Inlägg taggade: recept

18:08 25 Jan 2017

Mitt i min influensapeak förra veckan ringde det på dörren. Det var några potatisar, och eftersom jag hyser en innerlig kärlek till potatis i allmänhet bad jag de naturligtvis att stiga på.

svegro10

Det är grösaksodlarna Svegro som har lanserat sin nya ”finpotatis”: fem olika varienter som är varsamt tvättade och sedan storlekssorterade, och förpackade i en oerhört snygg speciallåda som liksom en jordkällare hjälper till att förvara potatisen mörkt och luftigt från skörd fram tills det är dags att tillaga de små liven.

svegro11
svegro1

Jag fick en låda amandinepotatis, en allrounder som är gul och snygg i färgen med en nästan nötig smak, och för att få ut det bästa av min nya kompis följde jag deras råd och lagade till potatisen enligt ett medföljande recept, en ljummen potatissallad med örtolja och kvarg. Och, i mitt fall, ett stekt ägg (vilket plötsligt tog en här rätten från sidekick-status till komplett brunchrätt!).

svegro6
svegro9

Knåpa ihop själv genom att koka potatisen (en låda innehåller 600 gram) i ordentligt saltat vatten tills den är mjuk, häll av vattnet och låt den ånga av några minuter så att den blir torr. Dela i bitar och blanda med örtoljan, som du får till genom att mixa (eller mortla, som jag gjorde, mixerlös som jag nu är) en kruka färskbasilika, en kruka trädgårdskrasse, en deciliter olivolja, ett par matskedar rödvinsvinäger, flingsalt och svartpeppar. Avsluta alltihop med en rejäl blobb kvarg! Och, om du vill vara lika cool + smart som jag, ett stekt ägg.

/Slaktarn

07:15 30 Nov 2016

Konversation igårkväll:

Jag: Jag tänkte göra nån slags gryta till middag. Eller pizza.
Partner: Pizza!
Jag: Alltså det är ingen vanlig pizza, det är en pizza utan tomatsås, med päron på.
Partner: Päron?
Jag: Ja alltså, päron, getost…
Partner: Jag vill nog inte äta päronpizza. Det låter hemskt.
Jag: Ja det låter faktiskt hemskt, päronpizza. Kanske gryta då.
Partner: Gryta blir bra. Vad för gryta? Inte pärongryta väl.
Jag: Nej.

Man kan inte alltid få som man vill. Eller vänta, det kan man ju visst, man måste bara bida sin tid! Nu har jag lagat min päronpizza, och det är mycket godare än det låter. Låt mig pitcha in den för dig: En pizza bianco med ett tunt lager syrlig yoghurt, smulad getost, tunt skurna päronskivor, rostade hela mandlar och mycket krossad svartpeppar. Ja? Ja.

15303783_10154608510571405_806122788_o

1. Värm upp ugnen ordentligt innan du sätter igång. Högsta tänkbara temperatur (i mitt fall 300 grader), och gärna varmluft. Sätt in en plåt upp och ner i ugnen och värm upp den ordentligt också.

2. Skaffa fram en pizzadeg. Jag bryr mig inte om hur du gör, bara det inte är en sån där  pizzakit-deg. Eftersom jag hade en sån här fryst, obakad deg från Picard använde jag den. Den får betyg fem av fem! Vill alltid ha sådana i frysen! Kavla ut degen så tunt du kan, mjöla en träskärbräda eller liknande och för över degen till den (lättare att skicka in den i ugnen när fyllningen är på då).

3. Stryk ut ett tunt lager syrlig turkisk yoghurt eller creme fraiche och smula över getost. Balla inte ur bara, det är mellanrummen på pizzan som gör den god! Skiva päron tunt, sprid ut. Rosta hela skållade mandlar och strö över, och avsluta med en nypa flingsalt och mycket nykrossad svartpeppar.

4. Ta ut din föruppvärmda och upp och ner-vända plåt och för över hela skapelsen till den. Skicka in i ugnen, högst upp, och sätt dig att vänta framför ugnen som en dum längtansfull hund. Det går snabbt, fem-tio minuter, men egentligen är det färgen du ska gå efter och inte något förbestämt minutantal. När den ser jättegod ut och fått lite färg är den klar, det är inte svårare än så.

ppizza2

Om man vill vara lite 2001-aktig tar man och strösslar över lite ruccola och balsamvinäger när den är klar. Men vill man verkligen vara det? Jag vet inte. Man ska inte ge efter för varenda infall man får. Oavsett: jag känner mig oförskämt nöjd över att ha gett päronpizzan ett ansikte utåt.

