jag ser ett grisansikte
i socialdemokraternas logga
problemet är att mitt livs kärlek
inte ser samma ansikte
mitt livs kärlek ser bara en ros
en röd ros
jag måste antagligen lämna mitt livs kärlek
visst är det så för politiken
jag gick till en pepparkakshusutställning
på ett arkitekturmuseum
och slog sönder allt
det fanns bildtexter till husen
som beskrivningar
på nummer 46 stod:
jag har byggt en kåta
kategorin var barn upp till 12 år
/Elis
Okej! Lucka nummer 6 i ”vi som aldrig skrev prosas poetiska julkalender”, timmen är slagen! Recitera lite dikter around the clock som om det inte vore en ”grej”! Här tänkte jag passa på att tipsa om en diktsamling, en kollektivskriven diktsamling. Sjukt va! Men det är ändå andra advent, och då ska man tipsa om en kollektivskriven dikt som inte så många har läst pga rätt liten upplaga, det är sen gammalt! Och det är faktiskt en av mina personliga favoriter jag har i åtanke denna söndagskväll, nämligen Ett tunt underlag av G=T=B=R=G (Linn Hansén, Kristofer Folkhammar, Athena Farrokhzad) som gavs ut i 300 exemplar av förlaget Attåt 2009. Det är en jätterolig och fin diktbok som handlar om Göteborg! Man skulle kanske kunna säga att Glenn Hysén tog över stafettpinnen (eller taktpinnen, han känns mer som en dirigent, rent spontant?) som Göteborgslyrikens främste, mest moderna språkjonglör när medlemmarna i G=T=B=R=G (lite tillfälligt) gick skilda vägar för att slunga ifrån sig ”egna författarskap” åt alla håll och kanter, och då tänker jag främst på Hyséns krönikor där han utnyttjar listan som koncept på ett vis som skulle göra vilken situationist som helst grön av avund! Så ingen slump att G=T=B=R=G ställer sig frågan ”Hur många Glenn finns det egentligen i Göteborg?” i denna kultklassiker. Hursomhelst, eller alltså, eller however: bakom lucka 6, en väldigt bra bok! Ett tunt underlag!
Bästa bilden jag kunde hitta på google!
”Vad dog man av innan estradpoesin?”! Hahahahahaha.
Den där tre sista raderna är så himla fina och roliga!!!
Det borde finnas en bok som bara består av efterord skrivna av Lars Mikael Raattamaa, jag tänker mig att den boken kanske existerar i himlen!
Uppbygglig andra advent på er!
/Elis
galaformatet är så underskattat
varför är nästan inte allt en gala
om nästan allt var en gala så skulle
livet vara mycket roligare
vi kunde mingla innan
vi kunde mingla efter och
under tiden
när det pågick
skulle tacktalen avlösa varandra
vi skulle tänka: det sömlösa är alltid vackert
vi skulle tänka: allt är ett tacktal
allt är
substans
våra namn skulle ropas upp
och vi skulle vara förvånade
vi skulle vara genuint förvånade
jag lovar!
vi skulle låta munnarna spricka upp
i förlägna leenden och
vi skulle småspringa upp
på scenen
och
vi skulle utbrista, i kör, i jagform,
i rörd improvisation
med synligt, ödmjukt
tandkött:
jag trodde aldrig att meningen med livet
meningen med före livet och efter livet
var såhär nära hela tiden!
jag trodde aldrig att meningen med livet
låg och lurade liksom mitt framför
näsan
jag vill tacka min mamma
hur vi tittade på tv när jag var barn
hur vi vände på dygnet
vikten av den röda mattan
denna bitterljuva chockdoktrin
hur vi vände på dygnet
konsekvent som en missuppfattad
livsstil
konsekvent som en överskattad
livstid, de där formbara åren
ni vet
jag vill tacka min mamma
för att hon sa mitt namn
utan henne hade jag aldrig börjat
med generalisering
hon introducerade det här formatet
det skulle man kunna säga
galaformatet, vikten av pris
med tillhörande motivering
min mamma introducerade jagformen
ni vet, det här formatet
när man pratar om sig själv
i första person
och hon sa alltid: allt är ett tacktal!
