Kömpisar. Det är januari. Vädret känns lika härligt som att slå foten i en lite för hög dörrlist, håret blir statiskt och huden kliar av torrhet. Som om inte detta vore nog har jag dessutom landets jobbigaste par läppjävlar som alltid är lika torra som mina bästa ordvitsar. Antingen blir de torra av vädret, eller så missbrukar jag lypsyl till den grad att läpparna får bättre uppsugningsförmåga än en plustampong, och den onda cirkeln växer sig långsamt starkare.

VAD GÖRA, ropar jag och sträcker upp armarna mot himlen i ett desperat rop på hjälp. Svar: gå igenom mina fem nuvarande lypsyl i en intern analys och lära mig vilket som ger mig minst pain och mest läpplig avlastning. Här kommer den.

Läppbalsam #1: Maybelline Baby Lips Hydrate.
Kostar: 39 kr.
Luktar: jättelätt av något friskt och fruktigt som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
Smakar: inte ett skit.
Känns: tjock, fet och lika klibbigt obehaglig som att kyssa en främlings använda Starbucks-mugg. Funkar i nödfall, typ när en vaknar mitt i natten och läpparna har stora, blödande sprickor.

Läppbalsam #2: Chapstick Strawberry.
Kostar: typ två pund? Köpte i England senast jag var där, så ingen aning faktiskt.
Luktar: som frukt och mint och kemiskt på samma gång, precis som chapsticks brukar lukta.
Smakar: sött!
Känns: Lätt och lent men lägger sig som ett lager på läppen. Brukar förvara mitt chapstick i badrumsskåpet, för det är inte tillräckligt bra för att platsa i handväskan men inte heller tillräckligt kasst för att glömmas i en av alla onödiga necessärer.

Läppbalsam #3: The Body Shop Lip Balm Honeymania.
Kostar: 80 kr.
Luktar: GODIS och HONUNG!
Smakar: någonting som inte är äckligt eller smaklöst i alla fall.
Känns: tjockt, men inte jobbigt flottigt utan snarare ”dra åt helvete vad återfuktande” eller ”jag vet av erfarenhet att detta är dåligt för mina läppar i längden med satan vad det känns bra i stunden”.

Läppbalsam #4: Korres Shea Butter Lip Balm
Kostar: ??? Fick denna i en complimentary necessär på ett långflyg och kan inte hitta någonstans. Kommer gråta om den inte finns att köpa i affär.
Luktar: nötigt och gött.
Smakar: nötigt och gött.
Känns: helt jävla fantastiskt. Jag hade kunnat kyssa bajs om jag bara fått stryka detta på läpparna efteråt. Det är små kornbitar i själva geggan som ”exfolierar” (vilket vi alla vet är en stor lögn men antar att det är grundanledningen i alla fall) och detta är det enda läppbalsamet någonsin som lyckats både ta mig ur ett läppbalsamsberoende och läka ett överjävligt munsår.

Läppbalsam #5: Nivea Lip Butter Vanilla & Macadamia
Kostar: 39 kr.
Luktar: så jävla gott att om jag skulle dö här och nu är detta den allra sista jorde-doften jag skulle vilja känna.
Smakar: ingenting, vilket är bra, för hade det smakat likadant som det luktar hade jag i längden blivit dålig i magen.
Känns: tjockt på läpparna, men överraskande bra för att vara så tjockt. Healar spruckna läppar bättre än alla World of Warcraft-healers sammanlagt. Tror att det finns risk att jag kanske kommer göra mig själv beroende av detta.

Så, alltså:
Bäst: Nivea Lip Butter Vanilla & Macadamia och Korres Shea Butter Lip Balm.
Sämst: Maybelline Baby Lips Hydrate.

Har ni läppbalsamstips mottages detta med glädje, för mina läppar är konstanta krisfall som ständigt nedprioriteras nio månader om året.

Här ska ni få höra en sjuk grej. Jag har gått på bio fyra gånger inom loppet av sex dagar. Ja, det är sant. Och ja, jag har ett liv utöver att se på film. Sedan förra torsdagen till i onsdags såg jag Wild, Jönssonligan, Birdman och Pride och eftersom jag bara skrivit om en av dessa filmer hittills här på den lelle bloggen tänkte jag idag skriva en

~*BIOGUIDE*~

Var på förhandsvisning av Wild förra torsdagen. Handlar om en badass gurl som missbrukat sex och droger och som bestämmer sig för att gå en 177 mil lång vandring i vildmarken för att hitta sig själv.

Bäst: Älskar Reese Witherspoon. Satt hela filmen och fnissade varje gång hon åt något med en sked. Reese With-her-spoon. Lol. Också jätteskönt att se en karaktär som är osminkad och osmal och att INGENTING handlar om hennes kropp och utseende över huvud taget. YAAAZ.

Sämst: Första scenen där hon pga skoskav rycker bort en sönderblodad stortånagel, AJJJJJJ.

I tisdags var jag och Johanna på förhandsvisingen av Jönssonligan – den perfekta stöten. Fyra kewl kidz gör upp en plan för att bryta sig in i ett idiotsäkert bankvalv och stjäla femhundra miljarder kronor.

Bäst: Att jag får känslan av att sitta och se på Oceans Eleven med svenskt tal. Fast inte dubbat alltså. Utan bra. Även uttrycket ”spräng mig i arslet” passar bra in som något av det bästa.

Sämst: Den är en och en halv timma lång och känns jättekort, men hade lätt kunnat vara två timmar och kännas lagom lång. Slutet känns lite för hastigt.

