Hej alla töntar, coola och mittemellan! Har DU kylen full av gammal kokt potatis och undrar vad du ska ta dig till härnäst? Då kan jag meddela att svaret är: laga pyttipanna. Vem älskar inte pyttipanna? Gör som jag och sno ihop ett sånt här fyra minuters-mirakel med mifú och några gamla haricot verts, lite salladsblad av varierande fräschör, och så naturligtvis inlagda räffelskurna rödbetor som krona på verket. Det är gott, det är kul, det är du.

Behöver jag ens skriva ett recept? Det tror jag knappast. Men hellre underskatta än överskatta, så här har ni:

1. Fram med kokt färskpotatis, skär i bitar små nog att du slipper använda kniv för att få i dig maten. Hetta upp smör eller olja i en panna och fräs på tills de får lite färg, krydda med salt och peppar. När du är nöjd med stkytan: skyffla alltsammans till ena sidan av pannan. Vill du inte äta dina haricot verts råa, alternativt har redan kokta som jag hade, så är det nu du ska ge dem sin chockbehandling: en-två minuter i pannan räcker.

2. Fram med ett paket mifú. Mängd bestämmer du själv. Pyttipanna Het panna, lite mer smör eller olja, och så ner med mifúkornen. Håll inte på och rafsa runt för mycket, utan låt de vara så att de får lite stekyta. Krydda på även dessa med salt och peppar.

3. Blanda ihop allt, plus dina salladsblad, till ett enda härligt inferno. Stjälp upp på ett fat, lägg till rödbetor och eventuellt extraprotein i form av stekt ägg, kanske en fet blaffa creme fraiche om det känns relevant, och hugg in.

Är du obekant med detta nymodiga så kallade ”Mifú”? Tryck här så så ska du se att det snart känns bättre, för där finns en ordentlig genomgång signerad undertecknad.

/Slaktarn

Korv med mos, tänkte du, nä nä nä säger jag nu. Och fick dessutom till ett rim på köpet. Dagens middagstips är den gamla hederliga italienska husmansklassikern linser och korv, salsicce con lenticchie.

Belugalinser, närmare bestämt, och salsicca, ännu närmare bestämt. Kronan på verket är en tomatsås du lagt ner din själ i, men för den som inte vill lämna ifrån sig sin själ utan vidare (rimligt?) går det också bra med en rejäl slatt vin.

Börja med tomatsåsen. Här kommer ingredienser och mängder:

1 stor gul lök
1 klyfta vitlök
2 stavar blekselleri
400 gram passerade tomater
2 dl vätska, vatten och/eller vin (rött eller vitt, ta vad du har hemma)
torkad timjan, salt, peppar, strösocker, torkade chiliflingor om du har lust

1. Hacka grönsakerna. Täck botten av en panna med olivolja och ös ner alltsammans, svetta på låg/medeltemperatur i runt fem minuter. När dina grönsaker är mjuka och glansigt genomskinliga häller du på tomater, vatten, eventuellt vin, och samtliga kryddor. Peppar kan man vara frikostig med, chiliflingor efter smak, snåla med saltet i början och dra i mer efter hand om det behövs. Sockret (som enligt mig är nödvändigt när man gör en tomatsås av burktomater, tar bort den där stickigt syrliga bismaken) bör ligga på ett minimum av en knapp tesked, men där kan du också härja fritt om du skulle tycka att det passar med mer. Koka upp tills det bubblar, rör om ordentligt, och sänk temperaturen till medel.

2. Gå nu vidare till linserna! Belugalinsen har fått sitt namn på grund sin utseendemässiga likhet med rysk kaviar, och är något av linsernas rolls royce. De är snygga, svartgröna i färgen, och blir till skillnad från röda och i viss mån också gröna linser inte mosiga när de kokas, utan håller sin form. Smaken är djup och nötig, och passar särskilt bra till salta saker (som salsicca, tillexempel!).

Koka belugalinserna enligt paketets anvisningar i saltat vatten, eller lägg ner lite extra omsorg i form av följande: svetta scharlottenlök och en halv klyfta vitlök i lite olivolja, häll i tre deciliter linser, och slå på dubbla mängden vätska. Jag använde en mix av kycklingbuljong och vitt vin, men bara buljong går naturligtvis också bra. Efter femton-tjugo minuter är de klara, ta upp några och testa, och när de är mjuka med lite motstånd är de klara att hällas av i ett durkslag.

