Sedan urminnes tider har de lärde tvistat samma fråga: vad ska jag laga för middag ikväll? Och dagen efter det? Och alla andra dagar som följer? Det är inte så lätt att vara påhittig hela tiden, men det är därför sånna som jag finns och kan berätta för dig att det åtminstone då och då kan vara halloumi tikka masala.

Den som orkar med att googla ”tikka masala” får upp en miljard recept. Det finns säkert bättre och sämre varianter, och vem vet var receptet jag tänker dela med mig av hamnar på skalan, men det roliga med sån här mat är egentligen att se receptet mer som en skiss och härja runt lite med det, testa sig fram med kryddmängderna (läs: använda näsan och smaka på maten ofta medan du lagar). För hur kan jag vara säker på att dina kumminfrön är lika aromatiska som mina? Du kanske måste ha i lite mer än vad jag hade. Hur kan jag veta att din halloumi har samma sälta som den jag använder? Det kan jag inte! Alltså kanske du måste axla en del av ansvaret själv. Men ansvar är kul, och misslyckanden gör för det mesta att man utvecklas. Det finns således inget att förlora på att vara lite gutsy.

Men, detta sagt: vissa dagar orkar man kanske inte ens orkar borsta tänderna innan man går och lägger sig, så hur ska man då orka vara gutsy med kryddor? De dagarna lägger du improvisationerna på hyllan och bara följder receptet. ”Rutiner är frihet”, som min mamma brukar säga.

Halloumi tikka masala (4 personer)

1. Börja med att sno ihop en liten marinad till din halloumi (ibland skiter jag i det och bara försteker den som den är så att den får fin färg, och har i marinadkryddorna i såsen istället, men nu låstas vi inte om det): Blanda 1-2 deciliter syrlig yoghurt, 1 matsked garam masala, en matsked malda korianderfrön, en rejäl nypa salt, och en ännu större nypa svartpeppar. Skär 500 gram halloumi i kuber, lägg i marinaden och blanda runt. Låt stå kylt i någon timme, sedan steker du bitarna på medel/hög värme tills de ser snygga ut och luktar gott. Lägg tillbaka i eventuell kvarvarande marinad och ställ åt sidan.

2. Steg nummer två: såsen! Första momentet är att hacka lite grejer. Två gula lökar i stora bitar, två vitlöksklyftor i små bitar, en ordentlig bit skalad ingefära (tänk dubbla dina tummar) i minimala bitar, och om du vill: färsk röd chili. Jag föredrar att dra på ordentligt med ingefära istället och få hettan därifrån, men smak som bak. Andra momentet är att fräsa det du hackat. Börja med löken, kör den på medelvärme tills den är transparent, och lägg sedan till resten.

3. Vid sidan om detta har du under tiden rostat dina torra kryddor i en torr panna: en halv tesked spiskummin, en tesked kumminfrön, en halv tesked gurkmeja, en matsked bockhornsklöver, och ett tiotal hela gröna kardemummakapslar som du gett en hyfsat oambitiös bankning med mortelstöten. Medelvärme gör susen, de ska inte brännas. När de börjar dofta gott är de klara.

4. Blanda nu ner kryddorna i lökmixen, och tillsätt ett par ordentliga matskedar tomatpuré. Hög värmen och se på när tomatpuren lider i värmen medan den mörknar. Häll sedan i en burk krossade tomater (400 gram) och låt bubbla upp. Tillsätt salt, en knapp tesked eller så, och en matsked socker. Avsluta med att hälla på tre deciliter vispgrädde, sänk till låg/medelvärme, låt sjuda runt tjugo minuter.

5. Kontrollera att konsistensen är som du vill, är kryddningen som du vill? Om det är för torrt tillsätter du lite vatten. Vill du så mixar du alltsammans slätt i detta läge, men det är inte nödvändigt och enligt mig inte ens att föredra. Ös nu i halloumin och blanda runt. När den hettas upp i såsen uppstår en slags underbar ostmagi: krispig och smakrik på utsidan tack vare sin marinering och stekning tidigare, men mjuk och halvsmält på insidan. YES.

Jaha, så var du i hamn. Servera varmt, eventuellt med yoghurt- och myntasås men definitivt med basmatiris och mangochutney vid sidan. Sen äter du! Som om det inte fanns någon morgondag då du måste komma på något nytt att laga till middag!

Vad har ni läsare för tikka masala-trix och knep? Jag vet nog att ni sitter på ett berg av visdom.

/Slaktarn

Kanske var det för att jag på senaste ägnat mycket tid åt att kolla på The meat show på Eaters youtubekanal och genom detta liksom fått smak för allt som rör amerikanska, och då framförallt judiska, deli-mackor. Kanske var det för att jag var bakfull och hade ett trängande behov av syrliga pickels och fettiga umamibomber. Kanske råkade dessa båda faktorer sammanfalla vid en perfekt tidpunkt, vilket resulterade i en perfekt rätt precis när jag behövde den som mest.

