olika sammanhang: som mörklila och mosiga i yoghurt på morgonen, brungröna klibbiga i en couscous med pinjenötter, i en sallad med smörstekta brysselkål, eller på toppen av ett berg av kött kategori gryta. Det är gott. De är dessutom fina.

Som barn upplevde jag alltid druvan som en lyx. Det var en av de dyrare frukterna i butiken, föll in i samma mentala kategori som biggarråer eller den märkligt fängslande litchin. Ibland tog jag en hel klase druvor och höll över munnen, slukade de en och en, som i en gammal renässansmålning. Det gör jag fortfarande ibland, när jag vill pigga upp tillvaron lite.

Hur gör man då? Jo, man ställer ugnen på grill. Maxad värme, högsta det går. Man tar fram en plåt, lägger ut ett bakplåtspapper. Det är viktigt det där med bakplåtspappret, sockret i druvorna blir så vansinnigt klibbigt, och är fruktansvärt tråkigt att skrubba bort från plåten. Lägg ut dina druvor för dagen, färg och form väljer du själv, men köp ekologiska då druvor det livsmedel i mataffären som oftast innehåller rester av bekämpningsmedel. Om man vill kan man lägga till något, som en kvist rosmarin eller timjan, ibland vill man ha olivolja och salt och peppar på, det beror ju helt på vad man är på för humör. Kör de i ugnen i sisådär 20-30 minuter, tills de spricker och blöder ut, blir skrumpna och svedda. Ibland vill man ha mycket rostning, ibland lite.

Och så äter du de, helst varma, till något du tycker om.
/Slaktarn

Januari är min sämsta tid på året. Jag är nog inte ensam om att känna så. Det är fult ute, fult inne. Man är trött, man är sjuk.

Man behöver piggas upp.

Så jag kom att tänka på det här receptet från Saveur som jag lagade för en tid sedan. Det är som en liten lyckoinjektion rakt in i blodet. Färgerna gör en glad, smakerna är skarpa och raka. Ingredienserna är saker som är i sin prime på vintern.

Alltså: En sallad på fileade citrusfrukter, tunt skuren fänkål och grillad bläckfisk. Stjärnan är en ganska ovanlig dressing som man lagar av en kokt hel citron (ja du läste rätt). Jag hade vattenkrasse i också när jag lagade den här salladen, men var individ gör ju som den vill. Sedan är ju grönsaks/bläckfisk-ration något att anpassa efter tycke det också.

1. Börja med dressingen. Den är jobbig och störig att göra, men det är värt det. Ta fram en eko-citron, en sån där tunnskalig variant. Tvätta och lägg den hel i en kastrull med vatten, och så slår du på plattan. När vattnet kokar tar du kastrullen av plattan och häller av alltsammans. Fyll på med nytt vatten, lägg i citronen, och upprepa hela proceduren. Sedan gör du det igen. Alltså tre gånger totalt.

Efter denna ganska psykande process tar du samma kastrull, fast tom, och lägger i citronen tillsammans med två rågade deciliter socker och 2,5 deciliter vatten. Låt allt koka upp, och när det kokar låter du det gå i tre minuter. Forsla sedan över citronen (inte vätskan) till en mixer, eller en skål du kan köra stavmixer i. Häll i sex matskedar av den sockriga vätskan från kastrullen. Mixa järnet tills det är puréat. Om du behöver använda mer av vätskan från kastrullen för att det ska bli helt smooth så gör du det. Men överdriv inte tack.

Nu tänker du kanske, puh! skönt att det här jobbiga grejen är över, men det är den inte. Ta fram en finmaskig sil och ös ner alltsammans. Pressa det genom silen ner i en skål med en matsked eller något annat verktyg du finner användbart. Och nu: dags för lite knifework. Ta fram två citroner, två grapefrukter, två apelsiner och en lime. Finriv skalet av samtliga med vasst rivjärn. Filea samtliga. Ös i allt i din citronpuré. En rejäl slatt olivolja samt lite salt och svartpeppar senare är du äntligen klar med dressingen. Resultetet blir en syrlig och besk historia som balanserats ut av socker och som får en extra kick av kryddningen. Det är annorlunda, och extremt bra.