hon skrek det till och med och
hon sa alltid: det räcker att vara
nominerad, glöm aldrig det och
hon sa ofta: jag vill utbrista ‘man blir ju helt förstörd’
om något fint och
hon sa en gång: det här förändrar
litegrann
så därför vill jag tacka min mamma
och jag vill tacka dig, utan er två,
er busiga maskopi,
hade jag aldrig stått här, utan er två
så hade inte nästan allt varit en gala
vi är verkligen ett gäng
ursäkta mina tårar
det är glädje,
tack för allt
(här är tacktalet slut)
och vi skulle föras ner, varsamt
med respekt för vår höga ålder
med respekt för våra höga klackar
och sen skulle det fortsätta så
och applåderna skulle avlösa varandra
vi skulle vara skitfulla med viss stil och
en eller annan konstnärlig kupp eller politisk aktion
skulle stå för det som är oväntat
livet får inte vara tråkigt
men det måste vara glamoröst
/Elis
Efter succén med lucka 3 i ”vi som aldrig skrev prosas poetiska julkalender”, en lucka bakom vilken filmen The Perks of Being a Wallflower dolde sig med sin rikedom på krystade litteraturreferenser, så är det dags för nästa amerikanska film som utspelar sig i skolmiljö och innehåller en märkligt castad engelskalärare! Men en film av en helt annan karaktär! Kul med viss diversitet i det här komplexa bloggkonceptet. Det var på uppdrag av konstnären och trendsättaren Hilde Retzlaff (@hildesfetastil, kolla in hennes julkalender på Instagram!) som jag tog mig an Donnie Darko här i sjuksängen. Den där filmen som alla såg för tusen år sen, men som jag såg först nu. Den där filmen där en 20-årig Jake Gyllenhal har bra frisyr och möter en man i kanindräkt som heter Frank när han är ute och promenerar i sömnen. Till skillnad från den töntiga, söta killen i The Perks of Being a Wallflower så är Jake Gyllenhal i titelrollen Donnie mer skev/lite creepy, men också söt! Och de delar naturligtvis liknande literära ambitioner och en förkärlek för social inkompetens! Fullt möjligt för mig att identifiera mig här med, med andra ord (när jag gjorde ett sånt där celebrity look-alike-test en gång så fick jag Jake Gyllenhal, 80% eller nåt, andra gången jag gjorde det så fick jag typ Ian Wachtmeister, man borde göra ett sånt där test fast med poeter). Och i denna film har vi dessutom Drew Barrymore i rollen som märkligt vettig/rolig/vass/lack engelskalärare! Originell dynamik. Maestro, ge oss lite bilder! Ge oss lite julkänsla!
Såhär borde alla se ut när någon berättar om sin poetiska praktik! Eller sina poetiska drömmar! Eller jag menar; alla ser ut såhär när man gör det! Det är så realistiskt. Det är inte mer än rätt!
*Du vill verkligen ha kontroll över hela den konstnärliga processen, från ax till limpa, och då menar jag att limpan är en illustrerad diktsamling, auteur-style. Berätta mer, snälla. Sluta aldrig prata.*
Drew Barrymore gör entré! Uppfriskande att det inte är Kerouac/Salinger/Hemingway/Fitzgerald/bla bla bla som sätts under litteraturluppen, utan en annan skön snubbe!
Först fick en annan i klassen frågan och hade helt fel såklart (hon hade inte ens läst hela boken, lol), men skönt att Nietzsche-boy här visar var skåpet ska stå! Han räckte inte ens upp handen, coolt!
Lite härlig vandalism senare så börjar man fatta att litteraturen kanske har en vansinnigt negativ inverkan på ungdomen, precis som Marilyn Manson…
… konspiration eller ej, häftigt att lite ord på några papper kan ha en sån genomslagskraft i ett samhälle och i rum utanför texten! Och kulturdebatter i aulan… alla filmer borde innehålla minst en kulturdebatt i aulan. (Vad hände med aulan förresten, som koncept, visst är det ett underskattat rum!? Eller är aulan mer av en sal?)
Här skrattade jag rått! Trots att jag knappt vet det själv. Vad säger det om mig egentligen? Stort plus till Donnie Darkos föräldrar i denna film, annars. De hade verkligen hjärtat på rätta stället rätt igenom, och ett stort kulturellt kapital som grädde på moset! Men ändå liksom laid back.
”Den är ironisk.” Det är verkligen svaret på allt när det kommer till text. Det lärde jag mig på Biskops-Arnö. ”Du ska tillbaka till universitetet” är också ett ganska bra svar på tal, men man vill ju inte verka konservativ.
Typisk sån kille som ska överanalysera allt. Väldigt bra stil dock! Unknown death 2002. Sådär ser alla ut i Oslo just nu.
Drew Barrymores kille jobbade också på skolan, som nån sorts naturlärare eller nåt, jag vet inte. Han hade i alla fall ett boktips. Typiskt bra baksidestext om en författare på en bok, eller sån fliktext, eller blurb: ”Hon var lärare, och innan dess var hon nunna – och nu har hon skrivit den här boken om att resa i tiden.” Kvinnan de pratar om heter dessutom Mormor Död, fast på engelska.
Drew får såklart kicken för att hon har integritet och står på sig i den subversiva kvalitetlitteraturens tjänst. Hon hinner ha en sista liten privatlektion där hon lär ut engelskans vackraste ord till lilla Donnie under stjärnbaneret. Engelskans vackraste ord är ”källardörr” och det är antagligen symboliskt!
Detta är en så värdig reaktion när man blir uppsagd från läroverket! Drew Barrymores engelskalärare går rätt in i toppen på listan över den amerikanska high school-filmens coolaste. Så mycket förtryckt litteratur som skriks ut i denna frame.
Sådär! Lucka numero cinco. En underbar film, det där. Jag hyllar ju bara grejer. Avslutningvis kommer dagens lästips som inte alls har med Donnie Darko eller att hylla grejer att göra, mer med OEI. Fast OEI har ju med allt att göra, och allt inbegriper ju även Donnie Darko och den där evinnerliga hyllningspraktiken… Nåja, Lyra Ekström Lindbäck har skrivit en väldigt intressant text/recension om antologin Den engelske kanal 2015 som Vagant inte ville publicera. In och läs den på Lyras blogg så kan vi diskutera i små tvärgrupper sen. Mingel och poesi!
/Elis
Henry Song!
Arazo Arif!
Hanna Rajs Lundström!
David Zimmerman!
Sofia Roberg!
Googla alla.
/Elis
|
|