Vi talar om en macka. Färsbiffar som steks och skivas upp och landar tillsammans med karamelliserad lök  på en skiva rostbröd. Men inte bara det: vi har även surkål, saltgurka, senap, majonnäs, smält ost och körvel att tacka för denna skapelses storhet.

Vad kallar man en sån här då? Det är ju en slags variant på en reubenmacka (pastrami eller corned beef, surkål, ost och så kallad russian dressing mellan skivor av rågbröd), men att kalla det för en reuben vore fel. Det finns likheter med en hamburgare, men inte heller det är korrekt. En ”beef patty melt” (älskar man inte allt som heter något med ”melt”?!) skulle kunna vara ett rimligt namn, men det vore skoj att använda sitt förstaspråk ibland också. En färsbiffmacka med pickles? Låter inte alls lika gott. En delimacka x-tra allt? Vi närmar oss. Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost? Det blir bra.

Delimacka x-tra allt med surkål, biff och smält ost

Den här mackan har många komponenter, men är egentligen inte speciellt tidskrävande. Det du behöver börja med är att göra biffarna, steka dem och lägga dem åt sidan. Följ upp med att karamellisera lite gul lök och lägg även den åt sidan. Sedan lägger du ner brödet i det där glossiga feta slafset som finns kvar i stekpannan, och ser på medan det absorberar dessa livets näktar och blir gyllene.

På brödskivan monterar du sedan din macka i ungefär denna ordning: Ett lager stark senap, några skivor saltgurka, majonnäs, ett berg av surkål, en köttfärsbiff som du skurit upp i skivor, och en skiva ost (jag använder naturligtvis knallorange plastost, då det är mitt stora guilty pleasure här i livet).

Moment nummer tre är att se till att osten smälter, och det gör du genom att placera dina mackor på en bakpappersklädd plåt och skjutsa in dem i ugnen några minuter. Om du är riktigt proffsig är ugnen redan varm då du strax innan du började med mackan tillagat ett lass pommes frites med hjälp av den. Pommes frites är nämligen det perfekta tillbehöret till vår extra allt-macka.

När osten smält tar du ut mackorna och avslutar dem med ytterligare senap, ett till berg av surkål, och sist men inte minst en liten skur av rostad lök (mer karamelliserad lök går också bra, men man gillar ju lite knaprighet, am i right?), och högst ut på detta berg av goda saker: ett par kvistar körvel. För att det är gott, och för att det är snyggt. Vi är ju inte barbarer.

Jag tänker ge er tre mycket simpla minirecept här. Det ena är på biffarna, det andra på köttfritt alternativ, och det tredje på pommes fritsen. Ni har säkert egna välbeprövade varianter på att laga det, men om det saknas kan du följa dessa.

Biffarna
400 gram köttfärs (ger 4 biffar)
Ordentligt med nymald svartpeppar
En tesked salt
Ett par matskedar ketchup (ja, ketchup, se inte så dömande ut)
Och om du har hemma: några droppar liquid smoke

Lätt som en plätt: lägg samtliga ingredienser i en bunke, blanda runt ordentligt, forma fyra lika stora biffar. Stek, helst i gjutjärnspanna, tills de fått fin yta. Sockret i ketchupen bidrar till att göra de extra vackra, håll koll bara så att de inte bryner på för mycket. De är klara när de ser jättegoda ut och du ser att de börjar släppa ifrån sig vätska, de brukar liksom bilda en liten sjö ovanpå sig själva. Ta den då från pannan och lägg åt sidan. Skiva när de svalnat en aning.

Portobellosvamp istället för biffar
Jag kan inte låtsas som att den här mackan inte är godast i sitt orginalutförande, men att byta biffen mot portobellosvamp är, 1: bättre för alla, och 2: billigare. Och vem ogillar egentligen portobello? Ingen. Om den inte är helt sjuk i huvudet. Så här gör du: Ta stjälkarna av svamparna, lite beroende på storlek kan du tänka en per macka. Lägg i en bunke tillsammans med samma ingredienser som om du skulle lagat biffarna, men ta endast hälften av saltet och lägg till en matsked ljus soja. Finhacka en klyfta vitlök och släng i den också. Blanda runt ordentligt och låt stå i någon kvart. Stek i gjutjärnspanna på medelvärme tills svampen är genomlagad.

Pommes frites i ugnen
Här kommer två potentiellt upprörande fakta:
1) Jag lagar pommes frites ungefär som om de hade varit klyftpotats. Ingen fritös och inget kladd, skönt och enkelt hemmakocksbeteende.
2) Jag använder oftast bara nån random potatis (den fasta sorten, ej den mjöliga) när jag lagar, och säkert finns det mycket att säga om den saken, men det är ingen jag har lust att säga nu (den som verkligen vill nörda ner sig i pommes-träsket läser den här artikeln från Serious Eats istället!).

