Suck, dagen har kommit då jag blivit brädad utseendemässigt av en kaka. På plussidan: jag har bakat den med mina egna små händer, vilket i sammanhanget ändå måste räknas som någon form av vinst. Bakverket i fråga är en sockerkaka bakad på brynt smör och kesella, vars största usp ligger i smaksättningen: citron och blå vallmofrön. Alltsammans krönt av en rinnig citronglasyr och ännu mera vallmo. Satan satansson säger jag bara.

Inspirationen till detta dåd kom då jag uppsökte årets första uteservering i avsikt att öka på blodsockerhalten. Jag och mitt sällskap beslutade oss att dela på några olika bakverk, och efter att ha utsett en slags knäckig ingefärsruta och en syltkaka (gammal favorit) stod valet mellan en vallmoprickig bit sockerkaka och en kletig sak med misstänkt chokladaktigt utseende. I vår obeslutsamhet rådfrågades kvinnan bakom disken, och när hon entusiastiskt förklarade att chokladkletet var ”glutenfritt, sockerfritt och bakat på dadlar, nötter och kokosolja!” var saken biff. Vallmokakan visade sig tyvärr vara torrare än beräknat, vilket absolut drog ner betyget en aning, men tanken var ju rasande god och således ett kakkoncept med stor förbättringspotential.

En googling senare fann jag att orginalreceptet tycks härstamma från Rosendals trädgårdskafé, men jag är ju en kreativ människa som lider enormt själsligt av att inte få utlopp för min experimentlusta, och därför har jag modifierat (förbättrat, tänkte jag skriva först, men man har väl nån slags humble pie i magen?) deras recept. Resultet: harder softer, better, faster, stronger. Släng dig i väggen, Martha Stewart.

Sockerkaka med kesella, brynt smör, blå vallmofrön och citron

Först, frågestund. Du har två frågor: varför brynt smör, och varför kesella? Angående smöret är svaret att brynt smör är det godaste som finns, och som komponent i en sockerkaka ger det en extra smakdimension som är lite knäckig och liksom nötig. Nötigheten passar just i det här fallet särskilt bra, eftersom vallmofrönen sitter inne med samma superkraft. Gällande inslaget av kesella kan jag bara säga att det är är en konsistensfråga, det blir saftigare. Gott så. Då börjar vi.

Du behöver:
150 gram smör
3 ägg
2,5 deciliter strösocker
250 gram kesella (strikt sätt är det ju kvarg vi talar om här, men kesella låter godare)
Rivet skal och saft av en eko-citron
4 deciliter vetemjöl
1 rågad tesked bakpulver
En nypa salt
Runt 4 matskedar blå vallmofrön
Till glasyren: 2 deciliter florsocker, saft av en halv citron

1. Sätt ugnen på 175 grader. Lägg smöret i en kastrull och smält ner. När det blir skummigt och börjar dofta knäckigt tar du det av värmen. Ställ åt sidan.
2. Vispa ägg och socker ordentligt (förr trodde jag att detta betydde: vispa litegrann tills allt är kombinerat. Nej! Vispa länge! Inget fusk!), och blanda sedan ner kesellan, det brynta smöret, citronskalet och citronsaften.
3. Nu är det dags för torrisarna. Är du ambitiös tar du fram en separat skål och blandar dina torra ingredienser i den innan du tillsätter dem till äggblandningen, men ibland orkar man inte med ännu mer disk och det är helt okej att bara dumpa i allt i samma bunke då. Gör som du vill. Oavsett: det ska ner och blandas runt!

4. Smörj en sockerkaksform och bröa kanterna med vetemjöl, ströbröd eller vallmofrön (kokosflingor är ofta en bra idé, men jag tycker inte det passar här. Men, du är din egen lyckas smed, så du får väl följa ditt hjärta). Häll ner smeten, jämna ut en smula med sked eller spatel, och så skjutsar du in alltsammans i ugnen. Eftersom alla ugnar är lite olika kan jag inte ge dig en exakt gräddningstid, men 40-50 minuter är rimligt. Detta betyder att du efter fyrtio minuter stoppar en sticka eller smal kniv i mitten på kakan, drar upp den och kollar om stickan är kletig eller ej. Är den inte det så är kakan klar.

5. Låt kakan svalna någonstans där den inte är i vägen. Nu ska du nämligen roa dig med att göra glasyren! Blanda florsocker och citronsaft, lägg eventuellt till några droppar vatten om den känns för tjock. Ta kakan ur formen och ringla över glasyren. Avsluta med mer vallmofrön, och om du vill något extra pynt: sånna där frystorkade smuliga hallon tillexempel, eller som i mitt fall: torkade ätbara blomblad (fick ju det i Kökets box som jag testade för ett tag sen, äntligen kom de till användning!).

Håll med om att den är snyggare än både mig, dig, och alla vi känner? Säkert godare också. Det gäller definitivt i mitt fall.

