JAG ÄLSKAR HANNAH WIDELL OCH AMANDA SCHULMAN!!!

Vet inte vad jag ska säga, min kärlek är säkert helt irrationell och ologisk och om det inte hade varit för att alla mina kompisar är i samma psykos så hade de nog tyckt att jag var jobbig. Genom sin Fredagspodden läker de allas våra hjärtan varje vecka. Speciellt när det är såhär mörkt både i världsläget och utanför dörren tror jag att man behöver saker som gör att man bara känner glädje och inte behöver tänka så komplicerade tankar, för att inte gå under av psykisk ohälsa. Om jag ska förklara känslan när man lyssnar på Fredagspodden så är det ungefär som att ligga i ett bubbelbad (förutom att jag hatar att ligga i bubbelbad och får klaustrofobi av det :(((). Samma känsla som när man läser en bra chic lit. Därför är det så perfekt att de nu har släppt en bra chic lit!

Försoningen heter den och är första delen i trilogin Två systrar. Den handlar om Vanessa och Alicia och ja, de är ganska lika Hannah och Amanda! Men ändå annorlunda. Lite yngre och mer naiva, typ! Det hade varit kul att höra en podd med dem, men det är ju Hannah och Amandas erfarenhet man vill åt lite! Tips och råd om livet. Vanessa och Alicia är lite mer vilsna, faktiskt nästan plågsamt ibland, jag mår dåligt av att läsa om Alicia för hon är i en sån destruktiv relation att det inte är kul. Dessutom tror man att man vet hur det ska sluta men det slutar på ett annat sätt. Ah, ni får läsa boken själva. Vanessas delar är mer roliga, äkta chic lit, jag gillar det mer! Men min kompis gillade Alicias stycken mer, smaken är som baken! Kanske beror på var man är i livet, vad vet jag! Jag identifierade mig i alla fall mycket med Vanessa, som jag tror är den som är mest lik Hannah. Hon är liksom jätteframgångsrik med att sälja in tv-program, vilket inte jag är, men kan lätt se mig där i framtiden? Haha, och så dras hon till sviniga killar vilket jag också känner igen mig i. Undra vad sånt beror på! I den här boken verkar det bero på dåliga familjeförhållanden vilket känns lite tröttsamt, inte för det inte är realistiskt men för att det känns som man läst så mycket om pappor som super.

Längtar tills nästa bok kommer. Samt STORT PLUS för hur snygg den är.

Har legat hela helgen och bara läst boken tillsammans med en katt och hans husse. Gud vilket konstigt ord, husse?

Kort och gott, gillar man Hannah och Amanda så gillar man den här boken. Jag har en stark hedonistisk sida och Hannah och Amanda tillåter mig att bejaka den till fullo. Ja, tillåter är rätt ord, för det är liksom som att de tar allt man trott var fel och säger: det är inte fel. Om du tycker/känner så, så är det så. Om jag innan var lite så att jag gör det jag känner för så är jag ännu mer så nu, fast det har utvidgats till hela livet. Jag tänker att jag kan bli vad jag vill, för det säger de. Och jag vill bli dom! Jag vill bli Hannah och Amanda. Går det??? Till råga på allt så har de också världens bästa PR-person Daniel Redgert, som jag blev kär i på Bokmässan, det var han som fixade den här boken till mig för Bonniers skickar inte recex till “bloggare” :) Ett tips: om ni vill lyckas med ert förlag på sikt, byt ut alla som jobbar där! Om man går till närmaste Pocketshop och frågar efter Sveriges mest uppmärksammade diktsamling just nu, Vitsvit, så kommer man inte hitta den. Varför? Jo, för det är Bonniers som ger ut den och de håller på att självdö. Hörde att det går bättre för Natur & Kultur. Oops, hoppas inte Nöjesguiden är Bonnierägda eller nånting sånt… Men jag tycker Hannah och Amandas bolag Perfect Day ska starta ett eget förlag, där de också ska ge ut ung fräsch kvalitetspoesi. Förstå hur mycket kulturellt kapital det finns att hämta där, vilket såklart på sikt är minst lika bra som ekonomiskt kapital. Jag tror ingen vet att poesisverige just nu är ett litet barnshemsbarn som ingen vill ha, men som en dag kommer växa upp och bli nästa Ingvard Kamprad. Så någon utanför “branschen” som behöver kulturell status borde ta hand om hen.

