Det var junikvällen som Gud glömde igår, på Stockholm Jazz Festivals sista dag. På färjan över kände jag mig som en fiskare i en storm på öppet hav.
Kämpade mot den här mannen om vem som kunde uthärda naturens vrede längst. Tror att jag vann.
Det här kan vara det deppigaste jag någonsin har sett. Tio minuter innan spelningen började soundcheckade Angie Stone, festivalens största dragplåster, framför en minimal publik i regnrockar.
Textbook-exempel på någon som måste hävda sig. Vakten som envisades med att stå mitt framför scenen i en rosa poncho, alltså.
Och Angie? Hon var bra, satsade (precis som Bobby Womack) på paljetter och vågade inte röra sig på scenen eftersom det regnade in diagonalt och 75 procent av scenen vad blöt. Hon satsade även för mycket på sina slow jams för min smak. Så fort bandet spelade något som översteg 85 BPM blev det en helt annan stämning och fart på publiken, något som var välkommet när vi stod där och huttrade. Men hon övervann några tidiga mikrofonproblem och sjöng väldigt bra.
Som i Bobby Womacks fall hade Angie Stone också uppbackning av ett gäng underbara körare. Framförallt hon längst till vänster hade en helt sjuk röst.
Konsertens bästa var så klart de tio år gamla Brotha (och remixen) och Wish I Didn’t Miss You (som samplar den här), och det är det som är synd. Hennes nya låtar har knappt utvecklats och även om allt är tillrättalagd och slickt lyfter det sällan. När ska någon skaka liv i neo soulen?
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.