Förra veckan såg jag Birdman också. En gammal skådespelare som är way past sina glansdagar som superhjälten Birdman sätter upp en pjäs på Broadway. Emma Stone spelar hans druggy dotter och saker blir rätt schizofrena.

Bäst: Att de filmat hela filmen så att det ser ut som att de aldrig klippt!!! Det är en och samma kameravinkel genom hela, med strategiska klipp i mörka passager eller i någons rygg, men det blir sååå snyggt.

Sämst: Kändes som en guldgruva av djupa metaforer och jag fattade ingenting.

Avslutade min bio-streak i onsdags med att se Pride. London, 80-tal, homofoba gruvarbetare strejkar men grupper av homosexuella startar insamlingar för att hjälpa till. Ripoff på This Is England-introt med gamla protestfilmer ackompanjerat av glada, totalt opassande trudelutter, men sen dyker även Joe Gilgun upp i bild och då känns allt förlåtet.

Bäst: Rollistan!!! This is England-Woody och Sherlock-Moriarty ihop med halva Harry Potter-casten.

Sämst: Homofobin gör mig så jävla ARRRRG

Sådääääär. Varsågoda. Iväg på bio med er nu.

Söndag. Hur var helgen? Igårkväll satt jag och klippte morgondagens vlogg medan det var fullkomligt snökaos ute. Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott. Med ena handen i redigeringsprogrammet och andra handen i chipspåsen slog det mig hur glad jag är att jag inte har något nyårslöfte om att träna. Det bästa med träning är ögonblicket när en tänker fuck it, ger upp, virar in sig i en filt och utan tvekan äter upp allt onyttigt som går att hitta i skafferiet.

Jag joggar ibland och gymmar ibland. Emellanåt får jag perioder där jag älskar träning, känner hur jag blir piggare och gladare och tränar flera dagar varje vecka. Lika ofta tränar jag inte alls, orkar inte, dels för att jag är lat men dels för att jag, samtidigt som jag börjar träna, också blir så himla medveten om vad jag äter. Jag blir hungrigare, för att täcka energiförbrukningen, men någon del av hjärnan får spel och tycker att jag inte borde äta så mycket som jag gör.

Ibland blir jag intervjuad. Skitofta får jag frågan om mina bästa fitnesstips. Det är världens tråkigaste fråga, alla kategorier, eftersom 1. jag är ingen fitness-förespråkare, och 2. jag anses redan vara fit eftersom jag är smal. Jag brukar inte vilja svara, även om jag tränar regelbundet, så jag säger att jag har bra gener. Det är inget bra svar, tycker journalisten, och går vidare med att fråga om hur ofta jag tränar.

Igår när jag åt chips började jag tänka på träning. När jag tränar börjar jag tänka på min kost. När jag blir intervjuad vill folk veta hur jag håller mig fit. Fit träning fitness löpning core fit fitta. Det blir maniskt, som att vi är rädda för något. Vad är det vi är så rädda för, eftersom vi så oavbrutet hetsdiskuterar träning?

Att bli tjocka.
Och vad kallas detta?
Fatshaming, people!

Eller ja. Indirekt fatshaming, kanske. Men vi hetsas till träning eftersom vi ska hålla oss hälsosamma och hälsosamt är lika med smalt och tjockt är inte lika med smalt för tjockt är dåligt och VE DEN SOM INTE VILL VARA SMAL!!1

För det är ju faktiskt skillnad när jag säger att jag åt en halv påse chips, och när en tjock person säger att hen gjorde det. Jag får lov, då är jag cool och normbrytande, för jag är smal och jag kommer fortsätta vara smal. Som om jag skulle vara extra duktig, på något sätt. Som om tjock och smal måste hållas som motsatser, två ändar i spektrat fult till fint.

Nu råkar jag vara smal. Jag råkar gilla onyttiga saker, också. Någon dag, om tio år när min goda ämnesomsättning säger farväl, kommer jag antagligen bli tjock (åtminstone tjockare) men jag hoppas av hela mitt hjärta att jag den dagen fortfarande kan skriva att jag ”Åt en halv påse chips på egen hand och det var så jävla gott” utan att tänka andra följdtankar än om huruvida jag vill ha mer eller inte.

Ni som följt den lille bloggen ett par år vet att jag ett tag brukade rita nyårssjälvporträtt. Inte för att jag är bra på att rita, utan för att det är kul att gå tillbaka och se hur ena ritskills utvecklats och hur en uppfattat sig själv.

Sen slutade jag rita nyårssjälvporträtt, för att jag bara gjorde mig själv besviken med insikten att jag inte kan rita om så mitt liv berodde på det.

Sen började jag igen. Och slutade. Hur korkad är jag som aldrig fattar?

Nu har jag börjat igen. För att jag så gärna vill vara bra på att rita, och dessutom fick en bra ide. 2014 var året jag började snapchata som en gud, vilket är anledningen till att årets självporträtt är ett snapchatkonstverk. Voi-frickin-là:

Självporträtt anno 2014. Signerat, nittiotalist.

Ode till mina nya Doctor Martens som jag i dagarna tre gått runt med hemma i huset för att gå in och töja ut innan jag vågar använda dem på riktigt.

Midvinter-annandagens köld är hård, 
frosten gnistra och glimma. 
Jag plågar fötter med docsen på 
skoskav efter bara någon timma. 
Hälarna skriker, de vill inte mer
blåsor bildas och såren blir fler,
jag tappar hela min livstro.
Jävla stenhårda skitsko.