Men allt sånt här tråkigt inom poesin glömmer jag när jag lyssnar på eller läser Hannah och Amanda. De ger mig framtidstro och hopp om att jag kan ändra allting.

//Anna

Hej änglar!!!! *tar en öl*

Är det nån som kan gissa vad som händer i helgen? Jo, då är det Stockholms Internationella Poesifestival! Både jag och Elis kommer läsa på AKT UNG! tillsammans med Arazo Arif, Polin Atallah, Anna Bontha, Johanna Frid, Mira Gonzalez, Lilja Hejdenberg, Elin Kvicklund, Tao Lin, Hanna Rajs Lundström, Sofia Roberg, Frida Sandström, Gordana Spasic och förra veckans poetiska babe David Zimmerman. Det är verkligen ett gäng.

Jag kommer även va med och diskutera samtidspoesins plats ;);) kan ju bli kul….

Kl. 15.00 på lördagen, jag kopierar från schemat:

15.00 Samtidspoesins plats. Samtal om lyrikens konjunkturer. Hur skriver dagens poeter och kritiker i Sverige och Danmark fram ny poesi och kritik som gör ordkonsten angelägen för läsare. Vilka ges ut? Ges poeter möjlighet i dag att påbörja ett författarskap eller intresserar sig förlagen mest för enstaka satsningar? Vilken roll spelar kritiken?

VILKEN RYSARE!!!! Man kan ju tro att jag gett upp efter sommarens poesidebatt men jag hatar förlagen mer och mer för varje dag.

Här är schema och här kan man köpa biljett.

So long

//Anna

Det var många som slogs om den åtråvärda titeln ”veckans poetiska babe” den här veckan. Vi initierade det först som ett konceptuellt skämt när vi postade en bild på Aris Fioretos i denna bloggs begynnelse (tanken var att det skulle vara Aris Fioretos varje vecka eftersom han har så bra stil, fast olika bilder på Aris Fioretos då, tråkigt med samma bild varje vecka på en så mångfacetterad mänska), men nu har det verkligen blivit som en institution! En ”maktfaktor”. Snacket går på stan: vem blir det denna vecka? Felicia Mulinari, som fyllt år? Wadha Almusajen, för sina underbara dikter i nya Kritiker? Frank O’Hara? Peder Alexis Olsson, som stängt in en tennisbana i en 700 sidor tjock bok som heter Tennis? Maria Küchen? Jesper Waldersten? (Obs: det sista var ett skämt, vi är för poetisk populism, absolut, men Walderstens avfotade ”skrivmaskinsfinurligheter” är sjukt överskattade, vi är inte bittra, men kom igen, vissa konstnärer som går från måleri till poesi glider verkligen på en sån extrem räckmacka när det kommer till bekräftelse och uppmärksamhet och säkert pengar, haha.)

Märks det att vi gillar 90-talets elitism? Nu gör vi om och rätt, vi menar: hur många poeter blev veckans babe i Expressen fredag liksom? (Kommentera gärna om du vet.) Och nej, Per Hagman räknas inte. Och Fredrik Virtanen är inte poet.

Men. Med detta sagt. Denna veckas poetiska babe är naturligtvis Johannes Anyuru, vars nyskrivna, aktuella dikt Aska, som publicerades i Aftonbladet i söndags, är det tyngsta som skrivits i diktväg om denna politiskt mörka höst. Det är en hemsk och vacker dikt, en stenhård elegi med enorm densitet. Läs den långsamt. Här är ett utdrag:

Och vi var aldrig polisernas barn
Aldrig lokaltidningarnas barn
Värkande händer
grep efter något skimrande
längst inne i bråken, sorgens tuschmärken
på ytan av en värld
som inte tillhörde oss
Vi var aldrig domstolarnas barn – tvärtom,
mardrömsvarelser – pyromanerna
och de vita mördarna alltid redan
mänskliga – aldrig vi, allra minst
när vi försvarade vår egen
mänsklighet – kanske är ingen längre
mänsklig – gick
hemåt med ansikten
som bronssköldar, utskurna ögon 

När jag gick hem igår från panelsamtalet om Frank O’Hara så hade min mobil dött så jag passade på att läsa ut Megan Boyles tunna bok selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee som är min nya bibel. Den är så… jag vet inte, sann? Får man känna så. Alla som känner mig vet att jag älskar långa titlar. Långa titlar kittlar. Och sanning är mitt serum. Det har jag alltid sagt.

