Nicholas Ringskog Ferrada-Noli såg en R&B-messias på Peace & Love 2012.

Margret och Parisa stod längst fram. Isabel hade fått intervjua Terius ”The-Dream” Nash och visade stolt upp bildbevis. Hennes syster Rebecka såg sig oroligt om, det var så lite folk i lokalen, ”jag vill typ gå, det här är så pinsamt”, sa hon.

Vi var många (well, inte SÅ många) diehard-The-Dream-fans som trängdes framför scenen, fulla av förväntan. Och vi blev inte besvikna. Drömmen gjorde entré till tonerna av ”Love vs money pt 2” som blev en kort programförklaring: ”nothing can solve it / when love is the problem”. Därefter följde en kavalkad av hits från soulmusikens störste låtskrivare sedan R. Kelly.

Det som gör att man älskar The-Dream är att han inte bara är en läskigt begåvad hookmaskin (nota bene, han är detta OCKSÅ) utan även är en oerhört mänsklig artist. Hans uppenbara blyghet, och det överdrivna självförtroende-boostandet som han kompenserar med, hans oförmåga att dölja sin libido, hans självrannsakan och bitterhet över hur hans tillkortakommanden sabbar hans relationer – allt detta ligger i öppen dager i hans låtar. Det gör honom sympatisk trots att hans sätt att behandla exfruarna Nivea och Christina Millian kan kritiseras; han är själv en hård kritiker. Fast ibland är han bara arg på exet, eller glad att det är slut. Relationer och känslor är dynamiska, komplexa och föränderliga. Det påminner The-Dream oss om.

Han backades av ett band bestående av två keyboardister och en trummis, de lät bra även om trummisen rockade till det med blaffiga fills så ofta han kunde. Men vi slapp i alla fall hårdrocksgitarristen som många soulartister av någon märklig anledning gillar att ha med på scen. Som sångare imponerade The-Dream stort – kanske överraskande från en artist som är förtjust i autotune och chop & screw-effekter.

Den detaljfixerade The-Dream spelade först ett tiotal låtar från sina tre första album i kronologisk ordning, och jublet när han sjöng de höga tonerna i ”Falsetto”, på egen hand framförde Mariah Carey-duetten ”My love” eller sjöng refrängramsan i ”Love king” visste inga gränser. Därefter spelade han lite blandade låtar, inklusive hitsen med Snoop Dogg och Fabolous som han skrivit och gästat, men tyvärr bara en enda låt från fjolårets mästerverk ”1977” (”Used to be”). Sista låten tycktes bli den relativt svaga singeln ”Roc”, men vi fick ett strålande extranummer i form av den jublande ”Rockin’ that shit”.

Det enda man kan invända mot denna konsert var att så lite publik kom. Visserligen spelade Skrillex samtidigt, men ändå. Att The-Dream inte får lika mycket uppmärksamhet för sin solokarriär som för låtarna han skriver åt Beyoncé, Rihanna och Mariah Carey är en av musikvärldens stora skandaler. Men kanske är han för mycket människa för att bli en superstjärna. Inte ens Kevin Rowland skulle vara distanslös nog att döpa en singel till ”Fuck your brains out”.

/NRFN