Så här gör du: För två nätta sidoportioner pommes behöver du runt 600 gram potatis. Skär dessa i stickor, du vet själv bäst vilket format du tycker mest om, och lägg i en bunke. Häll på en halv deciliter rapsolja, några ordentliga nypor flingsalt, gör några drag med svartpepparkvarnen, och sist men inte minst: panko! Mycket panko! Det blir krispigt, frasigt och snyggt. Allt du vill ha. Vill du så kan du addera andra saker, som örtkryddor. Timjan, rosmarin eller vad sjutton du nu föredrar. Blanda runt alltsammans och lägg ut på en bakpappersklädd plåt. Fördela så utspritt du kan, de vill ha så lite kontaktyta med varandra som möjligt. Kör i ugnen på 180 grader i tjugo minuter. Ta ut och blanda runt dem halvvägs in. När de är klara lägger du ut dem på lite papper för att bli av med överskottsoljan. Sedan: ät.

Mina vänner, det var detta om detta. Vi ses snart igen och diskuterar något annat spännande.
/Slaktarn

Raggmunken har en stor fanbase, men det tenderar att vara en nostalgiskt lagd skara som när de ser rätten på en restaurangmeny på det lokala lunchhaket lyckligt och med höjda ögonbryn säger Nämen, raggmunk! Det brukade alltid min mormor laga när vi var små, men som aldrig skulle komma på tanken att laga det hemma själva en standardkväll i det så kallade vardagspusslets våld. Varför är det så? Sluta tjuta över restaurangmenyer och ta saken i egna händer.

Snabblektion i raggmunksmakeri: Riv åtta stora potatisar och pressa ur så mycket av vätskan som du orkar, blanda ner i en mix av två ägg, två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och en nypa salt, och gärna också en skvätt smält smör. Stek i ännu mer smör, och servera enligt tradition tillsammans med rårörda lingon och stekt fläsk (bacon från undersåkers exempelvis, fruktansvärt gott och värt varenda krona). Vill du vara som jag så gör du en coleslaw också, på spetskål, äpple, morot, majonnäs, lite lönnsirap, salt och peppar och äppelcidervinäger. Lätt som en potatisplätt.

Här kommer inspirationsbilder för att få dig på rätta spåret:

/Slaktarn

I högstadiet hade vi en musiklärare som hette Karin. Karin hade ett år kvar till pensionen, och var tyvärr den typen av lärare som lyckades ta all eventuell glädje ur ämnet hon undervisade i. Jag själv var inget musikaliskt underbarn, lyckades väl på min höjd ta ut ackorden till Shoreline på gitarr (den enda låt som motivationen räckte till), men jag hade förmodligen kunnat ta mig i alla fall en Broder Daniel-låt längre med rätt typ av motivation från lärarens håll. En dag kom vi till lektionen och möttes av nyheten att det hade blivit dags för oss att skriva varsin raptext. ”Alla kan inte sjunga”, sa Karin, ”men alla kan rappa!”. Jag, som var av övertygelsen att alla inte alls kan rappa och definitivt inte jag själv, lämnade aldrig in någon raptext. Julia har inte lämnat in sin rap-text! stod det skrivet i arg röd bleck i anteckningarna vid kommande utvecklingssamtal, vilket triggade ett oväntat fniss hos både min klassföreståndare och min mor. Den enda lärdom jag fått ut av det experimentet var en liknande läxa inom matlagandets ädla konst: Alla kan inte laga mat, men alla kan wrappa.

Tunnbrödswrap med renskav, potatis, spetskål och pepparrot

Ja, ännu ett recept med renskav. Inspirerad av den grovt modifierade kålpuddingen på Agrikultur uppstod denna wrappade version plötsligt en eftermiddag då jag stod med en näve kokta potatisar som blivit kvar från kvällen innan och undrade vad som skulle hända härnäst. Det går att göra det enkelt för sig med den här wrapen, men det är alla små extrainsatser som gör den riktigt fin, så varför inte klämma i från tårna?

1. Skär spetskål i stora bitar och lägg i en ugnsfast form. Blanda i en liten kastrull en stor matsked messmör (gammeldags version, inte den ”med smak av vanilj”…) och en deciliter vatten. Salta och peppra ordentligt. När blandningen smält ihop och bubblat upp häller du den över spetskålen, ställer in alltsammans i ugnen och bakar på 200 grader i femton-tjugo minuter.