”lately i kind of feel like a richard yates character all of the time / like when i eat xanax and fall asleep on the couch and wake with my mouth open / or at work when half-jokingly over-share thoughts about loneliness / then laugh to show everyone ’it’s okay, really, look how well adjusted i can be, i can still laugh’ / while thinking ’i am a fucking richard yates character, when i am older this will not be ’cute’” – Megan Boyle

Jag stod och väntade ut regnet vid spärrarna i Gärdets tunnelbanestation och kände mig lite rörd. Lätt rörd. På ett sätt passade det så perfekt att läsa ut Megan Boyle med Frank O’Haras lunchdikter fortfarande förföriskt ringandes i bakhuvudet (han ville att dikter skulle vara som telefonsamtal, eller hittar jag på det nu, kanske). För det finns så mycket beröringspunkter där, men också tvärtom. Vad är motsatsen till beröringspunkter? Ni fattar vad jag menar. Antiteser. (Frank O’Hara = ivrighetens och upphetsningens poet vs. Megan Boyle = den fantastiska likgiltighetens och det vassa vemodets poet. De praktiserar/symboliserar två diametralt olika sätt att flanera på. Alltså flanera i text. Nu har jag fått använda ordet ”diametralt”. High five?) Under kvällen citerade Jenny Tunedal rader ur ett Frank O’Hara-manifest ur minnet, och det hon sa stämde så jävla bra in på Megan Boyles poetik:

”Poetisk form är bara common sense, som när man köper ett par byxor, då vill man att de ska vara så tighta som möjligt så folk vill ligga med en.” (Klipp ut och sätt upp på kylskåpet, barn.)

För så skriver Megan Boyle i selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee (och så skriver hon i sina bästa tweets, eller i alla tweets). Det är bloggtexter, opublicerade och utvalda, i genomgående gemener, ibland luftiga inlägg med spridda inverterade/punkterade aforismer (hur ser folk ut efter sina efterbilder?/salt mat vore gott just nu, etc.), ibland hoptryckta och blaserat semi-joyceska sjok (om familjens lågmälda dysfunktioner under ”thanksgiving and most holidays” = väldigt ömma beskrivningar, eller ett nedtecknande av varenda tanke = omöjligt, precist), ibland listor på alla hon haft sex med (läs!), ibland kronologiska uppräkningar av livets alla pinsamma ögonblick, ibland otroligt fina dikter om drömmar och social fobi och onani. Megan Boyle skriver så rakt, roligt, sorgligt, ja, hon skriver helt perfekt. Typ som slutet på den här Frank O’Hara-dikten, fast med skillnaden att romantiken inte skriker på samma sätt, den skriker på ett annat sätt, den skriker inte alls, för den behöver inte skrika:

”åh herregud det är underbart / att kliva ur sängen / och dricka för mycket kaffe / och röka för många cigaretter / och älska dig så mycket” – Frank O’Hara

Jag upptäckte Megan Boyle i somras när Carl Lindsten gav ut ett översatt urval (signerat Emma Holm, urvalet alltså) från hennes oredigerade twitterkonto, Människor älskar folk som inte säger någonting, på sitt internetförlag (samma förlag som sen skulle ge ut Anna Axfors klassiska tweet-kollektion). Sen beställde jag hennes bok, den som gavs ut 2011. Den som är bloggprosa och poesi. Och det kändes perfekt att läsa ut den nu, efter att bevittnat ett mysigt panelsamtal om Frank O’Hara på soppteatern där en bedårande Gunnar Harding läst innantill i en kvart och Ida Linde, om jag minns rätt, citerat Frank O’Hara ur minnet: ”jag skulle vilja vända det katastrofala i mig till någonting fantastiskt.” Jag vet inte om det var så hon sa att han sagt eller skrivit, men jag vill tro det. Det är det Megan Boyle gör hela tiden. Vänder det katastrofala i sig, eller det katastrofala i andra, till något fantastiskt (det katastrofala kan vara lågmält, tyglat, det katastrofala kan vara små bokstäver). När hon skriver om knark, ångest, John Malkovich, sex, internet, öl, att slå sin katt i huvudet, arbete eller skola med en form som är så oerhört common sense.