/Slaktarn

22:32 28 Nov 2016

När livet ger dig citroner, gör citronkola med vit choklad. Att det snart är jul duger naturligtvis också som anledning. Det här receptet har vi mat-Tina att tacka för, så sänd ut en tacksamhetens tanke till henne när när du står och rör i grytan.

Du behöver:
En termometer
En tjockbottnad gryta, helst gjutjärn
Skal + saft från tre ekocitroner
5,75 dl strösocker
125 gram osaltat smör
300 gram vit choklad
225 gram kokosfett (inte kokosolja, kokosfett!)

Jag rekommenderar att du läser igenom alla steg innan du sätter igång, det är nämligen inte så kul att stå med stormkokande socker och upptäcka att rivjärnet man behöver för att få av citronen sitt skal ligger i disken. Jag läser sällan recept speciellt noga, med följden att jag ofta känner mig inkompetent och utmattad. Det positiva med detta är att jag redan gjort alla möjliga misstag, och därför kan berätta om det för er så att ni slipper göra dem. Det är egentligen inte svårt att göra kola, det kräver bara lite fokus och diciplin. Och det ska du väl kunna rassla ihop?

ck2

1. Börja med att plocka fram allt, mät upp och lägg åt sidan (skär kokosfettet och smöret i småbitar, men håll de båda ingredienserna åtskilda). Detta garanterar att du är i maktposition i förhållande till kolan – det är viktigt, för den kan känna av rädsla, och då är det snabbt kört.

2. Häll strösocker, citronskal och citronsaft i grytan och låt koka upp till en sockerlag. När allt förvandlats till flytande form ska du sila sörjan för att få bort skal och annat (jag brukar dock strunta i detta steg då jag är lat/anser att lite skit rensar magen). Häll tillbaka i kastrullen och stoppa i termometern.

3. Låt koka tills temperaturen uppnått 114 grader. Lägg nu i smöret, rör om tills allt smält samman. Koka nu tills temperaturen uppnått 119 grader, stäng sedan av plattan. Lägg i den vita chokladen och rör om tills allt är blandat.

4. Kokosfettstajm! Addera lite i taget och rör hela tiden för att allt ska blandas ordentligt. Rör du inte om ordentligt hamnar kokosfettet överst i en otrevlig spegel av vitgrumligt stelnat fett när kolan kallnat, och det är det ingen som tycker om.

5. När allt är blandat till en svulstig gul massa häller du upp i ett par långsmala brödformar, eller som jag föredrar, en sån där förbrukningsbar folieugnsform. Ställ i kylskåpet och låt svalna, täck med plast och låt stå tills kolan stelnat. När den är solid kan du ta ut den ur formen och skära i lämpliga bitar som du slår in i papper och gör en tjusig gåva av, eller så struntar du i finliret och bara trycker in bitar i käften vartefter andan faller på.

Nu har jag inget mer att säga, så jag avslutar här.
/Slaktarn

15:02 21 Nov 2016

Fråga: Vad är skillnaden mellan mig och en irriterande kille man är kär i som inte skriver tillbaka?

Svar: Nästan ingen alls. Jag säger också att jag ska återkomma snart, men så skiter jag i det och gör något annat i två dagar.

Nu är väntan över. Jag är här igen, och precis som utlovat har jag en berättelse om cheesecake i bakfickan.

Smakkombinationen jordnötssmör och sylt är så pass amerikansk att båda komponenterna ingick i soldaternas matransioner under andra världskriget, men här i Sverige är det ingen självklar favorit. Jag minns jordnötssmör som en otrolig lyx som barn, det hörde till extrema undantagsfall att en burk Skippy’s uppenbarade sig i kylen där hemma. För en tid sedan satt jag och lyssnade på en konversation mellan barndomskompisar, och den ena berättade drömmande om hur härligt det var att komma hem till vännen, för de hade alltid det mycket åtråvärda jordnötssmöret hemma. ”Ni var en sån där jordnötssmörsfamilj!”, sa han. Vännen såg fundersam ut och blev full i skratt, och berättade att ingen i familjen någonsin åt jordnötssmör, det var bara föräldrarna som hade fått för sig att barnen älskade det. Eftersom att burken tog slut varje gång det kom hem vänner så köpte de hela tiden nytt, i tron om att deras två söner var stormförtjusta i den bruna nötgeggan, när det i själva verket var de parasiterande vännerna som såg till att burken åts upp.

