Många är livets ensamma luncher, och av varierande kvalitet. Ibland äts de ute med åtta kacklande tanter vid bordet intill, ibland hemma vid skrivbordet med datorn som sällskap.

Somliga tycker att det är tråkigt att äta på tu man hand och ser ingen mening i att göra det till något kvalitativt. De kanske utsätter de sig för det fruktansvärda i att äta en lunch enligt något slags frukostmanér, kokar ett ägg som de skalar och trycker i sig stående vid diskbänken, en skål yoghurt eller en ledsen limpmacka. Nej, lunch är något att se fram emot. Det är ett delmål, och när du tagit dig över delmålet är du ännu närmare målet, det vill säga middagen. Livet är trots allt bara en oändlig rad av måltider som ska ätas upp och skitas ut, så varför inte göra det med lite stil?

Ett exempel hur det skulle kunna gå till är den här rätten på sobanudlar och brysselkål med tamarind, vitlök och sesamfrön. Den är snabblagad, den är värdig, den är du. Och, hör på den här bonusen: den gör sig alldeles utmärkt som matlåda.

1. Rensa och halvera ett gäng brysselkål, så många du anser dig behöva för att bli lycklig och mätt. Skala och skiva en stor vitlöksklyfta. Hetta upp lite neutral olja i en panna och lägg i brysselkålen, och när de börjar ta fin färg lägger du i vitlöken. Var försiktig så att den inte bränns.

2. Koka upp vatten med lite salt i en kastrull. Häll i dina sobanudlar, som för den som inte begripit det är en slags japansk nudel tillverkad på bovete, återigen så mycket du anser dig behöva för att bli mätt. Koka enligt anvisningarna på paketet, häll av och spola direkt med kallt vatten så att tillagningen avstannar. Ställ åt sidan.

Två jättegoda vänner: sobanudlar och tamarind

3. Nu till tamarinden: det går att köpa som en sirap, eller som en slags kaka som liknar kletig toffee. Den senare kan lösas upp i hett vatten innan användning. Ställ din brysselkålspanna på medel/hög temperatur och häll i ett par matskedar tamarind, ett par matskedar japansk ljus soja, en tesked honung och en tesked risvinäger. Rör runt och låt bubbla upp. Tamarind har en syrlig djup smak, mycket god men viktig att balansera upp – smaka och kolla salthalt och sötma, addera mer soja och honung om nödvändigt.

4. Ta pannan av värmen och ös i dina nudlar tillsammans med runt en tesked sesamolja. Blanda väl, lägg upp på lämplig tallrik, strö över rostade sesamfrön.

Den här rätten funkar mycket bra ljummen, men faktiskt lika bra kall. Lägger man till ett protein, tofu eller en bit lax, så blir det dessutom en utmärkt middag. Du gör som du vill och så är det inget mer med det.

/Slaktarn

För några dagar sedan ägnade jag några timmar av min afton åt att laga köttfärssås. Det är, om man har tid, en mycket trevlig syssla, och när just tid adderas till ingredienslistan brukar just köttfärssås bli väldigt gott.

Klipp till idag, lunchtid. Endast en halv portion köttfärssås kvar, men två hungriga munnar att mätta. En dumbom skulle kanske tänka ”åh nej, nu får vi bara en matsked var, men okej, sånt är livet”. En smart jävel som jag har dock en annan lösning på problemet, och lösningen stavas grädde.

Ett tips så enkelt att det nästan inte ens borde vara ett tips, men här har du: Ta din ynka mängd sås, skrapa ur burken ordentligt, ner i en kastrull. Häll på dubbla mängden grädde, salta och krydda eventuellt upp lite om det behövs, rör om och låt bubbla upp. Ös i pastan, stjälp upp på tallrik, garnera med valfritt gott pynt. Hugg in och känn självbelåtenheten blomstra inombords.

Fungerar mycket bra på just köttfärssås, men gäller princip alla tomatbaserade såser och ett gäng icke-tomatbaserade också.