”i would like to matter to every person in the world / i would like every person inte the world to matter to me / neither of those things will ever happen”  – Megan Boyle

/Elis

Lunchdikter av Frank O’Hara finns ute nu, i översättning av Jonas Brun, på Rámus förlag.

selected unpublished blog posts of a mexican panda express employee av Megan Boyle gavs ut första gången 2011, på Muumuu House. 

Anna Axfors:
Hej Elis, det är Anna. Minns du mig? Nu ska vi göra en sån chatt som är så populär. Varför vill inte jag gå på ”Nordisk poesifest” imorgon? Kan du svara mig för jag vet inte ens själv. Jag älskar ju den danska nya poesivågen

Elis Burrau:
Hej Anna! Är det verkligen du? Jag jobbar, ber om att få återkomma inom en timme. Men spontant: det låter knasigt, du som älskade den där vågen?

Elis Burrau:
Jag jobbar för tillfället på en pjäs som heter ”Vågen”. Vilken slump. Den handlar om en lärare som utför ett fascistiskt experiment i en skolklass. Kul om pjäsen hetat ”Den danska nya poesivågen” och handlat om en lärare som utför ett fascistiskt experiment på Författarskolan i Köpenhamn.
Men nu kom jag bort från ämnet. Vilka läser på denna nordiska fest? Julie Sten-Knudsen?

Anna Axfors:
Du låter inte mig svara innan du skriver vidare. Jag jobbar och kan inte kolla ner i mobilen hela tiden, hur skulle det se ut

Elis Burrau:
Hoppas de har en sån där ”töntig varning för folk som kollar på mobilen”-skylt på ditt jobb, en sån där de har på Götgatan. Som Nöjesguiden rapporterade om idag.
Chattformen är inte beroende av telefonsamtalets artighet.

Anna Axfors:
Tänker man ska nog sitta vid datorn när man chattpratar. Väntar tills jag är hemma

Elis Burrau:
Ja, nu sitter jag på tunnelbanan, och det är alldeles för rörig miljö att bedriva chatt i, herregud. I går var det en man i dunjacka som ville döda den han pratade i telefon med när jag åkte mot Pernilla Wahlgrens favoritstadsdel, det handlade om en hyrbil.

Anna Axfors:
Det är verkligen fel att ha telefon i offentligheten, vad hände med 1800-talet

Elis Burrau:
Jag har alltid velat ha en sån där cykel med ett jättestort hjul.

Anna Axfors:
Inte jag

Anna Axfors:
Nu står jag och väntar på bussen, köpte cigg men hinner inte röka på 2 min? Typiskt

Elis Burrau:
Jobbigt! Förr i tiden så spreds poesi från mun till mun. Kanske över en cigg. Det slog mig nu.
Man kan kolla Twitter i kollektivtrafiken. Under Bron retweetade mitt skämt om Under Bron.

Elis Burrau:

Pigg marknadsföring.

Anna Axfors:
Grattis

Anna Axfors:
Vad tyckte du om intervjun med Isabella löwengrip i dn?

Elis Burrau:
Jag älskade den!

Anna Axfors:
Det luktar massa kiss här där jag står på bussen. Den är helt full så kan inte flytta p mig. Ska detta föreställa service

Elis Burrau:
Här luktar det inte kiss.

Anna Axfors:
Jag trodde jag skulle älska den, och älskade den väl som idè, men tycker den försökte berömma blondinbella samtidigt som den straffade henne för det förflutna
Ungefär som att hon va sååå ung och dum och nu är hon vettig
Tycker de kunde lyft fram mer vad hon gjorde som va bra när hon var tonåring.
Inte att allt hon gjorde då var fel och nu är hon bra

Elis Burrau:
Ja, kanske det. Jag vet inte. Jag har liksom ingen relation till henne. Varken bra eller dåliga känslor. Hon är ju lite som Fredrik Strage, gick med i MUF för gemenskapen.