Nu klingar ordet jordnötssmör annorlunda, för det har blivit fitness- och rawfolkets favoritingrediens. Naturligt, högt proteininnehåll och *bra* fett. Jag använder mest jordnötsmör för att göra jordnötsås, men den här gången tänkte jag utanför boxen med råge: jag har bakat en cheesecake med jordnötssmör, toppad med hemgjord jordgubbssylt. Kan du motstå? Nej, du kan ej.

Cheesecake med jordnötsmör och jordgubbsylt

Det här receptet har rötterna i ett Martha Stewart-recept som finns videofierat här, men jag har gjort ett gäng modifikationer för att passa min egen smakpreferens bättre. Fyllningen är rejäl och mäktig, men krämig och liksom silkig på det där sättet som är cheesecakens usp. Jag föredrar att inte göra fyllningen överdrivet söt, men jordgubbstoppingen desto sockrigare.

Botten
6 matskedar smält smör
200 gram digestivekex
En nypa salt

Fyllning
800 gram creeme cheese, typ philadelphia
3 ägg
2 dl krämigt jordnötssmör (de flesta recept kräver den sötade ”ofitnessaktiga” sorten, men jag tog ekologiskt osötat och adderade lite extra socker. Viktigt är dock att du inte tar det som heter chunky, hela grejen med en cheesecake är att allt ska vara silkigt och smooth.)
1,5 dl strösocker
En nypa salt

Topping
500 gram frysta jordgubbar
2,5 – 3 dl socker
En matsked vaniljextrakt eller en halv vaniljstång (om du kämpar med saldot på kontot duger även en tesked vaniljsocker)

Hur gör man då?! Man följer dessa enkla steg:

1. Börja med bottnen. Bryt ner dina digestivekex i en matberedare, häll i smält smör och salt och pulsa tills det ser ut ungefär som blöt sand. Skrapa ur i en ugnsform, jag körde en vanlig rund med avtagbar kant, men en fyrkantig i ungefär samma storlek är inte heller dumt, och påbörja det mycket tillfredställande arbetet med att trycka ut alltsammans med knogarna tills du har en jämnt lager. Du kan trycka upp en bit på kanterna, eller så gör du som jag och låter alltsammans hålla sig på formens botten. Grädda i ugnen på 175 grader i tio minuter.

2. Fyllningen är kul! Och går snabbt. Gör i matberedare eller fortsätt i bunke. Blanda Cream cheese (den bör vara rumstempererad, annars riskerar blandningen att bli grynig) med jordnötssmör, och tillsätt ett ägg i taget medan du blandar runt. Häll i socker och salt, och när allt är lent och välblandat häller du över det i formen med din förgräddade botten. Kör i ugnen på 175 grader i ungefär trettio minuter – håll lite koll på slutet, du vill att den ska vara lite uppuffad men aningen wobbly i mitten när du tar ut den. Vissa säger att man ska stänga av ugnen, öppna luckan och låta kakan svalna i ugnen, och på så vis undviker man att få sprickor upptill. Jag bryr mig då rakt inte om kakor har sprickor i sig, och det tycker jag inte du ska heller. Vi ska ändå hälla en massa jordgubbssörja över den sen. Kakan måste svala helt och hållet innan du äter den! Helst ska den stå i ett dygn innan, men vem har tid för sånt? Två-tre timmar räcker.

3. Jordgubbssylten är en enkel historia: häll alla ingredienser i en kastrull, låt koka upp och rör om, och sänk sedan temperaturen till låg/medium. Låt bubbla på och reduceras till en trög sörja. Häll över din någorlunda jämnt över din cheesecake, ställ undan tills den ”satt” sig.

4. Det går inte att äta hela själv, den här cheesecaken är helt enkelt för stadig, så steg fyra är att bjuda hem massa folk som kan hjälpa dig.

cc2

Uppskattar ni bakningstexter som denna? Jag är ju, som den observate läsaren vet, inget jättefan av att baka. Det är lite för precist och kemiaktigt, till skillnad från matlagning där man har mer svängrum för improvisation. Detta har dock inte hindrat mig från att ta fram elvispen ibland: Recept på citronrutor här (by far mitt favoritbakverk!), kärringaktiga men mycket goda nöt- och chokladkakor här, Twin Peaks-ig körsbäspaj här, och världens enklaste (och snabbaste) mandelkakor här.

