Vaknade och kollade kalendern. Näe, det var inte 1986 i dag heller. Igår erbjöds dock ett alldeles utmärkt tillfälle att på en sekund transporteras tillbaka till pudelfrisyrernas värsta härjningar. Billy Idol hade tagit med sig ett par konserverade Hollywood Boulevard-musiker som hade både gitarrer, effektpedaler och synthar helt intakta från när Idol hade sin senaste (sista?) hit. Det har var inte bara nostalgi och skrämmande konstigt – det VAR åttiotalet igen. Oväntat många verkade dock kunna ”Rebel Yell” och andra gamla hits. För oss andra var det en sista (?) möjlighet att verkligen uppleva sweeptekniken på en blinkande elgitarr eller höra det klassiska halvtempo ”hårdrockskompet” som dök upp i var och varannan låt. Arkeologisleazebluesrock! Och NEJ, det var faktiskt inte speciellt bra.
Sanningen är att gårdagen var en riktig mellandag på Peace & Love. Det var mindre folk (förutom backstage där Peace & Love-golfens vinnare – herrar i sextioårsåldern – gick bananas och vann kepsar med Gibson-loggor) och få höjdpunkter i programmet. Anna Ihlis gjorde en riktigt fin spelning (speciellt uptempolåtarna) på Athena med låtar från sina två album och Deportees lät bra på Venus. Di Leva lät som…. ja, Di Leva. Intressant är hur även akter från förr börjat lägga sig till med en högt mixad och pumpande baskagge på alla gamla hits. Ibland funkar det oväntat bra, ibland, som i Di Levas fall funkar det siiiiiiiiiiiisådär. Ljudteknikerna vill inte vara sämra utan trycker på en enorm sub-bas i de mest akustiska akter. Trenden är tydlig – fler och fler vill hänga med. En katt- och råttalek där allt blir bas och rak pumpande baskagge?!
Det blir mer. Det blir bättre. Idag.
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.