/Slaktarn

Länge har vi alla gått och tänkt att det här med ”våren” bara är ett obekräftat rykte. Och nu, i början på april, kan man lura sig själv mer än någonsin, men det har heller aldrig varit så många vårtecken på gång samtidigt: kvinnor klädda i beige kashmir som bär på buntar av pioner, solglasögonklädda uteserveringsbesökare, bofinkar i låga buskar täckta av små pryda knoppar. Och för egen del, detta: en den obligatoriska stressen över ”framtiden” som går hand i hand med årstiden, och att jag börjar laga mat i färgkombinationen grönt och rosa.

Framtidsstressen har jag ingen lust att tala mer om, men det med det gröna och rosa hanterade jag tidigare i veckan genom att fylla en stor burk med späda grönsaker med avsikten att konservera dem för eftervärlden.

Årets första sparrisar brutna på mitten, sockerärtor skurna på både längden och bredden, betor i skivor så tunna att de går att se genom, rädisor i helor och halvor, fänkål i bitar tillsammans med sin ljusgröna dill. Grönt och rosa. Snyggt och gott.

Den här picklesburken ser ju olika ut beroende på när under året du ställer dig och gör den. På hösten är vårt jordklot som mest generöst och det kan bli nästan vad som helst, på vintern rotfrukter av allehanda slag, och nu på våren har du chans att föreviga de primörer du snubblar över.

Aktionsplan:
1. Välj ut dina grönsaker, skär dem i lämpliga bitar, lägg i en stor tätslutande glasburk som du nyss diskat ordentligt.
2. Gör en inläggningslag. Jag gjorde en enkel 1-2-3-lag, alltså en del syra, två delar socker, tre delar vatten, denna gång med hälften ättika/hälften vitvinsvinäger. Häll allt i en kastrull och hetta upp, rör runt så att sockret löser sig.
3. Välj din smaksättning! Kryddor, färska örter eller annat kul som ger karaktär. I min egen hade jag dillfrön, hela svartpepparkorn och senapsfrön, men världen är ju ditt smaksättnings-ostron: korianderfrö, färsk timjan, hela vitlöksklyftor, enbär, chiliflingor, kvistar av dill, lagerblad. Gör inte som jag och ta lite för mycket av allt, balla inte ur: det räcker med en nypa av varje. Häll i medan lagen fortfarande är varm, och låt sedan alltsammans svalna.
4. Häll lagen över grönsakerna i burken, slut alltsammans tätt, ta tusen bilder som du lägger upp på instagram, och stoppa sedan in i ett mörkt skåp tills du behöver de som mest.

Adjöss för denna gång,
/Slaktarn

Helgen kom och gick i ett rasande tempo, och jag hann knappt blinka så var den över. Något jag dock hann med var att få till en briljant komposition som kan flyga både under brunch- såväl som efterrättsflagg. Jag antar att det handlar om prioriteringar.

Det är en slags varm efterrättsmacka vi talar om. Kusin till den fattiga riddaren, men äggfri och mer dekadent – hör här bara: Mascarponeost, jordgubbar, mörk choklad, smör och råsocker. Oj oj oj.

Att kalla detta för ett recept är en överdrift, allt handlar som så mycket annat bara om ratio, och är man någorlunda matlagningsvan kan man nog räkna ut med lilltån hur jordgubb i förhållande till mascarpone som är förelaktigast. Här kommer i alla fall en instruktion: På en skiva vitt bröd stryks ett tjockt lager mascarpone, sedan lägger du till skivade jordgubbar och riven mörk choklad. Smöra utsidorna av mackan och strö på ett lager råsocker, stek på medelvärme tills brödet fått fin färg. Vänd på mackan, upprepa på andra sidan. Ta upp ur pannan och skär försiktigt din macka i delar, lägg på ditt favoritfat och sikta över lite florsocker.

Tankeexperiment: Hur skulle det vara att byta ut jordgubbarna till något av följande?
a) persika
b) hallon
c) fikon

Samtala i smågrupper om det ni, medan jag avslutar denna sensationellt korta helg med att kolla på Dining on a dime tills det plötsligt är måndag igen.

/Slaktarn

Den här rätten ser mest ut som en monokrom sörja, men som med så många andra rätter i samma kategori (brunmurrig mat som inte genererar speciellt många likes på instagram) är det inte utsidan som räknas. Gnocchis i femtio nyanser av brunt är nämligen ett litet välsmakande mirakel till sidorätt. Principen: knubbiga blekfeta små gnocchis, som skrubbar sig med grovkornig senap medan de förlustar sig i en rykande het spakälla av gul lök, torr äpplecider och grädde.

Gör så här:
Skär en stor gul lök i båtar och fräs i smör. Låt den mjukna, men inte ta för mycket färg. Följ upp med att dra i ett par deciliter sprakande torr äppelcider. Höj temperaturen och luta dig över pannan, unna dig en liten ångbaserad cider-facial medan alkoholen kokar bort och alltsammans reduceras en smula. Klicka i en rejäl matsked grovkornig senap, du har säkert någon egen favorit som åker fram då och då, varför inte låta den få en stund i rampljuset? Rör runt och häll sedan i grädden, en halvdeciliter borde göra susen, och så avslutar du med salt och peppar efter tycke. Dumpa i dina gnocchis och rör runt så att alltsammans får bekanta sig, och så låter du de gå några minuter tills de är mjuka och redo att ätas med hull och hår.