Anna Axfors:
Nä vi kan prata om nåt annat. Typ Ellerströms poesihappening

Elis Burrau:
Är det samma som nordisk ungdoms poesifest?

Anna Axfors:
Ja, man kan tro det
Skriver mer när jah är hemma, det är om 10 min

Elis Burrau:
Med Lyrikvänner som dig behöver man inga Lyrikfiender

Jonas Ellerström spelar i ett band precis som Knausgård och alla andra som spelar i ett band

Anna Axfors:
jsut det jag fortsätter där vi var

Elis Burrau:
den nya danska vågen mot den svenska gamla skålen

Anna Axfors:
ja, och anders borg spelar ju i ett band, eller ser ut att göra det i alla fall när han hade den där hästsvansen. och han blev också med i MUF i ung ålder
sådana ”röda trådar” skulle vi vart tvugna att göra om vi var riktiga journalister
tur vi inte är det. men nu ska vi prata lite om arisk poesifest eller vad den hette

Elis Burrau:
ja just det, temat för kvällens lilla samtal i etern

Anna Axfors:
jag är så glad att maja lee langvad nu hoppat av, eller vad hon gjort, det gör att jag kan klandra det här eventet för att vara för vitt ohejdat

Elis Burrau:
vad är det ens för grej? en festival?

Anna Axfors:
nej jag tror det är en poesikväll, typ att man går in i en lokal, betalar 80 kr och så luktar det lite parfym och kaffe. det står nån lundaprofil där och så kanske maria küchen står där, ja det är klart hon gör för hon ska ju läsa
jag säger inte att det kommer bli dåligt

Elis Burrau:
jag blundar och ser det framför mig som virtuell verklighet
riktig myskväll
nej, men såklart det har potential att bli en fin kväll, men visst har de nån sorts anspråk att ”visa upp nordens poesi just nu” eller nåt?

Anna Axfors:
ja precis, det är ju det, de försöker glida på den här danska poesivågen som varit. jag tycker det är provocerande för den danska poesivågen har inte uppkommit för att 5 vita medelålders akademiker haft en uppläsning där man betalar 80 kr för att komma in och det är helt utsållat, ”här har vi eliten” typ, så som ellerströms nu har anordnat det, jag tycker det är motsatsen till den danska poesivågen, eller boomen eller va fan man säger.. den handlar ju om nåt annat. saker som skapas underifrån

rätta mig om jag har fel

Elis Burrau:
jag tycker du har rätt finns det ett fb-event eller nåt eller? vilka är med? vilka från ”det unga gardet”?

Anna Axfors:
https://www.facebook.com/events/724800827625879/

Nordisk poesifest!
Tomorrow at 19:00
Mejeriet in Lund, Sweden
158 people joined
Join

Elis Burrau:
*trycker automatiskt på join pga skadad*
de har ju inte ens skrivit ut vilka som är med?? palla

Anna Axfors:
julie sten-knudsen och amalie smith är ”det unga gardet”
jo men det står ju på bilden
men det står iaf att det kostar 80 kre
alltså jag vet inte stör mig bara på när poesiinstituioner har absolut noll intresse av att göra poesi tillgänglig för andra än bildad medelklass

Elis Burrau:
ja asså amalie smith är ju bra (marble) och julie sten-knudsen kanske också (även om hennes nyöversatta diktsamling är pretty problematic vilket alla svenska recensenter verkar skita i, det har verkligen gått upp i kollektiv brygga, men jag tycker inte riktigt att hennes beskrivning av rasism är legit)
men det är ju inte det det handlar om kanske om dom är bra eller ej…. jaa jag håller med
gratis inträde för alla under 20 år dock
fint!

