Nicholas Ringskog Ferrada-Noli såg ett mellanting mellan drottning och gudinna beträda Dalarnas otacksamma marker på Peace & Love 2012.

Temat för Rihannas konsertshow (ja, det var lika mycket maffig show som musikalisk konsert) var det antika Egypten. Bara dagar efter att landet fått sin första demokratiskt valda ledare påminde Rihanna oss om den egyptologiska tjusningen. Det var en lysande pyramid, höga faraoliknande tvillingstatyer och en roterande Sfinx-tron – och givetvis huvudpersonen själv som Kleopatra. Mitt emellan drottning och gudinna gjorde hon entré i guldturban och lång slitsad kjol, och var trollbindande från första till sista sekund. Hon öppnade munnen och sjöng: I want you to make me feel / like I’m the only girl in the world. Där och då var hon det. Man bara gapade. Och dansade. Och sjöng med, eller bara vrålade av lycka.
 
Att Rihanna är vår tids Madonna är ingen överdrift. På sju år har hon släppt sex album och ett pärlband av hitsinglar som förenar popmelodier med moderna beats och texter som pendlar mellan skärande desperation och rå, övermäktig sexualitet. Hon har mer swag än någon artist jag sett på scen sedan M.I.A. på Way out west 2010, och samtidigt anar man ibland en osäker tjej med ett monstruöst bekräftelsebehov under den bländande perfektionen och den sylvassa attityden. Ambivalensen gör henne oemotståndlig.
 
Det har gnällts om att Rihanna blandade ihop Sverige och Norge – hon tillägnade sin cover på Bob Marleys ”Redemption song” (som hon inte spelade i Oslo) till Utøyas offer, som om det var här tragedin ägde rum. Men hon bad om ursäkt direkt efteråt. Och i vilket fall som helst är Marleys frihetshymn ett utmärkt låtval på en festival som döpts till Fred och kärlek. Det har också gnällts om att Rihanna hade många förinspelade refränger som hon lutade sig mot – men hur kan man förvänta sig att en artist ska sjunga alla stämmor i en låt (välproducerade poplåtar i Rihannas genre har MÅNGA sångpålägg), samtidigt som hon dansar en koreograferad dans?
 
Ibland känns det som att publiken inte har förståelse för vilket enormt arbete det ligger bakom ett artistskap som Rihannas. Som kinkiga ungar började folk bua efter att ha väntat i 18 minuter på att konserten skulle börja; den började till slut 41 minuter efter utsatt tid, något som stjärnan grundligt bad om ursäkt för i ett mellansnack. Men 41 minuter är verkligen inget ovanligt när det rör sig om artister i denna klass, det går inte att jämföra med ett litet indieband som bara har att ställa sig på en enkel scen, plugga in sina gitarrer, spela några låtar och säga tack och hej. Själv var jag glad att Rihanna över att hon huvud taget gick på scen. Ja, nästan över att hon över huvud taget var i landet. Medan den otacksamma publiken inte ens applåderade när konserten var över, efter att sista låten ”We found love” ackompanjerats av konfettiregn och fyrverkerier. Obegripligt, nästan surrealistiskt. 

Aftonbladets recensent Markus Larsson skrev (förutom att påpeka dansarnas hudfärg?!) att Rihanna var ”kall och stel och opersonlig och trasig”. Förutom det tröttsamma i att media älskar att kalla kvinnliga artister för ”trasiga” och fritt spekulera i deras psykiska hälsa och drogkonsumtion är detta omdöme helt obegripligt för mig som golvades av denna show – det är som om vi såg två olika konserter. Men kanske måste man vara ett fan för att förstå hur stort det var när Rihanna brände av ”Hard”, ”Where have you been” och ”Wait your turn” med sitt majestätiska mörker. Eller hur mycket bättre ”Talk that talk” och ”Umbrella” lät UTAN Jay-Z:s trötta gästverser. Rihanna var totalt närvarande, från det uppriktiga leendet när publiken spontansjöng Kanyes första vers i ”All of the lights” till de utmanande blickarna hon gav oss samtidigt som hon sjöng ”Rude boy” eller den kokande frustrationen hon kanaliserade i ”Man down”.

Och om någon klagar på att hon ”missade” toner eller ”sjöng fel” så vill jag bara säga detta: hela den afroamerikanska musiktradition som kallas rhythm & blues, soul, funk, hiphop eller R&B har alltid innefattat en mer eller mindre stor portion improvisation. Sången låter inte exakt likadant som på skiva, och det är hela poängen – en sångare ska tänja på fraser, leka med orden och tonerna. Jag älskade att höra Rihannas små variationer och förskjutningar av textfraser. Att tro att detta var klanteri från hennes sida visar bara på bristande förståelse. Det här är en artist som är on top of her game, som vet exakt vad hon gör.

Hon spelade inga låtar från sina två första skivor. Hon behövde inte, trots att de innehöll monsterhits som ”Pon de replay” och ”SOS”. Hon hade så många andra hitlåtar att välja och vraka mellan. Sådant har bara en megaartist råd med. Och en megaartist är vad hon är. En komet som slog ned i Borlänge. Himlen sattes i brand. Jag tycker synd om de som inte hamnade i extas av denna upplevelse.

/NRFN