Ibland har jag färsk dragon i mot slutet, speciellt om jag ska äta detta tillsammans med en bit pocherat kycklingbröst. Detta är emellertid en rätt som går utmärkt att servera på egen hand: lägg bara till ett lass lättkokta haricot verts, eller en sallad på tunt skuren fänkål som fått en dusch i citronsaft. Såsen ensam är även den användbar att ha i rockärmen – lägg till några bitar äpple när du steker löken, och den blir perfekt som komplement till en omsorgsfullt tillagad bit fläsk.

/Slaktarn

Hej. Jag känner mig inte på något skrivhumör idag, så jag ska fatta mig kort – här kommer ett middagstips: Sushiris med kyckling i sås på ingefära och soja, sesammarinerade böngroddar och gochujang! En slags mindre eklektisk släkting till den koreanska rätten bibimbap, if you will.

Jag kommer nu att lista denna maträtts USPs:
– Den känns invecklad och fancy men är enkel att laga.
– Jag älskar pocherat kycklingbröst till detta, men den går att variera proteinmässigt i princip hur du vill – använd lax, använd tofu (förslagsvis den här från Astrid och aporna, stekt i lite olja bara), använd bläckfisk. Använd vad sjutton du vill, bara du gör det med rimlig dos finess.
– Den är naturligtvis också svingod, annars skulle jag inte bry mig om att skriva ner receptet.

För att få till denna rätt behöver du följande: Sushiris, kycklingbröst eller annat valfritt protein, böngroddar, sesamolja, ljus soja, ingefära, strösocker, gul lök, och så gochujang (koreansk fermenterad chilisås, finns på asiatiska livs).

Gör så här:

1. Rundkornigt ris, eller sushiris, behöver ligga i blöt innan tillagning. Det kan förstöra lite för spontaniteten, men det betyder inte att du inte kan leva ett njutningsfullt och lyckligt liv ändå: efter att ha jobbat dig utbränd hela dagen och sedan handlat mat, så går du efter att ha passerat hemmets tröskel raka vägen in i köket och lägger riset i blöt. Ta inte ens av dig jackan, bara gå och gör det! Alla märken och varianter har förstås olika tillagningsinstruktioner, och dessa är det meningen att du ska följa, men det börjar troligtvis med blötläggning. Sen kan du spela The Sims, betala dina räkningar, eller vad du nu tycker om att göra som avkoppling. När du kopplat av den tid riset behöver för att ligga i blöt (eller längre om du nu vill det) så är både du och dina riskorn i perfekt skick att ge er in i fajten med resten av middagens råvaror.

2. Sätt igång med att koka riset. Bered dig sedan på att pochera kycklingen (pochera = koka, inget att vara nervös för): koka upp vatten i en liten kastrull, salta ordentligt, och ha eventuellt i buljong av valfritt slag. Ett par vitlöksklyftor du mosat till med kniven kan också vara gott att ha i. Lägg i kycklingbrösten när vattnet kokar, vrid sedan ner temperaturen till låg/medium, täck med lock. Låt gå i tio-femton minuter.

3.  Under tiden riset och kycklingen gör sin grej ska du göra din grej, som i detta fall är såsen. Finhacka ingefära (tänk en bit motsvarande din tumme) och ett par vitlöksklyftor, och skär en stor gul lök i halvmånar. Sätt en stekpanna på medel/hög temperatur, häll i lite neutral olja, och lägg i den gula löken. När den gått några minuter lägger du i resten. Efter ytterligare några minuter (det får gärna ta färg, men låt inte vitlöken brännas!) häller du i en halv deciliter soja och lika mycket vatten, och en matsked socker. Rör runt och se på medan allt bubblar och lever om. Vill du ha mer sås? Ja då dubblar du bara mängden soja/vatten/socker. Inga konstigheter. Kom bara ihåg att smaka av socker- och salthalten, och reglera efter preferens. När såsen reducerats en aning kan du välja mellan att ha den som den är, eller reda av den lite med maizenamjöl. Your call. Jag tycker om att reda av den, då fastnar den bättre på kycklingen och böngroddarna.

4. Avsluta med att plocka upp din kyckling, skär den i skivor, och lägg ner i såsen. Marinera sedan en näve böngroddar i en sådär halv matsked sesamolja. Sedan är det dags att montera alltsammans: ris i botten, kyckling och sås ovanpå, sedan böngroddarna. Ringla över gochijangsåsen (har du köpt gochujangpasta kan du späda ut den med lite vatten från tekokaren, så blir den mer ”ringelbar”). Avsluta med en skur furikake eller ett gäng rostade sesamfrön på toppen.

/Slaktarn

PS! Grej som är god till: Gurka, marinerad i en lag på risvinäger, socker och chiliflingor. Men det är plusmeny-tillval.