Med sina 67 år hade han svårt att ta de allra svåraste tonerna, vilket resulterade i en tam version av Across 110th Street och han sjöng i ärlighetens namn inte särskilt bra längre. Men delar av mellanregistret var intakt och showen räddades av bland annat Woman’s Gotta Have It (samplad här) och en vacker tolkning av Sam Cookes A Change Is Gonna Come.
Och som bonus hade han, precis som vanligt bland soulartister, en helt magnifik kördam som stal rampljuset ett par gånger med sin bisarrt bra röst. Womack lutade sig tillbaka i sin paljettiga kavaj+hatt och frågade nöjt publiken: ”What do you think of her?”.
Enda störningsmomentet var ett gäng provocerande ironihipsters framför mig som gjorde narr av Womacks Gud- och kyrkosnack. Liksom, han är en nästan 70-årig svart man från Ohio som sjöng gospel som ung, ge honom en break.
Du skulle ha bett dem hålla käften. Hatar sånt skit.
Äsch, pallade inte ödsla min dyrbara Womack-tid på dem.
Du skulle ha tagit på dig din bästa över-en-och-nitti-förorts-zindji-min och ba EY! KÄFTEN! JAG FÖRSÖKER NUTA AV MUSIKEN! Och sen bara kollat upp mot scenen igen. Jag lovar att det hafe blivit tyst.