Varsågod och adjö,
/Slaktarn

Bekännelse: potatis är, om inte det bästa jag vet, så åtminstone definitivt med på topp tio-listan. Jag säger detta med samma och hängivenhet övertygelse som Samwise Gamgee uppvisar i Lord of the rings: The two towers när han drömmer om att addera ”taters” till den kaningryta han jobbar på att få ihop, och Gollum undrar vad så kallade ”taters” egentligen är: ”PO-TA-TOES” svarar han, ”boil em, mash em, stick em in a stew!”. Stark scen.

Med några potatisar i kylen är du alltid halvvägs till en måltid, och mängden tillredningssätt är nästan oändlig. Det vet ni redan. Något annat som ni säkert redan vet är att potatissallad är ett av dessa tillredningssätt, och att det är upp till var och en att ansvara för att ackumulera ett optimalt, eller i alla fall tre stycken fantastiska, recept på potatissallad under sin livstid. I jakten på den heliga graalen får man testa sig fram. Är du inne här och läser ofta kan du inte missat att jag svävar på nyförälskelsens rosenskimrande moln, det sedan jag upptäckte den amerikanska författaren Laurie Colwin och hennes matskriverier. Hon återkommer flera gånger i boken Home Cooking till ett och samma potatissalladrecept, nästan alltid i samband med att ugnsrostad kyckling, och jag kunde inte låta bli att härma.

Take it or leave it: Laurie Colwins potatissallad.

Laurie Colwins variant är mycket enkel, med en bas på majonnäs men där den feta krämigheten stuckits hål på med hjälp av citronsaft. Om potatissallad generellt och receptet specifikt har hon följande att säga: ”It is always wise to make too much potato salad. Even if you are cooking for two, make enough for five. Potato salad improves with age – that is, if you are lucky enough to have any left over.”

1. Koka potatisen (mängd är upp dig). Använd en sort du tycker om – så här års är färskpotatisen inte dum – men undvik mjöliga varianter.

2. Gör en dressing på majonnäs utspädd med citronsaft och svartpeppar. Några mängdenheter anges inte, en får återigen helt enkelt lita på sitt eget tycke och smak. Salt behövs inte, anser Colwin, då butiksköpt majonnäs är salt nog i sig.

3. Skär den kokade potatisen i bitar och blanda med hackad salladslök och rejält med finhackad dill. Häll över dressingen, som jag själv tycker gör sig bäst när den får agera klister för potatisen snarare än sjö för den att simma i, och låt alltsammans stå i minst en timme innan servering.

/Slaktarn

Varje gång jag dricker sangria upplever jag det som en hyllning till mitt sextonåriga jag. Not a girl, not yet a women som Britney skulle formulerat det, och dryckesvalet – de gånger valet överhuvudtaget fanns – landade naturligtvis på en kanna vin pumpad med socker- och fruktsterioder. Rödvinsangrian må (för det mesta) tillhöra mitt förflutna, men nu är vi i mitten av augusti och det är dessutom fredag imorgon, så det är inte mer än rimligt att vi alla utökar sangriarepertoaren med en extra somrig variant gjord på rosévin, rabarber och jordgubb.

Det finns något en måste ta ställning till när det gäller att blanda till en sån här anrättning, och det är huruvida man accepterar grumlighet eller inte. Jag personligen gör det, uppskattar det till och med, men vi är ju inte alla av samma skrot och korn. De som är kräsna i frågan gör bäst i att koka en sirap på rabarber och jordgubb (detta recept är tjänligt, men släng i en kanelstång också while you’re at it), medan vi andra lite mer jordnära individer håller oss till puré-approachen. Det är också just där, i purén, vi tar avstamp nu när det nalkas recept.