3. Under tiden dina linser och din tomatsås bubblat sig mot färdigt tillstånd har du naturligtvis stekt din salsicca också. Avsluta med att hacka lite persilja av vilken du blandar ner en näve i linserna, och spar en liten hög att strössla över vardera upplagd portion.

Nu återstår endast att låta maten tysta mun. Adjöss.

/Slaktarn

Inte svårt att detektera återkommande teman i senaste tidens matlagning: saker inslagna i bröd, och korv. Idag, ledig och på grund av detta kvar i sängen tills kroppen kräver lunchmat snarare än frukostmat, blev dagens första måltid en korv-och-mos-upplevelse. Jag gick upp, skalade snabbt ett gäng potatisar och satte på spisen, gjorde kaffe, och tog med mig koppen att dricka i sängen medan potatisen gjorde sitt bästa för att bli mosvänlig i sitt kokvatten. Tjugo minuter av Harry Potter i ljudboksformat (känner att det finns ett blogginlägg här, maten i HP?) och bryggkaffe med mjölk senare tog jag mig åter in i köket för att preparera resten av rätten.

Jag påbörjade stekning av två isterband från undersåker, och rev under tiden morötter och blandade med salladslök, svartpeppar och en skvätt vinäger, tog fram två olika sorters senap, rostad lök, samt mitt enorma stash av inlagd rödlök (kvar från ett födelsedagsfirande med hamburgarinslag för några helger sedan). Jag hällde de kokta potatisarna i ett durkslag, smälte en monstruöst stor klick smör tillsammans med mjölk, lade till vitpeppar och lite salt, och hällde ner potatisen i sörjan för att med elvispens hjälp omvandla alltsammans till mos. Sedan var det bara att plocka fram ett tunnbröd och påbörja monteringsarbetet.

Och, voilà! Vi har en tunnbrödsrulle. Nu: tillbaka till HP och hans omättliga försök att framkalla en fungerande patronus. Hurra för denna morgon.

/Slaktarn

Knappt hann jag höra ett rungande ”Jaaa!” innan jag skrider till verket. Här kommer en rätt man kan äta som den är rakt upp och ner, eller slå in i det berömda libabrödet: en kryddig gryta på mifú, kikärtor och lök som toppas med dill och pistagenötter, innan den serveras tillsammans med ugnsbakad strimlad rödkål och yoghurtsås. Heja heja.

1. Vi börjar med paprikor och rödkål, för de ska vara i ugnen. Strimla upp ett berg rödkål, en näve per ätande, och placera i ugnsfast form. Ringla över lite olivolja, ett par-tre matskedar sirap, och slutligen en ganska rejäl skur flingsalt.

Halvera några röda paprikor och kärna ur. Lägg med skalsidan uppåt på en ugnspapperklädd plåt. Ställ ugnen på grill, maximal hetta, och placera plåten högt upp i ugnen. Ställ in rödkålen under paprikorna, någonstans i mitten.

Paprikorna går på ett kick att grilla: tanken är att de ska svida till ordentligt i de små liven, de ska bli svarta och förkolnade på ryggarna. När de är täckta i svart sot tar du ut dem och lägger de i en plastpåse och stänger till. Detta gör att det svarta ”skalet” blir lätt som en plätt att skala av. Vänta tills de är ljumna innan du skrider till verket med skalningen, och ställ sedan de skalade grillade paprikorna åt sidan.

När paprikorna är ute ur ugnen ändrar du inställningen till vanlig varmluft/under- övervärme, sådär 180 grader, och låter rödkålen bakas vidare i 15 minuter. Ta sedan ut, rör om, häll över ett gäng hackade valnötter. Ställ åt sidan.

2. Gryt-tajm! The best time! Skala och grovhacka en stor gul lök, fräs på medelvärme i olivolja. Häll i en nypa kanel, torkade chiliflingor efter smak, en nypa paprikapulver, en fet nypa hela kumminfrön och nåt lagerblad. När löken är mjuk för du över den till en skål vid sidan om.