2. Skär ett fänkålshuvud (säger man så?) så tunt du bara kan. Gör samma sak med en rödlök. Ös i allt detta i en stor skål med kallvatten och isbitar och låt stå i tio minuter. Det gör att rödlöken blir mindre stingslig och fänkålen blir krispig som sjutton. Häll av och låt ligga och torka på en handduk eller någor annat som har god uppsugningsförmåga. Ta fram din stora skål igen och använd den för att blanda fänkål + rödlök med det mesta av vinägretten du gjorde innan. Använd händerna om du får feeling. Gojsa runt. Och sen: för över allt sammans till ett stort serveringsfat.

3. Bläckfiskdags! Kul! Bläckfisk kan verka lite läskigt om man inte lagat det tidigare. Man kan välja mellan sånna där vita stora bläckfiskkroppar (brukar finas i fiskdisken då och då) och gråaktiga bläckfiskar med tentackler. De grå blir snarare rosa när de är tillagade. Rengör bläckfiskarna under rinnande vatten och skär upp i bitar ungefär som på bilden. Bläckfisk ska antingen lagas snabbt och svinhett eller långsamt på låg temperatur. Till denna rätt gör vi på det första viset. Hetta upp en grillpanna eller en gjutjärnspanna tills den är riktigt varm, låt den gärna stå i några minuter. Lägg i din bläckfisk, och håll inte på och rör runt. Den klarar sig själv. Du kommer se när den är klar, den blir otransparent i färgen och krullar ihop sig. Det tar några minuter bara, kanske 3-6. För över bläckfisken till salladen, häll över resterande dressing och krydda med mer svartpeppar och flingsalt. Ät omedelbart!

Kära människor. Som jag nämnt en gång tidigare arbetar jag ibland i ett skolkök. Ett sådant skolkök som är lite mer ambitiöst, ett sånt som har sjutton olika sallader varje dag. Ett sånt som rostar butternutpumpa i ugnen och serverar med citronvinägrette. Det är kul. Jag vet inte så mycket om barn och deras matvanor, men när jag jobbar där lär jag mig bit för bit. Jag lär mig att sweet chilisås är den nya ketchupen, och att barn älskar stekt potatis. Och så lär jag mig att de älskar lax.

Exempel: Jag ägnar mig åt att fylla på någon grej som tagit slut. Två flickor som går i tvåan dyker upp och ska äta lunch.

Person 1: Vad är det där!
Person 2: Det är fisk!
Person 1: Jaha fiskgryta! Jag älskar fiskgryta jag ska ta det.
Person 2: Jag med fast jag älskar lax mer än sån här fisk.
Person 1: Jag älskar lax.
Person 2: Mmmm jag vill ha det!

Även vuxna verkar älska lax. I början av 2015 publicerade livsmedelsverket en lista över de tio mest populära livsmedlen i Sverige. Vår gode vän laxen kom på plats nummer tre. Även jag älskar förstås lax, då jag är (en fiskätande) människa. Jag älskar att den är så fet och go. Och så älskar jag den för att den är så god damn mångsidig.

Jag tänkte nu öppna ännu en dörr för visa laxens oändliga repertoar.

Igår lagade jag en rätt som är ett återkommande inslag i middagsrepertoaren. Det är lax som marinerats i miso (misopasta uppblandad med lite vatten som man slaskar på sin fisk), för att sedan halstras snabbt som ögat, den ska absolut inte genomstekas, och därefter rullas i rostade sesamfrön. Laxen skärs upp i små sashimiartade bitar som läggs upp på ett stort fat och överöses med mängder av krasse, och så äter man upp allt tillsammans med hoisinsås och någon grönsak man tycker om, och kanske sushiris. Får man över av laxen tycker jag att man ordnar sig en god skål sobanudlar dagen efter, som gärna får innehålla savoykål och buljong med miso. Och så lägger man laxen högst upp.