2. Hetta upp en stekpanna och stek en stor gul lök i smör. Tank wrapvänliga bitar, båtar eller halvmånar alltså. Lägg i din renskav och gör det man gör med renskav: stek, skrapa av, vän, stek, skrapa av. Repetera tills allt är skavt. Om du har en liten slatt vitt vin är det en bra idé att hälla över det nu, men salt och peppar är obligatoriskt. Ställ åt sidan.

3. Skär upp dina kokta potatisar och bered dig på att wrappa! Bröd väljer du naturligtvis själv, det finns oerhörda mängder goda flatbröd där ute i världen, men den som inte får tag i annat nöjer sig med mjukt tunnbröd. Förutom renskaven, potatisen och den messmörsbakade spetskålen lägger du till rosésallad (god att ha i för sin lite bittra smak) och rårörda lingon, samt ordentligt med riven pepparrot och avslutningsvis några pimpinetta små körvelkvistar.

Kan inte hålla mig, måste skriva det: It’s a wrap!

/Slaktarn

Vissa människor blir som galna när de pratar om chilisås. Det är som en religion för dem. Det finns alla nivåer: från ordinära men hängivna sriracha-lovers till fullfjädrade chilihorders, sånna som köper chilifrukter av allehanda slag i bulk och gör stor sak av att känna till de mest obskyra sorter och deras egenskaper, och som tänker på chilisåstillverkare på samma sätt som Björn Ranelid tänker på kvinnor. När den här bloggen en gång i tiden startades gjorde jag ett försök att begripa hur det kommer sig att some like it hot, inte minst på grund av att jag samtidigt hyrde en lägenhet i Bangkok under några veckors tid och varje dag förde en kamp på liv och död mot impulsen att stoppa en brandsläckare i munnen efter att ha ätit. Härliga tider.

På grund av det stora engagemang så kallad hot sauce uppbådar finns det såser i mängder att botanisera bland för den som vill. Är man ännu mer nyfiket lagd kan man göra egen. Det är enkelt, roligt och det händer konstiga saker med kroppen under tiden – ungefär som en helt vanlig fredagskväll alltså.

Slaktarns hot sauce

Det går bra att använda nästan vilken röd chili som helst till det här, men de bör vara torkade och av en sort du tycker särskilt mycket om. Är du en riktig paragrafryttare går du och skaffar dig ett lass chile de arbol, för det är den sort jag använder i mitt recept. Chile de arbol har små röda lätt böjda frukter som är mycket goda, och ligger väl på något slags medel i styrka. Men, som sagt: det roliga med att göra sånna här såser är att exprimentera, och tycker du att färsk röd pimentochili förstärkt av ett par bulliga små habaneros är vägen till lycka så bör du följa den – jag erbjuder dig med mitt recept endast en (om än mycket väl uttänkt och fantastiskt god) skiss.

Använd:
100 gram torkad chile de arbol
5 skalade vitlöksklyftor
Ett par teskedar salt
5 deciliter vatten
1 deciliter äppelcidervinäger

Gör:
1. Plocka bort stjälkarna från dina torkade chilifrukter. Lägg chili och vitlök i en skål, koka upp vattnet och häll det över dem. Täck för med plastfilm och låt stå i minst tre timmar. Häll sedan av vattnet och lägg det som återstår i en matberedare eller mixer (att inhalera ångorna av detta är spännande och lite obehagligt, passa dig om du är en mes).
2. Lägg till övriga ingredienser och mixa tills du har en slät sörja. Unna dig sedan en stund att njuta av färgen på det du skapat, den är fantastisk och bör inte ignoreras.
3. Nu till något mycket viktigt: lagring och fermentering. Häll över såsen i sterila glasburkar (med sterila menar jag i mitt fall burkar som kommer direkt ur diskmaskinen och som jag inte hållit på och kladdat på/i) och tillverka ett slags provisoriskt lock av hushållspapper som hålls på plats med hjälp av en gummisnodd. Jag är egentligen är osäker på om detta är viktigt, men det känns bra och det håller eventuella inkräktare borta. Efter en vecka i ett mörkt utrymme kommer såsen att ha ändrat textur, den blir liksom porösare, men framförallt ha en annorlunda smak.  Om den från början är skränig, fruktig och uppmärksamhetssökande blir den sedan djupare i smaken, inte lika stark och bjärt men med mer bredd. Båda varianterna har sin charm, men lagringen gör den enligt mitt tycke godare. Och det är ju alltid något att eftersträva.
4. För över i mindre steriliserade flaskor eller burkar (eller varför inte sånna här klämflaskor!). Det är klokt att göra mycket på en gång, för så länge du håller allt rent och fint så håller såsen i uppåt sex månader i rumstemperatur.

Det återstår bara en sak för min del, och det är att säga VAR-SÅ-GOD. Varsågod för denna informationsskatt, förvalta den väl och ha så roligt!

/Slaktarn