Danskarnas stora metalfestival är i stort sett allt det som Sweden Rock inte är. Den är mer modern i sitt bandutbud, placerad i en storstad och är i stort ett stort töcken av festdrickande snarare än mysfylla. Det gör den varken bättre eller sämre än vår svenska festivalstolthet, bara betydligt mer dansk!

Arch Enemy, Copenhell 2018

Första dagens domineras helt av ett Arch Enemy som totalt knockar all konkurrens. Bandet som är ett av de större på den moderna metalscenen förmår med sin melodiska death metal att locka publiken till lika delar headbang som körsång. Det kräver ett skarpt låtsnickeri och en stark scennärvaro vilket frontfiguren Alissa White-Gluz mantlar utan några anmärkningar över huvud taget. Nivån på detta gäng är extremt hög och prestationerna är likvärdiga med deras mästerlig polerade albumprodukter.

The 69 Eyes, Sweden Rock Festival 2018

The 69 Eyes

Att de finska vampyrerna som snart firar 30-års jubileum bara får spela på 4SOUND Stage tidigt under den sista dagen av Sweden Rock Festival är ett mysterium. Inte för att de skinnklädda herrarna låter detta påverka dem, de framför en fantastiskt tajt och svängig konsert som lockar fler än bara gamla glamrockare och gothtjejer. Den svartklädde Jyrki69 har fortfarande kvar sin crooner-röst och kan sväva ut som en gotisk variant på Billy Idol. Med en sådan lång karriär bakom sig har de också byggt upp en superb låtskatt vilket ser till att det inte finns en enda tråkig stund.

Paul Laine & Danger Danger, Sweden Rock Festival 2018

Danger Danger / Paul Laine

Vad som är årets överraskning och kanske bästa gig är något som inte ens fanns uppskrivet på festivalens poster. Under lördagen framförde nämligen Danger Danger med sin andra sångare Paul Laine två akustiska gig i Elons tält. På en intim scen med en liten publik bjöd trion Rob Marcello, Paul Laine och Steve West på gamla hits med Danger Danger samt en av Paul Laines klassiker ”Dorianna”. Förutom att detta var något helt unikt som kanske aldrig sker igen är det slående vilka fantastiska låtar dessa är när det skalas ner till bara akustiska stycken och med en sådan gudabenådad röst från Paul Laine är det en smärre tragedi att han inte har fått ett större kommersiellt genombrott i sin solokarriär.

Judas Priest, Sweden Rock Festival 2018

Judas Priest

Heavy metal-gudarna gjorde ett fantastisk gig även om startsträckan var något längre än när de sist var här. Judas Priest har klassiker nog att fylla ut tio timmar av konserttid men till skillnad från många andra veteraner är deras nya material väldigt intressant och det märks när de drar igång Firepower, Rising From Ruins eller Spectre – låtarna står sig väl bland deras äldre verk. Rob Halford ger verkligen allt när han står på scen och att se denna farbror klämma ur sig Painkiller med sådan bravur är makalöst. Han må vara något stapplande i sitt scenspråk emellanåt men är ändå en kraft som interagerar med både sitt band och publiken. En mycket värdig avslutning på Sweden Rock Festival som toppas med att den parkinsonsjuke Glenn Tipton kommer in och spelar avslutningslåtarna med bandet. En hedersvärd insats som visar på hans otroliga spelglädje men samtidigt vittnar om ännu en hårdrocksmusiker som ser att ha en tuff tid framför sig.

Dark Funeral, Sweden Rock Festival 2018

Dark Funeral

Det förvånar mig gång på gång varför schemaläggare placerar black metal-band mitt på ljusa dagen. Av någon anledning verkar dessutom Dark Funeral ha (o)turen att ofta hamna i denna sits dessutom. Men om det något man kan säga om veteranerna så är det att de är konsistenta i sitt framförande, tyvärr medför det också att de är tråkiga. Om det inte vore för den nya fenomenala trummisen Janne Jaloma hade det varit även ganska platt rent musikaliskt, för det händer ärligt talat inte mycket. Varken i medlemmarnas scennärvaro eller musikaliska dynamik.

