God mat, men skulle även kunna fungera som en slags ny version av sten/sax/påse? Som en vän klokt påpekade: kanske är alla bra maträtter en version av det, en slags lek med textur som resulterar i vinna eller försvinna.

/Slaktarn

Jag har begått ett dåd. Bakat kakor. Det hör verkligen inte till vanligheterna, och nu känner jag att jag vill dela med mig av processen, dels på grund handlingens sällsynthet, och dels för att de blev så satans goda. Jag vill också ta tillfället i akt och påpeka att jag för ovanlighetens skull ansträngt mig lite gällande fotograferandet – som ni ser har jag tagit fram en rutig kökshanduk och försökt få till något av ett ”kakstilleben” på den. Testat olika formationer (stapla? nonchalant slänga fram?). Jag ger resultatet av ansträngningen ett medelbetyg, men naturligtvis förtjänar jag även A for effort, som det brukar kallas.

Till detta projekt kommer du att behöva en matberedare. Och en ugn. I övrigt är det inga konstigheter.

Plocka fram:
2,75 dl havregryn
2,5 dl vetemjöl
En halv tesked bakpulver
En halv tesked bikarbonat (Erkännande: jag struntade i det. Hade inget hemma. Det gick fint ändå.)
1,5 dl råsocker
100 gram mörk choklad i bitar
115 gram mjukt smör
Ett ägg
En näve hackad sötmandel som rostats i torr panna
Valfritt: en rejäl nypa flingsalt

Gör sedan detta:
Häll alla torra ingredienser samt blockchokladen i en matberedare. Kör tills det ser ut ungefär som sand. Ta fram en bunke och blanda däri ägg, smör och nötter. Blanda sedan ner din sandiga mix med en träslev eller *kroppens egna träslevar*, händerna. Ta fram en plåt och lägg på bakplåtspapper, och skrid sedan till verket med att forma kaksmeten till bollar. Tänk typ valnötsstorlek. Lägg på plåten och platta till, och så kör du de i ugnen på 190 grader i tio minuter. Varken mer eller mindre!

Tips: Maximera upplevelsen genom att konsumera kakorna tillsammans med ett stort glas Oatly.

/Slaktarn

Den period av oroväckande låg matlagningslust jag gått igenom verkar äntligen lida mot sitt slut. Den hundraåriga matvintern åsido har jag försiktigt börjat fippla lite, enkla saker. Det som exalterar mig mest just nu är märkligt nog det mest basala, som att slabba ihop en fransk senapsvinägrette till exempel. Eller pressa juice av diverse citrusfrukter. Vid de tillfällen jag närmat mig spisen har det varit för att laga pastarätter. Inga långkoksaktiga saker, utan snabb släng ihop-pasta. Några få ingredienser och sen upp på ett jättefat, gott och mättande, tack och hej.

Tänk en spaghetti med körsbärstomater och sardellsmör. Det är sannerligen inget att skryta med arbetsinsatsmässigt, men det är gott och tar nästan ingen tid alls.

Aktionsplan:

1. Koka spaghetti! När den nästan är klar, skopa upp en kopp av kokvattnet och ställ åt sidan. Låt inte spaghettin gå för länge. Tuggmotstånd är bra.
2. Hetta upp en panna till medelvärme och lägg i en rejäl (alltså RE-JÄL!) bit smör. Smält ner, men låt inte smöret ta färg. Hacka ner vitlök och lägg i, och sedan fiskar du upp några sardeller ur sitt tajta lilla konservfodral och hackar dem till småbitar, lägger ner dem i smöret och ser på när de magiskt löses upp och blir till underbar arom. Alltsammans under slö men behaglig omröring.
3. Dela dina körsbärstomater, pluspoäng om du hittar tomater i olika färger, och lägg ner i pannan. Salta, peppra. Mycket peppar. Och så låter du tomaterna mjukas upp under sporadisk omröring i sisådär tio minuter.
4. Slutligen, ös ner spaghettin i såsen tillsammans med kokvattnet du ställt åt sidan tidigare, rör om och låt stå i ett par minuter. Eventuella örter är naturligtvis välkomna också.

Jag säger det nu och aldrig mer igen: Gott!!!
/Slaktarn

Midsommarafton idag! Är det något vi ska uppehålla oss vid? Nej, det ska vi inte!

Istället riktar vi blickarna mot något helt annat: iskaffe. Jag vill berätta om denna nyfunna kärlek
för er, men insåg när jag nu började skriva ned kärleksförklaringen att jag inte bara kan förvänta mig att ni som läser ska acceptera denna information utan något att vinna på det. Mitt förslag är att vi gör ett byte: ni lyssnar till min serenad och vinner genom detta ett recept och lite iskaffehistoria.