Öka nu på värmen till hög, häll i lite mer olivolja, och stjälp i din mifú (mer utförlig mifú-info och produktrecension finns här). Planen är att mifúkornen ska få lite stekyta, och det kräver tilltro och tålamod. Först vätskar de sig, bubblar på som sjutton som om de vill kokas och inget annat, men sedan när pannan blir torrare ljusnar stekyteförutsättningarna. När de ser torra ut och (förhoppningsvis också) fått lite färg hackar du snabbt upp en klyfta vitlök och häller i.

Häll i löken igen, tillsammans med en burk förkokta kikärtor (som du naturligtvis hällt spadet av och duschat i kallvatten innan) och addera 400 gram krossade tomater. Lägg till en knapp tesked socker för att ta udden av burktomaternas stickiga syrlighet. Smaka av med salt och peppar och eventuellt mer kanel/kumminfrön/paprikapulver. Låt bubbla på medelvärme under lock i sådär femton-tjugo minuter.

3. När grytan är klar, det vill säga när den gått en stund för sig själv och du känner dig nöjd med alla syra/sälta/sötma-parametrar, då tar du den av värmen och hackar upp ett rejält lass dill och öser i. Detta gör all skillnad, piggar upp som sjutton. Plötsligt går maten från murrigt grott-happy meal till lyxig eftermiddagstreat i palatset. Och ännu bättre blir det ju när du också lägger till en näve pistagenötter, grovhackade och vackert grönrosa.

4. Servera med någon slags yoghurtsås (min version för dagen var yoghurt blandad med torkad mynta), och om du vill, inlagd rödlök eller vildgurka. Slå in i libabröd, eller använd brödet för att skopa upp med. Eller bara strunta i bröd! Du gör som du vill. It’s your life. And it’s now or never. Oavsett tycker jag att du kan toppa med extra dill, kanske också extra pistage. Det går liksom inte att överdosera.

Vad kul, nu har du lärt dig något nytt. Och jag har fått skriva av mig. Dessutom är det fredag. Kan det bli bättre.

/Slaktarn

Skärtorsdagen är dagen då alla häxor har kick-off för den årliga Blåkullakonferensen. Här kommer en rätt som passar bra för dem att äta när det är dags att ta lunchpaus.

Det rör sig om en sallad på lågtempad lax med blodapelsin, vattenkrasse och brynt smör. Varken bättre eller sämre. Jag lade till skivad kokt mandelpotatis här, men det gör man ju som man vill. Ingen kommer att bränna dig på bål om du struntar i det.

1. Börja med laxen. Ta skinnet av en laxsida (hur mycket får du faktiskt avgöra själv, jag kan ju inte veta hur många ni är och hur mycket var och en tänker trycka i sig) och ringla över olivolja, flingsalt, svartpeppar och rivet skal av blodapelsin. Stick en stektermometer i mitten av den fetaste delen, och kör in i ugnen på knappt hundra grader tills termometern visar 40-45 graders innertemperatur. Ta ut, ställ åt sidan.

2. Nu är det dags för blodapelsinen att äntra scenen. Skär skalet av så många du vill (Jag tycker att i alla fall två per person är rimligt, de brukar vara ganska små), och skiva upp så att du får fräsiga små rundlar.

3. Välj ut ett stort platt serveringsfat och lägg ut apelsinen. Skiva den eventuella potatisen och lägg till den, nyp av en bunt vattenkrasse och strö över, och så tar du fram laxen och delar den med händerna eller ett par gafflar i flikiga ojämna bitar (snyggare än att bara gå lös med kniven).

4. Dags att bryna lite smör. Skär en rejäl smörklick och se på medan den smälter, bubblar upp och långsamt förvandlas i färg. När det slutat bubbla och en nötig arom uppstår är smöret redo: ringla det över din sallad.

5. Finishen! Som en gammal rysk dam min mamma kände förr brukade säga: det finns inga fula flickor, bara lata. Det gäller i rätt stor utsträckning även maträtter. Detta betyder att du avslutar med lite extra pynt: en skur solroskärnor (inte bara snygga, de har bra crunch också), extra flingsalt, mer nymald svartpeppar. Sen är det bara att hugga in.

Glad påsk på er, era kärringar.
/Slaktarn

PS. På påsken gillar många att äta ägg. Klicka här så kommer du till en ägg-text jag håller särskilt kär.