/Slaktarn

12:13 10 Nov 2016

Några personer med t-shirts över långärmade tröjor, osminkade fejs och dreadlocks i en brun manchestersoffa. Det var med dem jag åt linsgryta första gången, i alla fall som jag kan minnas. De var så förtjusta i sin linsgryta att jag aldrig skulle kommit på tanken att ifrågasätta denna rödbruna lera till helig graal. Jag tänkte ta igen det nu! Drygt femton år senare.

”Jättegott! Jättebilligt!” säger folk. ”Man kan göra massor och frysa in!”. Korrekt. Både a, b och c. Men jag är sur på linsgrytan. Nu ska jag berätta varför.

Såhär då. En middagsinbjudning levereras från person X, antingen muntligen eller via sms. Mottagaren av förfrågan, person Y, tackar ja. Person X föreslår tid och dag, Y bekräftar. När dagen för middagsbjudningen är kommen kommer också en förfrågan från X till Y huruvida denne kan köpa vinet om värden står för maten. Naturligtvis, tänker Y då, och svarar jakande på frågan. Väl på systembolaget skickas ännu ett sms – vinet, ska det vara rött eller vitt? Några preferenser? Vad är det för mat egentligen? Personen X, som ju är den som står för matlagningen, svarar: ”Vilket som! Jag ska laga linsgryta!”. Person Y känner sig genast trött och lurad, och köper således den största boxen vitt som står att finna, så att hen åtminstone kan få sig en rejäl fylla.

Det finns en tid och plats för allt, men fredagar är inte lins-tajm – bara grejen att bli bjuden på mat som kostar fyra spänn per portion att laga kan ju få en att känna sig lätt ospeciell. Däremot är det ganska schysst att äta hemma valfri veckodag när det slagit snörekord och man är ganska trött och snorig. Och tro det eller ej, men jag har ett recept som jag verkligen gillar, just för sådana tillfällen!

Gryta på röda linser och ingefära

1. Grovhacka en gul lök, hacka upp två vitlöksklyftor, skala och tärna potatis i kuber om sådär 1,5 + 1,5 cm, och skala och skär en eller två morötter i stavar. Ta tram ingefära och skala en rejäl bit, två tummar i alla fall. Dina egna tummar alltså. Dela i småbitar, jag gillar när de är lite större, men kör enligt egen preferens. Lägg alltsammans åt sidan.

2. Häll några matskedar neutral olja i en gryta och väm till medeltemp. Tillsätt en matsked krossade korianderfrön, en liten nypa kanel, sådär en halv tesked kumminfrön och ett par kardemummakapslar som du bankat till lätt med något tungt. När det börjar dofta jättegott lägger du i alla grönsaker. Blanda runt och kör tills löken är mjuk.

3. Nu är det dags för den fattiges stapelvara nummer två, hack i häl med röda linser: krossade tomater. Häll i en burk krossade tomater, rör runt, salta och peppra. Tillsätt också en nypa socker, det gör burktomaternas syra lite mer behaglig.

4. Nu är det dags för vätska. Välj en buljong du gillar eller kör vatten, eller vatten/vin. Vad du vill! Det enda du bör hålla i åtanke är sältan – vissa buljonger är mycket salta, bra att hålla i huvudet så att du inte tillsätter ännu mer salt sen och blir ledsen när du smakar. Jag tror att en halvliter till en liter är rimligt här, men det handlar egentligen mest om konsistensen – det behöver vara hyfsat vattnigt (linserna dricker upp oerhörda mängder vatten och sväller) men inte som en soppa. Börja med en halvliter, släng i en näve linser (en knapp deciliter) och låt bubbla på medelvärme under lock i femton minuter. Tycker du att det ser torrt ut och känner att du behöver du lägga till mer vatten/buljong då – be my guest.

5. När potatisen är mjuk och linserna svällt och mjuknat är maten klar. Det återstår endast att smaka, utvärdera om något behöver tillsättas, och sedan serveras. Förslagsvis med en stor klick turkisk yoghurt på toppen, och bröd att skopa upp grytan med vid sidan.

Och som summering: Jag hatar inte linsgryta, förstår ni väl. Jag vill bara inte bli bjuden på det på en dejt med ny romantisk bekantskap alternativt av god vän med ambitioner att göra fredagskvällen fab. Okej?! Okej.

/Slaktarn

PS. Jag vet nog att alla har sin egen version av linsgrytan. Om du har en extra bra version eller förslag på fab-ifierande element, dela gärna med dig.