/Slaktarn

Många har endast en referenspunkt rörande minestronesoppa, och det är den som serverades i skolbespisningen. I min skola var det pulversoppa med en ljust röd färg i vilken det simmade runt små kuber av grönsaker och spaghettistrån som brutits till småbitar. Vi fyller på den referenslistan nu, för minestronesoppan förtjänar upprättelse.

Så här då. Minestrone är ett namn som utvecklats ur de italienska orden minestra (soppa) och minestare (att servera). Det blir alltså något i stil med ”soppan som serveras”. Inte så informativt. Men, det som går att utläsa från detta är alltså att ursprungslandet är Italien, och att detta är en vardagssoppa i vilken man kan slänga i lite vad som helst. Alla recept på minestrone kan således ses som pekpinnar snarare än lag. Vad man har i beror ju helt på vilka grönsaker som är i säsong för stunden, om man vill göra den vegetarisk eller vegansk, eller om man är sugen på att ha i något särskilt just den dagen.

Gemensamt för samtliga recept som cirkulerar ute i världen är dock att soppan inte ska redas (redas = inget förtjockningsmedel i – med det menar jag typ mjöl eller maizena), och att den ska innehålla mängder av grönsaker, ganska ofta morot, lök och selleri, och gärna bönor. I övrigt finns som sagt få regler, det är inte ens skrivet i sten att det måste vara pasta i. Det kan lika väl vara ris. Kort sagt, en alldeles utmärkt vardagsrätt, i vilken det också finns svängrum för extravaganser.

Hur lagar man den här rätten då? Vi går igenom händelseförloppet.

1. Ta fram en stor gryta. Ju större desto bättre. När man gör sån här soppa behövs det lite svängrum. Om du har lök i kör du den på låg värme i lite olja tills den blir transparent. Lägg sedan till dina övriga grönsaker, men spara bönor och eventuellt kål och/eller bladgrönsaker till senare. Låt dessa bli mjuka utan att ta färg.

2. Häll i buljong. Du väljer naturligtvis själv vilken typ av buljong. vanligast är grönsaks- eller kycklingbuljong. Utöver detta tillsätter du krossade tomater (har för övrigt aldrig fattat det där med ”krossade”? så hetsigt, hackade är rimligare) och kanske lite mer vatten om det behövs. Vill man så kan man också slänga i ett glas vin. Höj värmen och koka i några minuter.

3. Sänk värmen igen, tillsätt dina nogrant utvalda bönor (jag gillar vita bönor i detta) och resterade grönsaker. Krydda efter smak med salt och peppar, och ha gärna i fler kryddor, tillexempel oregano och (färsk) basilika. Låt alltsammans sjuda i en halvtimme eller så.

4. Någon gång i sluttampen måste du ta ställning till det här med pastan och riset. Vilket ska du ha? Väljer du pasta kan du koka den separat och ösa i en näve i varje individuella skål, eller också lägger du frankt ner pastan i soppan och kokar den till al dente.

5. Snygg touch efter att man hällt upp i skålar: färsk basilika, riven parmesan, en skvätt olivolja, nymald svartpeppar.

Förslag på vad man kan ha i: Stjälk- eller rotselleri, alla sorters rotfrukter, potatis som skalats och skurits i bitar, lök av allehanda slag, alla sorters kål (min favorit är savoy- eller grönkål), alla sorters bönor, kikärtor, kyckling, rökt sidfläsk (detta ska såklart köras i olja i början), zuccini, haricot verts, bladspenat, vitlök, persilja. Och säkert tusen andra saker. Ett annat alternativ är att bara göra en hederlig gammal googling efter recept och följa det.

Jag lagade minestrone för några dagar sedan. Försökte ta en bild på skapelsen för att visa upp, resultatet ser ni ovan. Tyvärr, som jag redan beklagat mig över några gånger, är mina matfototalanger fortfarande bristfälliga, så låt er inte avskräckas av min inkompetens.

/Slaktarn