Ozzy Osbourne, Sweden Rock Festival 2018

Ozzy Osbourne

Ozzy Osbourne är gammal. Det märks mer och mer att allt turnerande sliter mer på hårdrocksikonen än vad ger honom liv i dag. Hans senaste avslutningsrunda med Black Sabbath var en imponerande uppvisning i hur gamla vänskaper kan få människor att lysa upp och genomföra otroliga konserter. Men det var nog med stor sannolikhet sista gången vi fick se honom vara så levande på scen. Med sitt solomaterial tar bandet det säkra före det osäkra och vi bjuds inte på några större överraskningar, även om No More Tears var en välkommen otippad låt. Men många är för hårda mot Ozzy (och Zakk Wylde) denna kväll. Vissa låtar må ha sänkts med hänsyn till hans åldrade stämband men de sjunger inte falskt även om de förekommer att han slirar på tajmingen och energin. Zakk överspelar något grymt i Crazy Train, men håller däremot tillbaka på sätt som får honom att låta mer som han gjorde tidigare i karriären med Ozzy. Det är helt enkelt ett okej gig, en dag på jobbet för bandet.

Meshuggah, Sweden Rock Festival 2018

Meshuggah

Meshuggah är ett band som består av fem slagverkare. Eller trummisar. Alla spelar främst rytmer och när detta sätts på en scen kan det i en avskalad variant te sig ganska trist. Det blir lite för monotont. Men vad de svenska polyrytmikgalningarna har gjort är att investera i en ljusshow som matchar deras galna musik. Kombinationen av en nära aggressivt meditativ musik med en futuristisk ljusshow som är en epileptikers mardröm gör detta avslutningsgig till en av festivalens mest starkaste minnen.

Crazy Lixx, Sweden Rock Festival 2018

Crazy Lixx

Malmöriterna passar perfekt på 4SOUND stage i gassande solsken. Deras hårdrock är hämtad rakt ifrån 80-talet och andas lika delar Def Leppard, Poison och Ratt. Deras sound är intakt igenom hela spelningen och uppvisar en imponerande professionalitet. Det är nära omöjligt att stå emot deras katchiga låtar och även om du inte är bekant med deras material kan du en refräng efter att du har hört den en gång. En fenomenal start på torsdagen.

In This Moment, Sweden Rock Festival 2018

In This Moment

Detta amerikanska gäng är något utanför Sweden Rock Festivals bekvämlighetszon. Amerikanskt, modernt och teatraliskt är inte direkt det du kopplar hit, men responsen bandet får är enorm. Som ett av USA:s mer meriterade band har de lång erfarenhet av turnerandet och det märks i deras snyggt genomförda show. Sångerskan Maria Brink leder konserten genom mystiska och mörka teman som involverar en form av skådespeleri samtidigt som hon växlar mellan röstlägen i ett makalös manér. En konsert som definitivt är en årets bästa.

Iron Maiden, Sweden Rock Festival 2018

Iron Maiden

När Iron Maiden avslutar inledningskvällen kan jag med ganska stor säkerhet säga att det aldrig varit så mycket människor inne på området vid ett och samma tillfälle någonsin förut. Bandet bjuder på samma setlist som när de spelade i Stockholm någon vecka tidigare. Ett något snålt tilltag men det är likväl en stark uppsättning låtar. Bandet öppnar rent av ännu starkare än i Stockholm, men håller en något lägre intensitet setet ut senare. Inte för att det på något sätt märks av på konserten som helhet. Det är en fantastisk konsert och Iron Maiden bevisar ännu en gång varför de säljer ut vilken arena de än tar sig an.

För utomstående kanske det inte verkar som om att Sveriges största festival har ändrats så mycket, men synar du festivalen i sömmarna märker du en hel del nytt. Sweden Rock har länge varit en festival som arbetat för sig själv, en underdog som ständigt överpresterar, men även om framgången har fortsatt krävs ett förnyelsearbete för att fortsätta vara relevant.

Live Nations intåg i organisationen är ett livsnödvändigt drag, men också något som först i år har gett förutsättningarna för Sweden Rock att spänna sina nya muskler. Band som In This Moment, Stone Sour, Killswitch Engage, Body Count och Baroness är inte direkt det du kopplar samman med ”konceptet” eller det stora sponsorsamarbetet med Metal Casino, men det funkar uppenbarligen mycket bra. Och med 2 000 fler besökare märks det onekligen. Det är lite trångt. Både på området och på VIP-området.

Första kvällen på festivalen avrundas med Hardcore Superstar som så ständigt levererar en otrolig närvaro. Jag imponeras varje gång över hur Göteborgsgänget lyckas hålla en sådan enormt hög energinivå och få varje kväll att framstå som den sista. Vid det här laget har bandet en sådan gedigen låtskatt att varje låt är en stark hit som gör det omöjligt att tappa fokus. Bandet hade dock förtjänat att spela på en hetare dag än att avsluta den ljumma onsdagen.

(Ni får ursäkta att bilderna denna sommar är bristfälliga eller endast tagna med mobil. Min riktiga kamera har stött på problem och därav denna mer visuellt tråkiga rapportering.)