Jag har länge hållt fast vid idén om iskaffe som en lite gimmickig och mindre smakfull version av vanligt varmt kaffe, likt en gammal envis gubbe har jag haft en bild av att endast amatörkaffedrickare förnedrar sig med att beställa ”iced caramel frappuccinos” och annat i samma kategori. Men tänk! Denna gamla hund har nu äntligen lärt sig sitta, och där den slagit sig ner har den upptäckt två saker: det ena är att iskaffe är gott och tillfredställande att tillreda, och det andra är att det känns till och med lite… lyxigt?

För några dagar sedan installerade jag mig i ett litet hus vid havet, fortfarande i Spanien. Idag är min sista dag här innan jag reser vidare till Paris. Det är varmt, varje dag minst trettio grader, och dieten anpassas därefter. Samtliga kylda drycker står högt i kurs, vi blandar till våra favoritdrinkar, pressar juice av olika citrusfrukter, avnjuter coca-cola precis så som den sig bör (scenografi: bekväm stol skuggad av fladdrigt ljust tyg, drycken serverad med mycket is och citron). Enligt denna anda har även temperaturen på den dagliga dosen kaffe sjunkit kraftigt. Rimligt, tänker jag, för när jag läser om dryckens påstådda ursprung hänvisas jag till sent 1800-tal i Algeriet och en dryck kallad mazagran, vilken tillreds av kaffesirap blandad med vatten, och hävdas ha fått sitt namn det algeriska fort med samma namn som 1837 tillföll fransmännen. De franska soldaterna återvände till hemlandets huvudstad, och såsmåningom började parisiska kaféer servera stark espresso hälls över is i höga smala glas och referera till detta som café mazagran.

Låt oss återvända till modern tid, närmare bestämt förra veckan. Eftersom jag i största
allmänhet tycker det är tråkigt att stå med decilitermått och annat oinspirerande har jag
höftat mig fram till en version som känns tillfredställande. Det är en okomplicerad anrättning som inte kräver mycket av den som sköter tillredandet. Fyra enkla steg, så är du i hamn.

1. Brygg en kanna starkt kaffe. Helst espresso.

2. Söta kaffet efter preferens. Mycket, lite, eller inte alls. Jag tål inte socker i varmt kaffe, men i kyld version är det för mig närmast obligastoriskt. Pekpinne: använd socker. Inte honung, stevia eller annat dravel. Fundera också kring potentiell smaksättning. Jag har testat med kardemumma, vanilj, till och med apelsinskal. Det är trevligt att syssla med, men enkelhet är trots allt ett vinnande koncept av en anledning – det blir godast. Gör som du behagar, men gå inte överstyr.

3. Häll upp i isformar, ställ in i frysen över natten.

4. Morgonen efter kliver du naturligtvis ur sängen mycket ivrig, och vilken tur då att proceduren som följer är så vansinnigt kvick: ploppa ut ett gäng kaffe-iskuber i ett glas, häll på mjölk. Vänta några minuter, och så hugger du in. Piece of cake.

/Slaktarn

PS! Relaterad läsning: kärlekshistorien mellan kaffe och lime

Frikadeller. Jag skulle bjuda på det, pasta och frikadeller i tomatsås. Personen som skulle äta maten hade en tydlig bild av vad frikadeller var, och i hens hjärna var det något äckligt man åt ur konservburk på festival. Det betyder tyvärr att den här personen gått miste om ett helt liv av frikadellätande, åtmonstone dittills. Det betyder också att om det finns en person som har denna skeva bild av frikadellen så finns det förmodligen flera.

Vad är det då för grej, den här frikadellen. Är det något att ha? Svaret är naturligtvis ja. Definitionen av en frikadell är, om jag nu inte missat något väsentligt, att det är en köttbulle som inte stekts, utan kokats. Och koka saker kan man ju göra i lite vad som helst, bara det är tillräckligt rinnigt.

Man kanske rullar sina frikadeller av sån här hönsfärs, kryddar med mycket svartpeppar och oregano, och så lägger man försiktigt ner dem i en rinnig tomatsås man trollat fram genom att svetta ett mindre berg stjälkselleri, lagt till vitlök efter tycke, hällt i rejält med vitt vin som fått bubbla på en aning, och sedan passerade tomater. Och sedan förstås kryddat, med salt, en nypa socker, svartpeppar och vad man nu har lust med. Chiliflingor eller mer oregano kanske, vad vet jag.

Något som oavsett är betydligt mycket mer harmoniskt än valfri mindfullnessövning är att sjuda frikadellerna på låg värme i såsen, och långsamt och försiktigt vända runt dem. Det är därför en mycket bra rätt att laga om man känner sig vilsen och otillfredställd. Sedan blanda med pasta och riva parmesanost över alltsammans. Får man ett ryck kan man ju också hälla upp alltsammans i en ugnsform (förutsatt att man har rigatoni eller liknande och inte spaghetti) och göra en pastagratäng av det hela.

/Slaktarn