1. Börja med att rensa och skära sådär fyra rabarberstjälkar i bitar. Lägg i en kastrull tillsammans med några ansade och delade jordgubbar, ett par-tre stycken räcker men ta så många du vill så länge du passar dig för att övermanna rabarbersmaken. Lägg till 1,5 dl strösocker och en kanelstång. Det kan behövas mer eller mindre socker beroende på rabarbernas syra, men sött är gött i detta fall. Låt bubbla på medelvärme i femton minuter.

2. Du bör då finna dig stirrandes ner i något som liknar det på bilden ovan. Plocka nu ut kanelstången och fös ner rabarberkoket i en mixer (eller använd mixerstav). Häll i lite vatten eller limejuice för att få fart på puréandet, och ge inte upp förrän du har en slät sörja.

3. Eftersom min plan var att ta med alltsammans till en god vän och blanda min rosésangria där packade jag ner min puré i en pålitlig gammal burk, och det är förresten en bra idé oavsett om du ska frakta den eller inte – du kommer nämligen förmodligen få lite över som du kan ställa i kylen och äta på havregrynsgröt följande morgonen.

Men nu till det verkligt viktiga: sangriamonteringen. Välj en kanna du gillar och häll i en hel flaska av ditt föredragna rosévin. Komplettera med runt en deciliter av din rabarber- och jordgubbspuré, släng i några isbitar och ordentligt med jordgubbar, eventuellt en kanelstång och, om du tillsatte limejuice i puréfasen, ett gäng limeskivor.

Nå, detta må vara den perfekta sommardrinken, men det betyder tyvärr inte (förutsatt att du inte använde dig av sirapsmetoden) att det är den perfekta emulsionen. Nej, denna drink kräver ett omrörningsverktyg, något som lyckligtvis betyder att du får användning för eventuella överblivna rabarberstänger – de kommer dig gladerligen till undsättning om du kallar på dem.

Nu återstår bara att låta din vän hälla upp i lämpliga glas och för dig att ta dig en näve chips i ena handen och ditt glas i den andra, och så avnjuter ni denna hyllning till livet, sommaren och den inre sextonåringen.

/Slaktarn

I mitt nyinförskaffade exemplar av boken Home Cooking av Laurie Colwin står det såhär i förordet: ”No one who cooks, cooks alone. Even at her most solitary, a cook in the kitchen is surrounded by generations of cooks past, the advice and menus of cooks present, the wisdom of cookbook writers.” Vilka fina ord, och så sant det är. Nu ska du få ännu klapp på axeln, en ryggdunk från en matlagare till en annan, i form av något så simpelt som en sallad. Laga den, och ägna mig en tanke när du gör det, så blir vi båda lite mindre ensamma och lite mer mätta.

Just nu tycks mitt stora mål i livet vara att få i mig så mycket dill som möjligt under så kort tid som möjligt. Jag har helt enkelt fått, förlåt jag kan inte hålla mig, dille på dill. När jag tidigare i veckan stod och bökade med att få ihop en måltid bestående av en slags färsbiffar med libanesisk kryddning, yoghurtsås och ugnsrostade grönsaker kändes det således inte mer än rätt att jag även slängde in denna favorit bland sallader: tomat i bitar, stora mängder dill och rostade valnötter. Fantastisk som den är, eller om man nu är på det humöret, blandad med tillexempel bulgur.

Att ta sig från start till mål är ingen konst när det gäller denna sallad. Du delar några tomater i bitar (behåll kärnhusslabbet eller kasta bort, båda är okej i min bok), hackar upp ett rejält knippe dill, gör detsamma med en handfull rostade valnötter. Rör sedan ihop alltsammans med några matskedar god olivolja, en halv pressad citron, lite flingsalt, och – om du har lust – några drag med svartpepparkvarnen. Voilà – ett samspel så gott som något: dillen är pigg och *fräck* medan valnötterna bidrar med matighet och stabilitet.

Sitter du på något eget recept som involverar dill och som du tycker är särskilt briljant är det hög tid att glappa på käften nu, min resa i dillens värld är inte på långa vägar är över. Hit me.

/Slaktarn