Att skicka mig till en musikfestival är lite som att skicka påven till ett dildoparty. Mina kunskaper om musik är näst intill obefintliga. När jag avade låtar i P3 fattade jag aldrig vilken av de crazybanana ordsammansättningarna som var låten och vilken som var artisten, jag bara läste upp orden utan att förstå vad de innebar (ungefär som med ramsan Ole, dole, doff).

Därför skäms jag inte för att säga att jag hör till den föraktade människogrupp som åker på Way Out West ENBART för det glada festandets skull. Min målsättning är att spendera de kommande dygnen framragglande i en ölstinkande dimma. Detta började redan igår:

Men vad kan man då vänta sig av ett tredagarsfestande i Göteborg? Tja, jag skulle bli förvånad om inte något av följande händer:

– Jag tappar bort kortet till mitt hotellrum
– Jag får min axel nedgråten av en ledsen man som sörjer att Neil Young ställde in
– Jag kräks upp en vegoburgare
– Jag fattar inte Västtrafiks krångliga biljettsystem och åker fast för plankning
– Jag ser en man i sjömanskostym på väg till Håkan Hellström-konsert
– Jag går vilse i Linnéstan
– Jag får syn på en dansande Leif Pagrotsky (som i vanlig ordning vill visa att han är down with the kids)
– Jag hånglar med Leif Pagrotsky

Närå, det sistnämnda kommer förstås inte hända. Jag är ju på tok för gammal för Leif Pagrotsky.

På återseende!

/ Nanna Johansson