Anna Axfors:
tycker det är hemskt hur typ alla svenska insitituioner vill skydda det som redan är ”kanon”
ja det var fint
nej handlar inte om dom är bra eller ej

Elis Burrau:
mmm

Anna Axfors:
alltså dom är ju säkert skitbra men jag tycker man åtminstone kan försöka skapa nåt nytt
det är väl det jag vill säga, dom får göra vad dom vill men jag kommer inte gå för jag har ingen respekt för såna här initativlösa initativ

Elis Burrau:
haha word….

Anna Axfors:
detta tycker jag dom hade kunnat göra: ha med dom dom har med, eller hälften av dom,alltså förlåt men skippa typ maria küchen, all heder åt henne hon är jättebra (inte läst men ändå), men dom har tagit henne bara för hon bor i lund

Elis Burrau:
”väl rutet”
skoja
har alltid velat skriva
väl rutet
man ska tydligen vara spännande och uppmärksammad, enligt en enig kritikerkår, det är A och O
maria küchen är ju aktuell med en bok som ellerströms vill sälja, sen är det väl skönt att hon bor i lund

Anna Axfors:
och ha bara vita personer men döp det då till nåt annat än nordisk poesifest! för det ser nazistiskt ut. alltså på riktigt nazistiskt. vet att dom inte menar de men det hjälps inte

Elis Burrau:
om maja lee langvad läst hade jag gått

Anna Axfors:
hade du åkt ner från sthlm för att se maja lee langvad läsa?
men ja hon va ju med från början
nu är hon borta, vet inte varför. iaf från omslagsbilden och det står ju inte i eventet vilka som kommer, kanske är lite hemligt haha. skoja
men hon har nog lämnat återbud

Elis Burrau:
mmm nä asså om jag varit du
jag har sett henne läsa i stockholm, hon kommer säkert hit nästa år pga hennes bok släpps på svenska (hun er vred – skitbra bok)

Anna Axfors:
sen kunde dom haft nån som inte riktigt är så etablerad som dom andra, förlåt att jag går mina egna ärenden igen men man måste inte bara boka 100% etablerade poeter

Elis Burrau:
jag håller med dig till hundra procent, man måste inte bara göra det

Anna Axfors:
mest för att man hjälper poesiklimatet så mkt på traven om man blandar lite

Elis Burrau:
finns ju hur många mindre förlag/scener/skolor somhelst där i malmö/köpenhamn

Anna Axfors:
men tror inte alla kulturinsitutioner är jätteintresserade av ett ”levande kulturklimat”, även om de tror det
för det skulle betyda att deras betydelse minskar

Elis Burrau:
tänker också att många lite mer etablerade poeter känner sig lite marginaliserade också ändå liksom

Anna Axfors:
aja vet inte vad jag pratar om nu, hatar inte ellerströms men hatar svenska kulturinsitutioner

Elis Burrau:
mmm

Anna Axfors:
marginaliserade pga att ingen bryr sig om poesi ja
och varför gör inget det, ja det kan vi ju diskutera i nästa avsnitt av denna chatt

Elis Burrau:
HAHA!
DEN EVIGA LEKTIONEN: KONSTEN ATT LÄSA OCH SKRIVA OCH CHATTA OCH FÖRSTÅ POESI

Anna Axfors:
kommer inte gå på detta iaf mest för det finns massa andra intressant att göra
*annat
typ chatta, det är kul

Elis Burrau:
mmm det är väldigt kul men lite svårt när man gör andra grejer samtidigt
har tex precis gett ut en bok med en kroatisk konstnär
så sorry om jag var lite blasé

Anna Axfors:
du får berätta mer om problematiken kring atlanten växer nån gång, jag är nyfiken
ja jag vet

Elis Burrau:
mmm det är verkligen jobbigt att atlanten växer, den är ju redan så stor

skoja, nej men det kan jag ta en annan gång

men den kritiken har uttryckts av smartare hjärnor än min om man säger
nu måste jag ta mig till mina föräldrar för att få mat
och se på poeterna i det svenska landslaget spela mot prosaisterna i det danska eller tvärtom

Anna Axfors:
yes do that
lycka till
är så glad att businessen går bra nu

Elis Burrau:
bra kompis
kan vi inte börja kalla varandra för kompis

Anna Axfors:
jo det är klart vi kan kompis

Elis Burrau:
som i en walkie talkie
klart slut
kompis